Sven Stolpe var – bland mycket annat – en av Sveriges flitigaste, mest temperamentsfulla och mest omstridda kulturskribenter. Hans dotterson Alex Schulman har i en ny bok, Bränn alla mina brev, på nytt fäst uppmärksamheten vid honom. Boken har recenserats utförligt, bland annat i Dagens Nyheter och Expressen. Intresset är betingat av att Alex Schulman är just Sven Stolpes dotterson.
Alex Schulman är egentligen ute efter att förstå sig själv, i synnerhet sina dåliga sidor. Han anar att de är ett slags mentalt arv från hans morfar. Därmed blir Schulman intressant. Sven Stolpe har ju betytt och betyder så mycket. Detta har också recensenterna observerat.
Rebecka Kärde i DN nyheter presenterar Sven Stolpe som ”den vilt svingande mörkblå kulturdebattören” från ”den högborgerliga klankulturen”. Han är dessutom ”en renodlad sadist”, en ”tyrann” som under ”stegrande grymhet och patetik” plågar sin hustru. Denna har tidigt i äktenskapet varit otrogen med Olof Lagercrantz. Man tänker på hur Tolstojs Anna Karenina var otrogen med greve Vronskij – men ”desto mer välmotiverad framstår otroheten”, enligt Kärde. Anna Karenina begick självmord. Makarna Stolpe försonades. Men de inre skadorna fanns kvar. För Rebecka Kärde är emellertid Stolpe en fähund och skitstövel. Därför har Alex Schulman, enligt egen utsaga, det krångligt i livet. Med sina omdömen har Rebecka Kärde också gett en beskrivning av sin egen mentalitet. Den illustrerar rätt väl vad Stolpe skildrat i sin roman Världen utan nåd. Men hon har dessutom ställt en viktig fråga: Vem var egentligen Sven Stolpe?
Några som mött Sven Stolpe har en annan bild än Rebecka Kärdes. De kan berätta om hans öppenhet, omtanke, generositet, humor och välvilja. Boken Änglar och demoner (1948) är ett talande vittnesbörd. Han kunde visst blir upprörd; det småländska ordet ”kvickarg” passar bra in på honom. Men han kunde också ångra sig och be om förlåtelse. Han kunde visa stark empati, till exempel i sitt Finlands-engagemang och i sina böcker om den stora svenska diktningen. Han kunde vara taktfull. I sin självbiografi nämner han att fadern lämnade familjen, men han avslöjar inte att det var på grund av otrohet. I sin självbiografi nämner han också att han drabbats av något, som skadat honom för livet; samma händelse ligger bakom boken Kopparsmeden Alexander. Men han talar inte om vad som hänt. Det är först Svante Nordin, som i Stolpe-biografin Blåsten av ett temperament (2014) sagt vad det rörde sig om: Hustrun Karins otrohet. Likväl höll äktenskapet och blev livslångt.
Det tycks vara svårt för Rebecka Kärde och kanske också för Alex Schulman att förstå vad det innebär för en man att hans älskade unga, vackra, begåvade hustru är otrogen. Det är lättare att förstå Sven Stolpe, när han säger att detta har skadat honom för hela livet. Det finns också en förstärkande faktor. Sven Stolpe framstod ibland som en grov, burlesk och till och med burdus personlighet, men han visar i sina böcker en fascination inför skira, rena, förfinade och ädla kvinnogestalter. Var det detta han tolkade in i sin unga hustru? I så fall måste det ha varit katastrofalt att hon – just hon – bedrog honom. Och det skedde på ett kristet kulturcentrum, Sigtunastiftelsen!
Alla skribenter kan inte vara som utövande vetenskapsmän, men de kan alla lära sig mycket av vetenskapens stränga krav: öppenhet, opartiskhet, rättvisa, självkritik, noggrannhet, inlevelse, eftertanke. Det måste alltid finnas en beredskap att tänka: ”Det kan också vara på ett annat sätt.” Den inställningen kan även tillämpas på en kultursida och i böcker om släkten.