Varje nyår läses i Sveriges radio Tegnérs dikt “Det eviga”. Det sker med rätta. Han är Sveriges störste diktare någonsin. Vad Goethe är för Tyskland, det är Tegnér för Sverige, inte bara genom sina dikter utan lika mycket genom sina brev och tal. Knappast någon har skrivit bättre svenska än Tegnér.
Men det framgår sällan av skolornas och universitetens kursböcker att han var kristen, Han var dessutom präst och biskop. Hans predikningar har i huvudsak legat okända och otryckta i snart tvåhundra år. Men nu ges de ut. Det första bandet har redan kommit, Esaias Tegnérs kyrkliga tal I (Artos).
Tegnér växt upp under upplysningstiden, när det var modernt att vara cynisk, ifrågasättande och raljerande. Om man inte rent ut förnekade den kristna tron, förteg man det mesta, omtolkade och banaliserade samt smyckade resten med språkligt bjäfs. Av detta märkes föga hos Tegnér. Han förnekar ingenting. Att Guds Son blev människa för vår skull, att han levde, dog och uppstod, att det finns eviga straff och evig salighet – detta förkunnar Tegnér utan att tveka.
Samtidigt var han fullt medveten om att han levde i en förnekelsetid. I en predikan 1823 säger han: ”All verkan och inflytande från annat håll (än det inomvärldsliga), från en högre och osynlig värld förekommer mången, kanske de allra flesta antingen omöjlig eller åtminstone oviss eller tvivelaktig.” Hur bearbetar han detta dilemma? Ett av hans svar är människosynen. Han fäster människors uppmärksamhet på det som i dem talar om godhet och skönhet, ”det renaste, det högsta, det gudomligaste”. Att det finns något sådant i människan ställer en fråga, som materialismen inte kan besvara.
Tegnér hade som barn och ung levt under mer än två årtionden av revolutionskrig. De slutade med Napoleons diktatur och hans fall. För Sverige ledde de till nationell förnedring och Finlands förlust – men också till den totalt oväntade upprättelsen genom den nye kronprinsen, Carl-Johan. Han visade sig vara klokare än de kuppmakare som tillsatte honom. Han räddade Sverige genom att ansluta sig till Napoleons fiender, tvärtemot vad man hade väntat sig. Tegnér skulle komma att omfatta honom med beundran. Men oron var inte slut med freden 1815. I en predikan 1821 säger Tegnér: ”Vi känner att jorden skakar under oss och ingen står säker på den plats han har. Allt mörkare och obegripligare blir för oss varje människoålder och hela mänsklighetens jordiska öde.”
Det är inte bara godheten, som ifrågasätter förnekelsen och materialismen. Det gör också ondskan. Vad som skedde vid syndafallet i Edens lustgård är, säger Tegnér, ett frö som har fortplantat sig i hela mänskligheten. Han tillägger: ”…var det än må finnas fordrar det straff av en rättfärdig Gud”. Han beskriver hur synden straffar sig själv här i tiden, men han säger också: ”Jag ryser för att föreställa mig syndens straff hinsides graven. All timlig nöd och straff upphör dock med dagarnas ända, men de plågor som drabbar syndaren som framhärdar i sin synd, dessa varar i evighet.” Därför blir det dess viktigare för Tegnér att förkunna frälsningen genom att Guds Son blev människa, led och dog till försoning för oss och övervann döden med sin uppståndelse. I en predikan på juldagen 1820 säger han om Kristi födelse: ”Så långt människors hävder går tillbaka, känner vi ingen viktigare händelse för hela vårt släkte, ingen som på dess öden både för tid och evighet haft ett så rikt inflytande.”
Var höll Tegnér sina predikningar? Som professor i Lund var han också kyrkoherde i Lackalänga och hade inkomsterna från prästbostället. Ofta tjänstgjorde en vikarie, men vid många tillfällen reste Tegnér ut från Lund och predikade själv. Kyrkan finns ännu kvar, en stenkyrka från 1200-talet, utvidgad på 1800-talet.
Men menade han verkligen allt det han sade i sina predikningar? Han hade ett rörligt känsloliv, han var humoristisk och självutlämnande. Men han var grundärlig. Det är otänkbart att han skulle sagt sådant som han inte själv stod för. Med gripenhet kunde han i diktens form skildra Andens gåva i prästvigningen, och hans största verk – Frithiofs saga – slutar med försoning, som ett eko av hans predikan.