Atlantångaren Titanics undergång 1912 är en av de stora, skakande symbolhändelserna under 1900-talet. Det väldiga fartyget var enligt konstruktörerna och rederiet osänkbart. Därför fanns det inte livbåtar till alla passagerarna. Men på sin första resa kolliderade Titanic med ett isberg och sjönk. Mer än tusen människor omkom.
Titanic vilar på havets botten som en grav för sina offer. Men den mentalitet som ledde till Titanics undergång lever kvar, också i vårt samhälle. Det är som om det vore så säkert att det alltid kan bestå. Man kan göra vad som helst med samhället och familjen, det är ingen fara.
Även om inte vårt samhälle kommer att sjunka till havets botten kan det falla sönder. Ju mindre vi förmår leva tillsammans och samverka, dess svagare blir samhället, ju mer blir det dysfunktionellt. Det är inte bara Syrien, Afganistan och Somalia, som kan bli dysfunktionella stater. Samhället är viljan att leva tillsammans och arbeta tillsammans. Förmågan att leva tillsammans och arbeta tillsammans kräver ständig vård. Ju mer konfliktnivån höjs och isoleringen tilltar, dess mer dysfunktionellt blir samhället. Föreningslivet, partierna, näringslivet, kyrkorna kämpar ständigt med detta. Människor drar sig undan det gemensamma ansvaret. Det västerländska samhället är lika lite osänkbart som Titanic.
Vad finns det för motkrafter? Det finns ett ord på tyska, som vi kan försvenska: socialitet. Det är behovet av och förmågan till att leva tillsammans och samverka. Det är ett grundläggande behov för överlevnaden. Kristna vet att det också är en del av människans Guds-likhet. Gud är ju Fader, Son och Helig Ande – i fullkomlig enighet och frihet. Socialiteten behöver ständigt stödjas och utvecklas genom de sammanhållande krafterna. Språket är en sammanhållande kraft, när det används för att främja sammanhållningen. Familjen är en annan sammanhållande kraft, liksom släkten och arbetet. Rättsmedvetandet och samvetet är sammanhållande krafter.
Men skall man då inte våga ta konflikt, sätta ner foten och slå näven i bordet? Det finns lägen när det kan behövas, men man skall veta att det är med detta som med ett krig – det är lätt att starta men svårt att avsluta och när det är över har det ställt till större skador än man kunde ana. Det har ett pris att slå näven i bordet. ”Nej” är ett distansskapande ord. Också den som väljer att säga nej måste kunna svara på frågan: ”Hur främjade du nu de sammanhållande krafterna?”
Kristna vet att hela skapelsen är skadad. Inget och ingen är som de borde vara och kunde vara, inte heller de kristna själva. Men den kristna gemenskapen kan, där den fungerar, bli en miljö för tillfrisknande och stärkande av de sammanhållande krafterna. Det finns inget viktigare bidrag till samhället.