Den anglikanska kyrkan hade en stor ledare i ärkebiskop Michael Ramsay, ärkebiskop av Canterbury. Han hade också ett stort ansvar – den anglikanska kyrkan omfattar flera hundra miljoner troende över hela världen, alltifrån välbärgade engelska godsägare till afrikanska martyrer. En journalist frågade en gång Ramsay:Hur mycket ber ni? Ni som har ett så stort ansvar måste också be mycket. Det var en klok och viktig fråga. 
Ramsay svarade:
En minut om dagen.
Journalisten blev förvånad.
Det kan inte vara möjligt. Ber ni bara en minut om dagen, ni som har ett så stor ansvar.
Ärkebiskopen svarade:
Det tar mig två timmar att komma till denna enda minut.

Visst kan man läsa böner, men att verkligen be, att verkligen ha den djupa vilan i Guds närvaro och kunna lämna sitt hela liv till honom, det är en annan sak. Det kastar man sig inte in i utan vidare. Det är ju därför alla erfarna kristna vill komma till kyrkan en bra stund innan gudstjänsten börjar. Själv lär jag mina konfirmander att ta fem djupa andetag innan de börjar be. Det är därför vi har det tredje budet: ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.” Att helga är att reservera dagen för Gud. Vi behöver sakta in och på nytt erövra stillheten. Jesus gjorde det själv. S:t Markus berättar: ”Nästa morgon, medan det ännu var beckmörkt, gick Jesus upp och vandrade ut ur staden, bort till en öde plats, och där bad han.” (Mark. 1:35) Också han behövde tid att sakta in.

Varje gång konfirmanderna är samlade går vi ner till kyrkan och ber eller tackar Gud för något. Ungdomar är ofta tacksamma för sin familj och för vänskap. De behöver hjälp med vad de skall prestera, antingen det är i studier eller idrott. Det är sådant man kan föra på tal med våra Herre, och man kan göra det med att tända ett ljus. Men innan vi gör det, tar vi tre djupa andetag. Det är märkligt vilken stillhet det ger. Ärkebiskopen behövde mer, och det kanske vi också gör, men tre djupa andetag är i alla fall en början.

Två timmar för en minut av verklig kontakt med Gud – så värdefull var den minuten för den mycket upptagne och ansvarstyngde ärkebiskopen att han tog sig de två timmarna varje dag. Men också när man inte har två timmar, också när man inte upplever Guds verklighet och kärlek, finns han där. Det visste Carl-Olof Rosenius: ”Vandra i trone, se honom icke,/ detta är regeln, det bliver därvid./ Korta minuter känslan åtnjuter/ vad vi i sanning dock äga alltid.”(Sv. ps. 572:4)