Ord på vägen, Året Runt 2006
I varje kyrka finns ett sidorum, där man förvarar nattvardskärlen, dukarna till altaret och de kläder prästerna har vid gudstjänsten. Rummet kallas sakristia. Riktigt hur ordet kommit till vet jag inte, men jag anar att det har ett samband med latinets sacer, som betyder helig. Det är ju verkligen heliga föremål, som förvaras där. Allt som finns där är avskilt för att användas just till gudstjänst och till ingenting annat. Alltsammans tillhör Gud.
I många sakristior finns en tavla med tänkespråk. Den skall prästen tänka igenom före gudstjänsten. Den börjar med orden: ”Du Herrens tjänare…” Det är vad prästen skall vara, en som betjänar Gud, som när en servitör på restaurang betjänar gästerna, alltid uppmärksam på deras önskemål. En bra hovmästare tycker om sina gäster och vet hur de vill ha det. Det skulle vara välbetänkt, om det ingick i prästutbildningen att arbeta några veckor på restaurang. På tavlan med tänkespråken finns det flera punkter som prästen skall ge akt på för att han betjäna Gud till hans belåtenhet. En av dem är denna: ”Gör varje predikan såsom bleve han den sista för dig och för åhörarna.” Om vi översätter det till en regel för hovmästare, skulle den se ut på detta sätt: ”Betjäna din stamkund så som du skulle göra om det var sista gången du såg honom i livet.”
Hur skall prästen förverkliga den regeln? Vi kan bli mycket konkreta: Vad skulle jag skriva på denna plats, om jag visste att jag aldrig mer skulle få skriva något här? Jag kan vara död i morgon, tidningen kan upphöra – allt kan hända. Någon gång måste i vilket fall som helst bli sista gången. Man brukar räkna med att vår tidning har en million läsare. För någon eller några är det sista gången de öppnar den. Vad skulle jag säga, om jag visste att det är sista gången jag får möjlighet att säga något till den sista gångens läsare?
Då måste jag säga det allra viktigaste, det mest centrala som finns för en präst att säga. Det må bära eller brista, det må bli mottaget eller avvisat. Det måste bli sagt, för nu är det den absolut sista kontakten. Det finns bara ett svar. Om det är den sista gången, skall jag tala om Jesus. Jag skall säga det som S:t Johannes uttryckt så: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad utan äga evigt liv.”(Joh. 3:16) I det ögonblicket är det oväsentligt om min läsare har levt ett liv som en självuppoffrande diakonissa eller sitter i fängelse för koppleri och narkotikahandel. Det enda väsentliga är att min läsare är en del av den värld, som Gud älskar. Det stora beviset på att Gud älskar denna värld och alla mina läsare är att han har utlämnat sin älskade son till att lida, dö och uppstå för dem. Därför finns det också ett liv av gränslös, oblandad glädje och lycka i beredskap för var och en. Det enda, som behövs, är att ta emot den gåvan och att lita på att Gud vill ge den just genom Jesus Kristus. Den tilliten vill Gud ge genom sin Ande till var och en som ber om den och lyssnar till orden om Jesus för att få tro och för att bli bevarad i tro. Så skulle jag vilja säga – den sista gången. Någon gång måste det bli. Om jag har sagt det, vet jag att jag har betjänat vår Herre till belåtenhet. Det är så han vill ha det.
Christian Braw