Det lär vara så att Karl Marx endast har citerat ett enda bibelord. Han använde det på hela samhället. I verkligheten var det riktat endast till den kristna församlingen. Det var så här: De kristna var marginaliserade. De var uteslutna ur synagogan. Det var i ständig fara, eftersom de inte tillbad kejsaren – det vill säga staten – som en gud. De var helt hänvisade till varandra, och de hade en mycket tät gemenskap, också ekonomiskt. Detta tog sig ett konkret uttryck i de gemensamma måltiderna och i det ekonomiska understödet mellan församlingarna, koinonian. Men den täta gemenskapen och generositeten missbrukades. De råkade ut för snyltare, som drog nytta av solidariteten men inte gav något tillbaka. Det var därför S:t Paulus i sin grundläggande undervisning sade: ”Om någon inte vill arbeta, så skall han inte heller äta” (Andra Tessalonikherbrevet 3:10). Detta sammanhang brydde sig Marx inte om.

   I alla tider råkar kristna församlingar ut för snyltare. I socialsamhället är det mer sällan ekonomiska snyltare. Men man kan utnyttja församlingen på andra sätt. Det kan finnas snyltare, som vill utnyttja församlingen för att få en estrad. En del vill ha en estrad för sin egen person. Andra vill ha en estrad för sitt personliga engagemang. Det kan vara mycket goda syften, det kan också vara mindre goda. Men det utmärkande för estradörerna är, att när de väl fått uppmärksamhet, är det deras syfte som helt står i centrum. De är okänsliga för vad som är centrum och periferi i kristenlivet. Det finns en mycket bra regel för att känna igen kristenlivets centrum. Den finns i Första Johannesbrevet. Gång på gång säger aposteln, att den som har bekännelsen till att Guds Son blivit människa i Jesus Kristus, den har sanningen. Den, som inte har denna bekännelse, den har inte sanningen, Det handlar om en aktiv bekännelse. Inkarnationen är centrum. Den är det stora sammanhanget, och sanning i Bibeln är det fasta och bestående, till skillnad från det tillfälliga och försvinnande. Inkarnationen är aldrig i centrum för snyltarna. Det är inte utifrån den de förstår tron och tillvaron. Istället kräver de plats för sitt eget syfte – gott eller mindre gott – i centrum hos alla andra.

    När snyltarna kommer in i församlingen är de ofta entusiastiska. De kommer ibland från andra sammanhang, som de gärna talar illa om. Men de kräver genast plats för sitt syfte. De vill ha en estrad. Ju mer de får, dess mer vill de ha. De är krävande och missnöjda, och de ger sällan något tillbaka. Till sist ger de sig av och lämnar skadade kristna människor bakom sig. Så upprepas samma beteenden i ett annat sammanhang.

   S:t Paulus var sträng, när det gällde sin tids snyltare. Han kände igen dem. Även om ingen av oss har myndighet att vara apostoliskt sträng mot vår tids snyltare, kan vi vara förståndiga. Vi skall inte ge dem vad de vill ha – en estrad. Vi skall skydda församlingen, de som har Jesus i centrum.