Ord på vägen, Året Runt 2006
Det finns flera religiösa hus i Moheda. Störst och finast är den medeltida kyrkan mitt i byn. Den syns till och med från tåget. I anslutning till kyrkan finns det stora församlingshemmer och prästgården. På andra sidan ån ligger Missionskyrkan, och öster om järnvägen finns Filadelfia. I alla husen är Jesus huvudpersonen. Vi har bilder av honom, vi sjunger om honom, talar om honom, ber till honom. Men hur är det utanför husen? Är det möjligt att få veta något om honom för den som inte går in i de religiösa husen?
Det finns en del tillfällen. Sommartid sjunger och spelar familjen ek vid fontänen mittemot biblioteket. Då öppnas många fönster i husen föra att sångerna skall nå in. På Lånmgfredagen har vi en ekumenisk korsvandring från kyrkan till Filadelfia. Det förekommer friluftsgudstjänster då och då. Man kan lyssna på kristen närradio, det kommer församlingsblad några gånger om året. Är det allt för den, som inte går in i de religiösa husen? Vi talade en gång om detta i vår ekumeniska bönegrupp. Då sade Gun Bergström: ”Det är ju vi också, våra liv.” Det hade hon rätt i. I Moheda är det sannolikt som i Sverige i övrigt – 10% vill kalla sig kristna. Det blir många i Moheda, minst 300 personer. När de har varit i de religiösa husen går de ut ur dem. Om det då finns något av Kristi godhet och sanning hos alla dessa, då kan man lära sig mycket av det, även om man inte går in i våra hus. Men Gun Bergström tillade också: ”Predika alltid, om så behövs med ord.” Spontan godhet, äkta människointresse och engagerad osjälviskhet talar starkt om vem Jesus Kristus är. Där det blir uppfattat, där kan det också går att säga de rätta orden. De rätta orden behöver inte vara många. Kristenlivet är mycket enkelt. Det handlar bara om tre små ord: ”Jesus är Herren,” De gäller överallt. Jesus är Herre över hjärtats sår, över kränkningar, över lycka och glädje, över framgångar och sjukdomar. Det är otroligt att det är så, det är överraskande och förbluffande, och därför måste vi påminna varandra många gånger om det. Det är också en hemlighet, som inte kan röjas för vem som helst. Det måste finnas en vilja att lyssna.
Jag tänker på hur det var i den unga Kyrkans tid. Då var det förbjudet att vara kristen, och därför talade man inte om för alla att man var det. Det fanns till och med ett hemligt tecken: fisken. Det kan man också så se på bilar. Där man ser en fisk på en bil, där brukar det finnas en kristen ägare. Fisken var ett finurligt tecken. På grekiska heter det ichthys. Det innehåller de första bokstäverna i de grekiska ord som betyder Jesus, Guds Son, Frälsaren. Det kan vara dags att vi får se fisken på fler ställen, i Moheda och resten av Sverige. Det är ett hoppets tecken.
Christian Braw