Ett samhälle är något vi har tillsammans. Att tillhöra ett samhälle är mer än att vara på samma plats. Vi är mer än människomassorna på en flygterminal. Att vi är ett samhälle innebär att vi är beredda att länge ställa upp för varandra. De som tillhör försvaret är till och med beredda att offra livet för varandra – och för oss. Utan sådana människor går ett samhälle under. Sådant har också skett under historiens gång.
För att ett samhälle skall kunna leva behövs det oskrivna regler för hur man är mot varandra. Om man överträder de reglerna öppnar man för ett sönderfall, som man inte kan överblicka. Riksdagens regelverk är ett gott exempel. Där är det så, att varje talare skall rikta sitt anförande till talmannen. Varför? För att få bort personangrepp och förolämpningar, som skulle bryta ner riksdagen som en plats för samverkan.
Varje samhälle behöver nya identifikationspunkter. Det kan vara byggnader, föremål, symboler, sånger, människor. Drottning Elizabeth är ett gott exempel. Hon är en symbolperson för samväldet med en sammanhållande kraft långt större än politiska deklarationer. Om vi går till Finland är Mannerheim en sådan symbolperson, en sammanhållande kraft, även långt efter sin död. Sibelius musik har en liknande funktion. Även föremål kan vara identifikationspunkter. Fridtjof Nansens skepp Fram i Oslo är ett tydligt exempel, liksom HMS Victory i Portsmouth. Byggnader är viktiga identifikationspunkter, till exempel Stockholms slott och Stockholms stadshus. Ceremonier kan fungera på samma sätt. Vaktavlösningen vid slottet, riksdagens högtidliga öppnande och skolavslutningen i hembygdens kyrka är exempel.
Att emigrera är att förlora identifikationspunkter och att gå in under nya. Den som bosätter sig i London får inget midsommarfirande men bör visa stor respekt för Armistice Day 11 november.
Identifikationspunkter skall vara permanenta. Man kan inte ändra eller byta en nationalsång eller en fana utan att de mister sin förmåga att förena. Vad händer om man ändå gör det? Då inträffar detsamma som när man överträder de oskrivna regler för sammanhållning, som är nödvändiga för ett samhälle. Då inträffar en reaktion. Svante Nordin har belyst detta i ett utomordentligt intressant bidrag till Kyrklig förnyelses årsbok 2020, där han analyserar populismens tankevärld. Om man ändrar eller bryter ner samhällets identifikationspunkter blir människor främlingar i sitt eget samhälle. Den idéhistoriska termen är alienation, Entfremdung. Den alienerade människan känner inte igen sig längre. Hemmet är inte längre hennes hem. Det finns ingen plats för igenkännandets glädje. Därmed bli vägen öppen för populister. Men de som öppnat vägen för dem är just de som försvagat de oskrivna reglerna och vanvårdat identifikationspunkterna. De som handlar så tar på sig ett mycket stort ansvar.