Min far växte upp på Kosta glasbruk, och hos mina farföräldrar där fick jag en stor del av min uppväxt. Nu äger jag och min Karin min fars föräldrahem. På 1960-talet satte min farmor in elspis, och den fungerade till för några år sedan. Den var ju lätt att använda, men den gav ingen värme ut i köket. När elspisen gav upp, beslöt jag mig för att gå tillbaka till det ursprungliga och satte in en järnspis. Den krävde lite vana, och undan för undan har jag fått lära mig hur man får den att fungera. Först av allt måste det bli drag i spisen genom att man tänder ett papper i en särskild lucka. Det går inte att tända med vilken ved som helst. Den får inte ha bark, det måste vara en öppen träyta och gärna så stor som möjligt. Det får man genom att ha många vedpinnar, kaffeved. Dem måste man hugga. Där jag har huggit blir det ett sår i vedbiten, och där kan elden få tag. Men det måste vara torr ved, och det bästa är att ha kaffeveden i ugnen i förväg. Då går det bra.

Där jag sitter vid min järnspis går mina tankar till vad Jesus säger: ”Jag har kommit för att sprida en eld över jorden, och hur gärna ville jag att den redan brann!”(Luk. 12:49) Också han har ibland svårt med att det inte vill ta sig. 

Det kan vara så på många håll i kristenheten. Det kan behövas det där, som sätter igång draget, en häftig, kortvarig låga hos någon eller några, kanske till och med en låga som förtär den brinnande. Då går mina tankar till diktaren Nils Bolander. Men det behövs också att andra har blivit värmda av att i förväg ha varit nära elden, som kaffeveden i min ugn. De stora teologerna på 1600-talet kunde tala om ”den förberedande nåden”. Utan att vi märker det, blir vi påverkade av den Helige Ande, så att vi värms en smula och öppnar oss mot Gud, kanske genom en stor lycka. Dostojevskij har sagt: ”Skönheten skall frälsa världen.” Möten med godhet, skönhet och sanning kan bli till Guds redskap för den förberedande nåden. 

Till sist beror allt på att veden får möta elden själv. I vedboden tänder sig ingen ved, men har lite spån eller en braständare tagit eld i järnspisen, så kan också veden börja brinna, och då sprider sig en härlig värme i köket.

Så blir det också, när en människa har blivit tänd och rentav påtänd av Guds kärlek i Kristus. Då sprider det värme. Det är gott att vara tillsammans med människor, som sprider kärlekens värme. 

Kan man kalla detta en liknelse? Det finns något med min järnspis, som liknar det Jesus talar om, när han längtade efter att hans eld, kärlekens eld, skulle tända människor på jorden. Men det finns annat i min järnspis, som inte liknar det Jesus talar om. I min spis blir bara aska kvar, men hans eld brinner utan att förstöra. Hans eld är inte farlig, bara värmande. Den förtär inte, den förvandlar.