Ord på vägen, Året Runt 2005
I en av sina böcker nämnde Fader Gunnar Mikaelsbrödraskapet, en sammanslutning av män i de evangeliska kyrkorna i Tyskland. Genom bön för varandra och gemensamma samlingar vill de stödja och uppmuntra varandra i tron. Det Fader Gunnar skrev, uppmuntrade mig att söka kontakt med dem, och så reste jag till deras kursgård, Kloster Kirchberg i Schwaben. Man kommer dit med tåget, som stannar i Sulz eller med motorvägen B 14. Med mig hem hade jag några av deras många böcker. Bland dem finns Jörg Erbs Geduld und Glaube der Heiligen – Helgonens tro och tålamod. Där finns ett stycke för varje dag under året med livsbilder av kristna människor, alltifrån apostlarna till martyrerna under Hitler-tiden. Ganska många av de människor, som skildras, har emellertid inte förföljts och dödats av hedningar eller nazister utan av andra kristna. I synnerhet var det så under 1500-talet. Vanliga kristna människor i Spanien, Italien och Frankrike började läsa Bibeln, upptäckte att det finns nåd hos Gud genom Jesus Kristus och samlades till att uppmuntra varandra och be tillsammans. De spårades upp av den tidens tankepolis, inkvisitionen, torterades, tvingades att ta avstånd från sin tro eller också blev de brända på bål under märkliga högtidligheter. Det var inte en utan många. Man måste ha bävat i Sverige och Finland, när de nyheterna kom. Så som de trodde, så trodde man ju själv här.
Om detta nu är skakande för mig att läsa, så måste det vara så ännu mer för dem som i vår egen tid är romerska katoliker. Vad som då hände är en karikatyr, en avskräckande nidbild av allt vad gemenskap med Gud genom Jesus är. Den ryske filosofen Vladimir Solovjev har i sin novell Storinkvisitorn pejlat något av djupet i det, som då hände.
Men till min glädje hör jag att den nye påven, Benedikt XVI, på ett enkelt och klart sätt talar om Jesus och allt vad han betyder för oss. Det måste betyda, att det är inte förlorat med kristenheten för att den en gång har sjunkit ned till inkvisitionens förskräckligheter. Gud kan göra något av det som misslyckats och gått alldeles fel. Bo Giertz sade en gång, att han skrev sin roman Riddarna på Rhodos för att han ville förstå vad Gud gör, när det går fel för de kristna. Han skriver: ”Till slut bestämmer varken lyckan eller slumpen, utan han som trots alla fel och misstag kan bruka dem som ställt sig i hans tjänst.” Gamla Testamentet skildrar gång på gång Guds sätt att förvandla mänskliga misstag. Folkets ledare förföljde Guds profeter, Jerusalems tempel fylldes med altaren till avgudar, människor offrade sina barn till demonerna. Men Guds folks historia tog ändå inte slut. Det var inte kört för att allt gått fel. Gud hade nya, oväntade möjligheter. Det gäller också i våra enskilda liv, i våra släkter, bygder och familjer. Det gäller Sverige. Profeten Jeremia fick hjälp att förstå det genom en bild, som Gud gav honom. Han skulle gå till en krukmakarverkstad och se hur krukmakaren gjorde, när det misslyckades för honom. Då tog han samma lera och började om igen. Gud sade: ”Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör?…Jo, som leret är i krukmakarens hand, så är också ni i min hand, ni av Israels hus.”(Jer. 18:6)
Christian Braw