Partiprogrammen är de grundläggande dokumenten för de politiska partierna. De är alla elektroniskt tillgängliga för medborgarna. Några – till exempel socialdemokraternas – finns endast elektroniskt och har alltså inte blivit tryckta. Det signalerar att man är beredd att göra snabba ändringar. Det är angeläget att medborgarna innan de avger sina röster har en inblick i vad partierna innerst inne tänker. Det är detta som styr deras förslag i konkreta frågor, i högre eller lägre grad. Den senare frågeställningen är viktig. Hur pass medvetna är partiföreträdarna om de egna programmen? I vad mån låter de sig styras av dem? Denna framställning bygger på förutsättningen att partiprogrammen är betydelsefulla. Även om de arbetats fram av en liten grupp särskilt intresserade, så har de dock behandlats i partistyrelserna och antagits av en eller flera årsstämmor, av några ledamöter med entusiasm, av andra med godkännande och av åter andra med förstrött gillande eller ointresse. Men få eller ingen av stämmodeltagarna har reagerat så starkt mot programförslaget att det har fallit. Därmed kommer det att utgöra en gemensam mentalitet, ett stämningsläge som sedan utgör förutsättningen för alla andra ställningstaganden.

   I den följande framställningen har analysen fokuserat på människosynen. Det är i människosynen som texternas karaktär blir tydligast, och människosynen påverkar alla andra ställningstaganden. Analysens ambition har varit att så långt som möjligt vara rättvis, så att respektive partis företrädare kan känna igen sitt eget partiprogram – framförallt människosynen – i framställningen. De kritiska frågorna avser att peka på oklarheter i framställningen eller i partiets sätt att fungera.  Partiprogrammen presenteras här i alfabetisk ordning.

Centerpartiet – intresse och idé

Liksom socialdemokraterna är centerpartiet från början ett intresseparti. Partiets föregångare, Bondeförbundet, markerade det också i sitt namn. Det var de självägande böndernas egenintressen som partiet värnade. Det gjorde det oproblematiskt för partiet att samverka med socialdemokraterna, nämligen så länge de självägande böndernas egenintressen tillgodosågs. Att socialdemokraterna avsåg att omforma hela samhället efter sin ideologi bortsåg man från. Även socialdemokraterna var från början ett intresseparti, som avsåg att främja industriarbetarnas egenintressen, och det underlättade den ömsesidiga förståelsen, så länge den ideologiska ambitionen stod i bakgrunden.

    Ideologin har alltså kommit in i Centerpartiet bakvägen och så småningom. Men det är inte hela sanningen. I partiprogrammet framhålls partiets bakgrund i 1800-talets bonderörelse och bondekooperation. Denna hör hemma i det liberala genombrottet under mitten och slutet av 1800-talet. Man upptäckte att enskilda och grupper kunde ta sin sak i egna händer. Den enskilde bonden var inte utlämnad åt den lokale slaktarens prissättning, när han sålde sina slaktdjur. Man kunde sluta sig samman och bilda ett andelsslakteri där man delade på vinsten. Detta är bakgrunden till partiprogrammets centrala ideologiska tes: ”Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin framtid.” Den liberala traditionen understryks med orden ”varje människa”. Det kunde också stått ”varje familj”, ”varje bygd”, ”varje folk” – men nej, här är det individualismen som härskar.  Det är individen, som är utgångspunkten. Mera oklar blir framställningen genom ordet ”rätt”. Vad är grunden för detta rättsanspråk? Och var finns korrektionsmedlen mot kränkningar av denna ”rätt”? Föreställningen om varje människas ”rätt” bygger på en helt annan rättsuppfattning än den partiet drev igenom med den nya grundlagen. Denna är nämligen folksuverän – det finns ingen annan ”rätt” än makt, vilket i ett samhälle som vårt betyder majoritet. De rättigheter partiprogrammet vill tilldela människor bygger emellertid på naturrätten, som vi fått in bakvägen, genom att Europa-rätten är naturrättsligt grundad och överordnad svensk grundlag. Det hade varit klädsamt om partiprogrammets författare reflekterat över detta förhållande.

En ”rätt” utan korrektionsmedel är inget annat än en ambition eller en from förhoppning. I den praktiska politiken kan man emellertid fatta beslut, som verkar i denna riktning, t.ex. genom allmän skolgång. Men just skolan ger rika exempel på problematiken med det efterföljande begreppet, nämligen ”förmåga”. Det är ingen överdrift att hävda att ett mycket stort antal elever genomgående väljer den lättare vägen. Om man står inför valet att läsa läxan eller inte läsa läxan, så väljer fler än några få att inte läsa läxan. Hur hanterar man det, om man inte vet något annat än att varje människa har ”rätt och förmåga att själv forma sin framtid”?

   Ligger det i föreställningen om  varje människas ”rätt” att själv forma sin framtid mer än vi hittills sett? Partiprogrammet ger bilden av ett liberalt parti, och liberalismens grundsten är föreställningen om människans godhet. Om människan är god, behöver det inte läggas några band på henne. Har hon alltså ”rätt” att utan att störas av samhället också forma en framtid som missbrukare? Är  det hennes ensak om hon dricker, röker, injicerar? Är det hennes ”rätt”? Frågan om det onda – samhällslivets störta problem – blir i partiprogrammet utan svar och utan bearbetning.

    Det liberala upplägget visar sig också i partiprogrammets understrykande av decentralismen. Beslut skall tas så långt ner som möjligt. Det innebär  att det lokala egenintresset skall vara avgörande. Men förutsättningen för varje lokal verksamhet är att det finns ett övergripande, nationellt ansvar, t.ex. för försvaret. En region finns till endast som en del av en nation. När t.ex. den lokala myndigheten på Gotland motsätter sig full användning av ett militärt övningsfält, då hindrar man Sveriges försvar av Gotland. Men återigen, det liberala upplägget är att människan är god och därmed också klok,även  lokala politiker.

    Oförmågan att förstå och bearbeta det ondas problem får än större dimensioner i utrikespolitiken. Om varje människa har rätt och förmåga att själv forma sin framtid, då gäller det även Bashir al Assad, Donald Trump och Vladimir Putin. Om en centerpartist skulle bli utrikesminister eller försvarsminister bör han lägga partiprogrammet åt sidan. Men faktiskt är det just så hans parti tänker, och det är efter dessa riktlinjer de handlar. Eller kanske inte??

Kristdemokraterna – en uthållig röst

Av allt ovanligt i svensk politik är Kristdemokraterna det ovanligaste.  Partiets bildande hör samman med den frustration, som kristna politiker inom alla partier upplevde efter 1945. Deras röster blev allt mindre hörda inom partierna, och själva pressades de gång på gång in i situationer, där de inte kunde följa sina samveten. En annan viktig faktor var en insikt inom frikyrkligheten med Lewi Pethrus som främsta namn. Man  förstod att samhällets utveckling gav ramarna för all kristen närvaro. Thorbjörn Fälldin såg rörelsens potential och bidrog till att den kom in i riksdagen.

    I sitt program identifierar sig partiet som en del av den internationella kristdemokratiska rörelsen. Den har alltså en medveten internationell utblick. Den är ”byggd på kristen människosyn och värdegrund”. Eftersom 10% av Sveriges folk identifierar sig som kristna skulle de kunna vara en tänkbar väljarkår – om de kunde enas. Partiet har emellertid större ambitioner än så. Det framgår av de följande formuleringen: ”Med kristna  värden avses de allmänt giltiga värden, som inspirerats  och förvaltats av den kristna traditionen.” Att det finns sådana ”allmänt giltiga värden” var en självklarhet också för Kristi apostlar. De kunde tala om att Guds lag var skriven i människors hjärtan.  Det kan gälla sådant som ansvar för barn och familj, sanning, ärlighet, arbete, men också äganderätt och föräldrarätt. I stort sett alla kulturer i alla tider känner dessa grundläggande regler för mänskligt samhällsliv, och de har också fått en utformning i naturrätten, som grundligt genomtänktes i Europa på 1600-talet och nu utgör Europarättens grund. Eftersom Europarätten är överordnad svensk lag har vi nu det säregna förhållandet att Sverige har två motsägande rättssystem: Grundlagen, som är folksuverän (de flesta har rätt) och Europarätten (det finns sådant som alltid är rätt, oavsett flertalet).

   Alla partier har i sina program ungefär samma formuleringar som läroplanen för grundskolan. Det gäller också Kristdemokraterna. Människan är förnuftig, fri, kreativ. Men här finns också en annan aspekt. Den saknas så gott som fullständigt hos Vänsterpartiet, Socialdemokraterna,Centern och Liberalerna men finns antydningsvis hos Moderaterna. Det är medvetandet om att vi människor inte bara har problem. Vi är också problem. Kristdemokraterna kallar detta medvetande ofullkomlighetstanken.  Man skriver:”Människan existerar i spänningsfältet mellan gott och ont.” Redan förmågan att tala om gott och ont är unik i svensk politik. Om man inte kan tala om gott och ont, finns det då överhuvudtaget något som kan hålla samman ett folk? Ofullkomlighetstanken innebär att mänskliga beslut kan vara felaktiga och skadliga, och en konsekvens är att partiet vill förhindra att mycket makt läggs i få händer. I Sverige har till exempel statsministern större makt än presidenten i USA. Där kan en Högsta domstol upphäva varje presidentbeslut som strider mot konstitutionen. I Sverige finns ingen motsvarighet – ännu. På detta område skulle Kristdemokraterna kunna göra en viktig insats. Men ändå, är ofullkomlighet hela sanningen om mänsklig ondska? Kan man verkligen hantera det största  av alla samhällsproblem – det onda – om man inte vet mer än så?

   Familj är ett ord som ofta återkommer i partiprogrammet. Överhuvudtaget visar sig programmet ha ett stort intresse för vad man kan kalla the basic design i det mänskliga livet. Människan är inte bara och inte främst en individ, hon är en gemenskapsvarelse och samhället växer fram ur  den grundläggande gemenskapen. Därför är det så viktigt att den är stabil.

  Vad är Kristdemokraterna egentligen? Är de radikala eller konservativa? I en mening är de radikala. De har gått till roten med de grundläggande frågorna. Människosynen är inte – som i andra partier – avklarad på några rader, varefter man kunnat gå vidare till de praktiska frågorna. I en mening är de konservativa. De är inte ute efter att ”skapa” ett nytt samhälle med en ”ny” människa. De tror att samhället är en organism som växer ur naturliga gemenskaper, en växt som kan främjas eller hindras. Ur deras perspektiv  är det just detta politik handlar om.

   Kristdemokraternas dilemma är att  de är små. Är man liten har man ett litet inflytande. Alternativet är att inte ha något inflytande alls. Skall man ha ett inflytande, måste man ha det tillsammans med dem, som är större, och då kan man inte från början komma i konflikt med dem. Detta är politikens villkor, och det är ett dilemma, i synnerhet får den som tänkt igenom mycket och har mycket på hjärtat. Men de har varit uthålliga.

Liberalerna – en idérörelse

Liberalerna är en särling i svensk politik. De andra traditionella partierna är från början i högre eller lägre grad intressepartier, som bildats för att  främja specifika gruppers egenintressen. Liberalerna är däremot från början ett utpräglat idéparti. Den grundläggande idén är individens frigörelse från allt överordnat. Förutsättningen är föreställningen om människans godhet. Partiet bildades genom en sammansmältning av två mycket olika grupper, den frikyrkliga (Frisinnet) och den liberala, radikala riktningen. Den största politiska insatsen har varit den allmänna och lika rösträtten samt parlamentarismens fulla genomslag.

   ”Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt.” Detta är klassisk liberalism. Den är individualistisk. Vidare heter det: ”Målet är hennes – det vill säga individens – frihet och livschanser.” Familj, nation, bygd, klass – allt kommer i bakgrunden, om det alls existerar. Individen står i centrum. Men hur skall ett samhälle, en samverkan kunna uppstå, när varje individ står i centrum för sig själv? Svaret finns i föreställningen om människans godhet: ”Människan är utrustad med förnuft, samvete, känsla och ansvar.” Det är detta hela den liberala idén bygger på. Eftersom människan i sig själv är god, hindrar varje begränsning hennes fria och goda utveckling. Liberalismen har därför av tradition velat begränsa allt som kan kallas ”överhet”, vare sig det gällt ekonomi, livsstil, tradition eller religion. Rent principiellt skall ingenting vara överordnat individen, och det har ingen fara med sig, eftersom individen är god. Den mest konsekventa liberalismen är anarkismen.

   Så konsekventa är inte Liberalerna. Därför talar partiprogrammet också gärna om den egna idén som ”socialliberalism”.  Varje individ har visserligen ”rätt” att söka efter liv, frihet och lycka.  Men individen har också ansvar för att ”dessa rättigheter tillkommer var och en”. När man på detta sätt talar om ”rättigheter” använder man tankemönster från naturrätten, som innebär  att det i själva människans natur finns ett inbyggt rättssystem. Denna tanke är främmande för svensk grundlag, som endast känner den ”rätt” som tillkommit genom ett majoritetsbeslut i riksdag, oavsett vad det innehåller. Naturrätten innebär att människan har en ”rätt” oavsett vad riksdagsmajoriteten beslutar. Om partiet menar allvar med sitt program, kommer det att verka för en omarbetning av nuvarande grundlag.    

  Ansvaret för att rätten till liv, frihet och lycka tillkommer var och en vilar alltså på alla. Även om det inte utsägs, finns det alltså faktorer i samhället, som kan göra att människors ”rätt”  till liv, frihet och lycka begränsas eller upphävs. Vad kan detta vara för begränsande faktorer?  Det är ansvaret för andras fulla frihet.  Man skriver: ”Varje människa har rätt till självbestämmande.” Här finns ingen begränsning. Detta gäller alla människor. Om ett barn inte vill läsa läxan, så gäller självbestämmanderätten. Om alkoholisten vill supa, så får alkoholistbarnen inte söka hindra det. Exemplen visar att här finns en problematik, som liberalismen och partiprogrammet inte försöker hantera och egentligen inte kan bearbeta. Man kan kalla det dumhet, oförnuft, dårskap eller ondska. Det sätter ett frågetecken för själva grunden till den liberala idén – föreställningen om människans godhet. Problematiken blir akut, när partiprogrammet skriver: ”Alla människor skall ha möjligheter att göra sina egna livsval och utvecklas som fria individer.” Också alkoholismen är ett livsval. Ingen är tvungen att supa. Och eftersom målet är att utvecklas som individ, är det vars och ens ensak. Partiprogrammet fortsätter: ”Liberal rättvisa handlar om lika förutsättningar …” Det är begripligt, om alla med samma höga betyg skall kunna komma in på läkarutbildning. Det torde alla partier vara ense om. Men alla har inte samma förutsättningar att få dessa höga betyg. Det finns något ojämlikt i själva den mänskliga tillvaron. Det hjälper inte att alla pojkar vill kunna spela fotboll som Zlatan. Alla kan inte. Det är ett  faktum – och ett dilemma – som partiprogrammet förbigår med tystnad.

   Är det orättvist att lägga sådan vikt vid den idémässiga grunden hos just Liberalerna? Det är istället berättigat, därför att partiet är och vill vara just en idérörelse.

Miljöpartiet — en fråga blir flera frågor

Redan i sitt namn signalerar Miljöpartiet att det är ett enfrågeparti. Den stora och övergripande frågan är miljö. Men denna övergripande fråga sätts in i ett större sammanhang, där man kan behandla också frågor som skola och äldreomsorg. När det gäller dessa och likartade frågor uttrycker partiprogrammet en avancerad liberalism, där den enskildes val står i centrum. När det däremot gäller miljön driver man starkt begränsande förslag. Som Svante Nordin och Lennart Berntsson visat, har åtskilligt av 1968 års idéer och mentaliteter landat i Miljöpartiet.

     Detta visar sig bland annat i föreställningen om ”förtryckande strukturer”. Liksom de andra partiprogrammen innehåller Miljöpartiets text formuleringar, som påminner om läroplanen för grundskolan: ”Människan är en kreativ och empatisk varelse, som vill och kan ta ansvar.” Detta är tänkt som en allmängiltig utsaga om människan i alla åldrar och sammanhang. Det bör alltså gälla även partiets motståndare, till exempel Moderaterna. Det skulle vara intressant att se om företrädarna för Miljöpartiet tillämpar denna människosyn i sin politiska polemik. Man kan lägga märke till att flera av de andra partiernas formuleringar av denna punkt nämner förnuftet, medan Miljöpartiet är ensamt om att nämna empatin, det vill säga förmågan till medkänsla. Partiprogrammet rymmer dock en insikt om att allt i människans värld inte är kreativitet, empati och ansvarstagande. Vad är det då som orsakar de negativa faktorerna i tillvaron? Här är programmet försiktigt men tydligt nog: ”Historien visar att människan och det mänskliga samhället har varit kapabla till både goda och grymma handlingar. Övergreppen har ofta uppkommit i politiska system, som förminskat eller ställt människor mot varandra, gjort individer ofria och kvävt förmågan att tänka och handla självständigt.” Tankegången är följande: Människan är god (se ovan), men förtryck kan göra henne ond, och detta förtryck utövas av strukturer. Det finns alltså inget problematiskt inom människan själv. Det onda hon gör kommer till henne utifrån, genom allt som begränsar hennes frihet. Denna teori om de ”förtryckande strukturerna” är väl bekant från 68-rörelsen, men den formulerades redan under 1940-talet av Theodor Adorno och Frankfurterskolan. Den fick en klassisk gestaltning i det amerikanska programmet för ”reeducation” — omskolning — av Tyskland och Japan efter 1945. Nu har det alltså landat i Miljöpartiets program. Om man ser till människosynen klarnar det att Miljöpartiet inte bara och inte ens främst är ett miljöparti.

   Sett mot den bakgrunden  innebär partiprogrammet att man vill omgestalta inte bara hela det svenska samhället utan också den enskilda människan. ”Alla skall åtnjuta lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, könsidentitet, sexuell läggning, könsuttryck eller ålder.” De upprepade och varierade uttrycken för könslivet markerar ett starkt hbtq-engagemang. Partiprogrammet gör inget försök att relatera detta engagemang till den övergripande frågan, miljön. Att könsidentiteten tänks vara en förtryckande struktur markeras av att ordet människa – som i vanlig svenska är femininum – i texten blir utan genus och kallas ”hen”. Denna tankelinje förstärks ytterligare av följande mening: ”Först när alla människor erkänns för vilka de är, får rätt att definiera sig själva och har tillgång till lika rättigheter kan vi uppnå välfärd för alla.” Detta skulle kunna tolkas så, att den elev som upplever sig själv som matematiksnille, också av skolan skall behandlas som en sådan. Det är emellertid inte detta det handlar om utan om könsidentiteten. En läkare kan med ett ögonkast avgöra om en människa är man eller kvinna. Är det ett tveksamt fall, kan ha ta ett cellprov, t.ex. ett hårstrå. Varenda cell är könsbestämd. Men detta betyder inget för Miljöpartiet. Det är människan själv som skall avgöra saken. Uttrycken ”sexuell läggning” och ” könsuttryck” rymmer också en problematik, Det finns i denna sektor sådant som pedofili, prostitution och nekrofili. Partiprogrammet öppnar dörren på vid gavel.

    Allt  detta är bara ett exempel på hur den centrala frågan kommit i bakgrunden för andra intressen och intressegrupper. Miljöpartiets viktigaste insats har varit just när det gäller den centrala frågan, miljön. Där är det dock ett dilemma i en valrörelse att alla partier blivit miljöpartier och det just genom Miljöpartiets existens och engagemang. Det är en betydande insats men inte utan problem för partiet självt.

Moderaterna – människan och samhället

Moderaterna har sitt ursprung i Lantmannapartiet, som uppstod efter tvåkammarriksdagens införande 1866. Därmed  har det den längsta politiska erfarenheten av alla partierna. Under en lång period hette det Högerpartiet, en benämning som faktiskt härstammade från den franska revolutionen. Partiet har intagit en rad olika ståndpunkter och under flera perioder varit regeringsparti.

   De flesta partier beskriver i sitt partiprogram en människosyn. I huvudsak är formuleringarna gemensamma eller likartade: människan är förnuftig, kreativ, självständig. Liknande formuleringar finns i läroplanen för grundskolan. Fokus är individen. Det är i stort sett den liberala människosynen, som slår igenom överallt, Människan är i första hand individ, d.v.s. en ensam människa, och denna ensamma människa är god. Detta är grundbulten. I Moderaternas partiprogram finns dock en avvikelse. Visserligen har man samma grunduppfattning som de andra – fokus är den ensamma människan och hennes godhet: ”Människan besitter en inre förmåga att utvecklas och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt.” Detta är klassisk liberalism.  Men det finns dock en annan aspekt, som Moderaterna är ensamma om. I partiprogrammet heter det: ”Människan kan också göra fel mot sig själv och mot andra. Människan har både förmågor och brister.” Moderaterna vill ”stötta människans sökande efter lycka och vilja att göra rätt för sig men också hjälpa till, när den egna förmågan inte är tillräcklig eller används för att skada andra”. Partiet menar att  alla skall vara fria att utveckla sin sexuella läggning. Pedofili är som bekant en sexuell läggning. Kan det vara så att en sexuell läggning skadar andra? Den frågan berörs inte.

   I den ”historiska materialism”, som Vänsterpartiet och socialdemokraterna utgår ifrån, är materiens fördelning den enda och i vart fall den väsentliga orsaken till alla mänskliga förhållanden. Alla missförhållanden har materiella orsaker, och alla lösningar består i en omfördelning av materia. I Moderaternas partiprogram finns också ett problem hos människan själv, oavsett hur materien är fördelad. Problemet hos människan är gemensamt för alla människor och kan beskrivas som ”brister”, det vill säga som en frånvaro av något viktigt. Vari består denna brist? Vad är det om fattas? Det är uppenbarligen något icke-materiellt, något som gör att människan kan använda sina förmågor till ”att skada andra”. I partiprogrammet heter det: ”Ingen människa är alltigenom stark eller svag, emotionell eller rationell, egoistisk eller osjälvisk.” Detta är en avvikelse från den liberala människosynen hos andra partierna, och det gör moderaterna intressanta ur flera aspekter. Den konkreta verklighet, som politikern möter i samhället – t.ex. i skolan – är alltså inte bara präglad av förnuftighet, osjälviskhet och kreativitet – så tänker  andra partiprogram. Politikern möter också människor och sammanhang, där osaklig sentimentalitet, dårskap och brist på god vilja är styrande. Hur skall man hantera dessa negativa krafter och attityder? Partiprogrammet talar något handfallet om att ”hjälpa till”. Bakom denna hållning ligger föreställningen att allt det negativa och destruktiva i den mänskliga samvaron endast är ”brister”, något som fattas. Det är givetvis att vänta sig för mycket, om man kräver att ett politiskt parti skall lösa det ondas problem. Politiker har ju bara två redskap att arbeta med, pengar och regelverk, och med dem når man inte långt. Men även politiker kan vara medvetna om att drogförsäljning, mobbning, bedrägeri och förtal bottnar i något mer än ”brister”.

    Man skriver: ”Vår idé är att låta varje människa växa i sina styrkor och och i solidaritet mot varandra och låta alla nå sin fulla potential.” Denna idé kan alla riksdagspartier instämma i. Detta förhållande ger en insikt om svensk politik, som är viktig. Trots det ibland höga tonläget i debatten, finns det en stor samstämmighet i grundläggande frågor. Det är när frågorna blir konkreta, som skillnaderna visar sig. Skall till exempel de specialbegåvade barnen få ”nå sin fulla potential” redan i grundskolan? Eller skall de hållas kvar på medelnivån? Och vem skall i så fall lösa cancerns gåta? Kanske kinesiska eller koreanska specialbegåvningar?  En intressant iakttagelse är att Sverige, som i andra partiprogram endast nämns i förbigående eller inte alls, upprepade gånger omnämns i moderaternas program.

Socialdemokratin – egenintresse och samhällsomvandling

Det socialdemokratiska arbetarpartiet markerar med sitt namn – arbetarpartiet – att det är en intresserörelse. Den främjar i första hand industriarbetarnas egenintresse. Den värnar om och vill ge större inflytande åt en betydande grupp i samhället. Med ordet ”socialdemokratisk” markerar partiet att det samtidigt är en idérörelse med stark inspiration från Karl Marx. Tillägget ”demokratisk” vill markera att det är en reformistisk socialism. Den avser inte att med våld och terror gripa makten, utan den vill nå fram till det socialistiska målet med röstsedelns hjälp.

    Den marxistiska grunden markeras av att partiprogrammet bygger på ”den historiska materialismen”. Denna innebär att allt väsentligt i mänsklighetens historia är betingat av materiella orsaker. Alla problem har materiella orsaker, och alla lösningar är materiella. Detta är klassisk marxism. Religion är enbart en negativ faktor, enligt Marx. Partiprogrammet skiljer sig från alla andra riksdagspartier genom sin öppet antireligiösa hållning. I beskrivningen av gångna tiders tro heter det: ”Många människor levde fortfarande i föreställningen att tillvaron avgjordes av ödet eller en otillgänglig högre makt.” Detta medförde enligt programmet passivitet i samhällsfrågor. Orden kommer inte från Marx men däremot själva föreställningen. Det låter ana att marxismens världsbild för socialdemokratin spelar ”det självklaras rill i historien”(Anders Nygren). Inte ens Vänsterpartiets program har någon liknande formulering.

   Det socialdemokratiska partiprogrammet är respektingivande i sin egenskap att vara ett omfattande dokument. Det är dock inte avsett för kritisk granskning eller debatt. Dess historiebeskrivning och verklighetsbild skulle behöva justeras åtskilligt, om den utsattes för vetenskaplig granskning. Det är emellertid inte avsikten. Partiprogrammet är skrivet för invärtes bruk, som en appell för de redan engagerade. Här finns ingen plats för tvivel, självkritik eller ifrågasättande: Vi har rätt, vi har alltid haft rätt, vi kommer alltid att ha rätt och allt i samhället som har gått bra är vårt verk. Tonläget är högt, liksom det moraliska anspråket. Detta moraliska anspråk är en kraftkälla inte bara i partiprogrammet utan i hela rörelsens verksamhet. Känslan av moralisk självklarhet är något som borgerligheten sällan kommer i närheten av. Det innebär numera att hbtq-engagemanget slår igenom över hela fältet, på alla områden. Detta är ett hbtq-parti, utan kompromiss, enligt programmet.

Programmets människosyn är följande: ”Människan skall vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv, forma sitt liv efter egna önskningar och påverka det egna samhället.” Detta är den konsekventa individualismen, och den avviker från Marx. Det är snarare liberalismen, som här fått insteg, och dess människosyn bygger på en grundläggande idé – föreställningen om människans godhet. Den enda begränsningen för människans frihet, som partiprogrammet känner, är jämlikheten, och i enlighet med den historiska materialismen är denna jämlikhet främst materiell. Man skriver: ”Demokrati handlar om frihet.” Problemet är bara att jämlikheten upphäver friheten och det på en vital punkt – den ekonomiska friheten. Jämlikheten är emellertid inte bara ett materiellt förhållande, det är också en mentalitet, nämligen solidariteten. Individen är alltså inte helt fri.

    Programmets inslag av liberal människosyn innebär också att man har en blick för den mänskliga kreativitetens betydelse i samhället: ”När marknaden fungerar som bäst är den en kraftfull katalysator för människors uppfinningsrikedom och kreativitet. Denna dynamik har skapat ekonomiska resurser, som har bidragit till att förbättra vårt liv och till att lyfta stora delar av mänskligheten ur fattigdom.” På ett principiellt plan visar sig textens marxism i en oförmåga att uppfatta annat än materia. I de dagliga partiarbetet går denna materia under namnet ”resurser”, och tanken är att icke-materiella värden – t.ex. kultur – uppstår ur materiella värden. Så tänkte faktiskt också Per Albin Hansson. Han trodde att kulturlivet skulle blomstra, bara folk fick hyggliga bostäder. Men den mänskliga kreativiteten utgör en avvikelse från den grundläggande marxistiska verklighetsuppfattningen. Kreativitet är en icke-materiell, d.v.s. andlig egenskap hos människan. Hur många miljarder man än öste in i den svenska varvsnäringen fick man inte fram någon kreativitet. Kreativitetens livsluft är nämligen frihet. Varför gör då partiprogrammet denna utbrytning från det marxistiska rummet just när det gäller kreativiteten? Svaret är – den ekonomiska nödvändigheten. Socialdemokratin är nämligen – också – ett praktiskt och realistiskt parti. Alla produkter blir gamla och all företag åldras. Det måste ständigt komma nya produkter, nya företag, och då räcker det inte med resurser. Då måste det också finnas kreativitet, d.v.s. ett andligt, icke-materiellt värde. Att detta spränger partiprogrammets principiella materialism är något, som dess författare inte reflekterat över.

    Det finns några temata som ständigt återkommer i partiprogrammet: demokrati, jämlikhet och ”vi”. Detta ”vi” är sannolikt avsett att vara partiprogrammets tänkta läsare, de redan engagerade. Att dessa endast har stöd av en minoritet i folket rymmer en problematik, som inte berörs. Majoriteten ansluter sig inte till partiprogrammet, men ändå skall ”vi” förvandla hela samhället, alltså även för dem som inte är med på ”vår” idé. Det är också ett slags marxism.

  Det finns några ord som inte alls eller mycket sällan återfinns i programmet: familj, bygd, tradition, nation. Sverige nämns endast i förbigående. Den enda positiva historia som finns med är partiets egen. Vad signalerar denna tystnad om allt det vi har tillsammans i vårt folk – inte bara partiprogrammets ”vi” utan vi alla?

Sverigedemokraterna – avvikarna

Sverigedemokraterna är, ytligt sett, den mest avvikande gruppen bland de politiska partierna.  De är dock inte ensamma om att gå sin egen väg. Det gäller också Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Medvetandet om att vara avvikande visar sig också i partiprogrammet, som är i hög grad polemiskt, nämligen mot de traditionella partierna. Hos dem har Sverige en undanskymd plats. Vårt land nämns sällan, i vissa program inte alls. Istället är man angelägen att framhålla sitt internationella engagemang och sina internationella förbindelser. Här finns ett tomrum, som Sverigedemokraterna har varit angelägna att fylla. För att beskriva sin egen hållning använder de ordet ”nationalistisk”. Det torde innebära att den egna nationen har det högsta värdet. Det första ordet i partinamnet är ju också Sverige. Det andra ordet är ”demokraterna”. Partiprogrammet signalerar på inget sätt någon annan hållning än den demokratiska. Man rör sig hela tiden inom den parlamentariska demokratins ram. Regeringsformens inledningsord citeras: ”All offentlig makt utgår från folket…” Att naturrätten genom Europaanslutningen nu är överordnad rättsgrund har man inte observerat. Kanske man rentav förhåller sig kritisk till detta faktum. På naturrätten vilar dock yttersta alla partiers tal om människans ”värde”, ”värdighet”, ”rätt” och ”rättigheter”.

   Sverigedemokraterna beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Socialkonservatismen visar sig i att man inte som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill åstadkomma en total samhällsomvandling, istället förordar man ”ett försiktigt framåtskridande”, vilket innebär att man tar tillvara traditionella värden.

   Nationalism är ett starkt ord. Det innebär att den egna nationen är det primära värdet, det högsta goda – för att  tala med ett filosofiskt begrepp. Hur beskriver då partiet sin nationalism? Partiprogrammet är snarare resonerande än koncist på denna punkt. Man pekar på att det är svårt att nå konsensus om samhällets utformning i ett land som bebos av flera folk med olika språk. Gemensam kulturell och nationell identitet framstår därför som en grund för en fungerande demokrati. Om man hade reflekterat över demokratin i Schweiz och Storbritannien skulle man uttryckt sig mer försiktigt.

    De flesta partiers människosyn beskrivs med formuleringar som kunde hämtats från grundskolans läroplan, som är ett centralt ideologiskt dokument i vårt nuvarande samhälle, kanske det mest centrala. Sådana formuleringar finns inte i Sverigedemokraternas partiprogram. Istället talar man något oklart om människans medfödda ”essens”. Dit hör att alla människor är sociala, gemenskapsvarelser.  Människan är både konstruktiv och destruktiv, och inom varje människa finns det en daglig kamp mellan dessa krafter. Om Sverigedemokraterna på denna punkt ville ta upp en diskussion med de andra partierna, skulle det bli ett intressant meningsutbyte. De skulle inte vara helt ensamma om sitt synsätt på denna punkt. Det finns likartade om än mer försiktiga formuleringar hos Moderaterna och Kristdemokraterna. Partiprogrammet sammanfattar människosynen med följande ord: ”Vi tror alltså att människan är ofullkomlig, att människan förutom förnuft och rationalitet också styrs av nedärvda  känslor, instinkter och drifter …” Men hur kommer det sig då att människan kan vara destruktiv? Är det något biologiskt? Här lämnar oss partiprogrammet utan svar och därmed blir det största av alla samhällsproblem utan bearbetning.

     Om man utgår från partiprogrammet går det inte att hävda att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Ras är något man inte kan förändra hos sig själv; språk, seder och kultur kan man däremot överta eller anta, så som de svenska utvandrarna gjort i USA. Att de förlorat något på vägen kan många av dem vittna om, t hindrar inte att de flesta varit framgångsrika. Men det är dock en mycket större sak än man tänker sig att överta en ny kultur och ett nytt språk.

   Inget samhälle gagnas av att man beskriver människors strävanden som något annat än de vill vara. Om man skall ställa en kritisk fråga till Sverigedemokraterna gäller det nationen som det högsta värdet. En annan fråga är denna: Varför har Sverigedemokraterna gjort fler uteslutningar än något annat parti?

Vänsterpartiet – en blandning

Vänsterpartiet skiljer sig från andra riksdagspartier genom en mörk historia. Under årtionden var partiet en underavdelning av Komintern, som dominerades av det sovjetiska partiet. Det svenska partiet direktstyrdes från Moskva. Även  senare var Sovjet-solidariteten massiv.

   Dagens Vänsterparti bär med sig detta arv i sitt partiprogram. Målet är det klasslösa samhället med planekonomi. Med klass avses då inte socialgrupper utan kapitalägare och lönearbetare. Partiets mål är alltså att det inte skall få finnas några människor, som är arbetsgivare utom möjligen i mycket liten skala. Varje litet inflytande i politiken är ett steg mot målet. Även den parlamentariska demokratin skall utnyttjas i samma riktning. Det innebär emellertid inte att partiet tar avstånd från utomparlamentariska aktioner. Den i klassisk marxism oundvikliga utomparlamentariska aktionen – revolutionen – finns dock inte uttryckligen med i dagens partiprogram.

   Partiprogrammet präglas av att den grundläggande marxismen har sammansmälts med två andra faktorer – feminism och ekologism. Vidare har man sökt anpassa programmet till förändrade samhällsförhållanden. I klassisk marxism präglas tillvaron av den oförsonliga kampen mellan borgare och proletariat, en kamp som kommer att sluta med att borgarna utplånas. Antagonismen är total. Detta grundmönster finns kvar i partiprogrammet. Men här stöter man på svårigheter. I flertalet kommuner är kommunen själv den största arbetsgivaren. Här finns alltså ingen borgerliga kapitalägare/utsugare. Arbetsgivaren/kommunstyrelsen är demokratiskt tillsatt. Här finns ingen utsugare. I vilken mening är då de anställda proletärer? Det är ju nämligen just detta, som de lönearbetande är – enligt teorin.

    I princip syftar Vänsterpartiet till en planekonomi. Här har ekologismen tillkommit som en motivering. Planekonomin skulle, enligt programmet, vara mer miljövänlig än marknadsekonomin.

Partiprogrammet uttrycker ett starkt stöd för de mänskliga rättigheterna, så som de gestaltats i FN:s deklaration. Denna bygger på naturrätten  Något sådant hade varit otänkbart för klassisk marxism. Som om borgarna skulle ha mänskliga rättigheter! De skall ju utrotas. Här avviker partiet från Marx. Man nämner dock inte att äganderätten och föräldrarätten hör till de mänskliga rättigheterna.

   Marxismen är materialistisk. De materiella faktorerna är fullständigt och uteslutande avgörande. Detta är också grundmönstret i partiprogrammet. Dock har man tagit upp föreställningen om allas lika värde, som är helt främmande för Marx. Partiprogrammet ”hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från tilltro till alla människors skapande förmåga”. Detta  kan vilken entreprenör som helst bejaka, men det går inte ihop med planekonomi, som ju innebär ett underkännande och en styrning av människors förnuft, fria tänkande och skapande förmåga.

  Partiprogrammet uttrycker vad partiet innerst inne vill. Det drar åt olika håll.

Eftertankar

De svenska riksdagspartierna representerar från en sida sett ett brett spektrum. Från en annan sida finns det en betydande enighet. Alla bejakar den representativa demokratin och parlamentarismen. De kan ha olika motiveringar. För Vänsterpartiet är demokratin främst ett medel för att nå fram till målet, som är det klasslösa samhället och planekonomin. Med det klasslösa samhället avses inte ett samhälle utan socialgrupper utan ett samhälle utan kapitalägare och proletärer, det vill säga utan privata arbetsgivare och deras anställda. För andra partier är demokratin själva den bärande principen, ett mål i sig.  

   Alla partier är också eniga i att frikostigt tala om människans ”rätt”, ”rättigheter” och ”värde”. Gärna refererar man till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ingen reflekterar över att detta strider mot den svenska grundlagen. Den är folksuverän – de flesta har alltid ”rätt” – och den är rättspositivistisk – det finns ingen annan rätt än den de flesta beslutat. Det skulle vara naturligt att alla partier enades om en ny grundlag, eftersom alla ser saken på samma sätt, naturrättsligt. I princip är det dock redan naturrätten, som gäller i Sverige, eftersom Europarätten är överordnad  rättsgrund. Det hade emellertid varit klargörande, om svensk grundlag stämt överens med Europarätten.

   Om man ser till människosynen kan man urskilja några olika grupperingar. Vänsterpartiet och socialdemokraterna har båda en marxistisk bakgrund, i det socialdemokratiska programmet benämns detta ”den historiska materialismen”, Den innebär att alla mänskliga förhållanden och missförhållanden beror på fördelning eller snedfördelning av materia. Därmed kan människans utveckling främjas och alla mänskliga problem – utom möjligen döden – lösas genom en omfördelning av materien. Människan är inte bara beroende av materien, hon är materiens fånge, ja, hon är mataria och inget annat. Accenterna faller dock olika i de båda partierna. Vänsterpartiet gör enbart en negativ värdering av marknadsekonomin, medan socialdemokraterna också ser dess positiva sidor. Det beror på att socialdemokraterna har en blick för den mänskliga kreativitet, som skapar nya värden, där förut inga värden fanns. För att säga det enkelt: för det förra partiet finns bara en penningpåse. Om någon får mer ur den, så får andra mindre. För socialdemokraterna finns det inte bara en penningpåse att dela på. Genom den kreativitet, som marknadsekonomins frihet öppnar dörren för, blir de fler penningpåsar, och ur dem kan både de mest kreativa och de minst kreativa hämta pengar som tidigare inte fanns. Detta är i grunden en liberal uppfattning. Visserligen har socialdemokraterna reservationer. Marknadsekonomins frihet ger också egoismen tillfälle att breda ut sig, och därför måste friheten begränsas och kreativiteten tämjas. Härmed är egentligen frågan om det goda och det onda ställd. Varifrån kommer kreativitet och egoism? Hur skall kreativiteten vitaliseras? Hur skall egoismen motverkas?Var finns de och hur finns de? De är ju uppenbarligen inte materia. De måste vara något icke-materiellt, det vill säga något andligt.  Om alltså andliga faktorer är de avgörande i samhället, då innebär ”den historiska materialismen” ett missförstånd. Ja, redan i sig själv rymmer den ett problem. Svante Nordin har sagt: ”Marx definierar kapitalet på ett sådant sätt att det är något andligt.”  Här rymmer de båda socialistiska partiprogrammen en problematik, som de inte söker bearbeta men som blir akut i det konkreta politiska arbetet.

   En annan rörelseriktning i partiprogrammen är den liberala. Vi har mött spår av den redan i socialdemokratin. Grundstenen är föreställningen om människans godhet. Denna godhet behöver frihet – libertas – för att kunna utvecklas och bli lycklig. Fokus är den enskilda människans lycka. Liberalismen är principiellt individualistisk. Vad verklig lycka är berörs inte i partiprogrammen, men det ligger i det individualistiska upplägget att var och en själv får avgöra vad verklig lycka är. Det väsentliga är att inget får hindra denna individuella lyckoutveckling. Som partinamnet anger är Liberalerna bärare av denna verklighetsuppfattning. Hos Miljöpartiet blir liberalismen extrem. De enda hindren som där finns är de gränser miljön sätter samt kravet att inte hindra andras lycka. I övrigt är fältet fritt för individens lyckosträvan i alla tänkbara former. Även Centerpartiet uttrycker samma grundsyn. Liberalismen kan dock modifieras till att bli socialliberalism, vilket innebär en accentförskjutning mot det gemensamma livet i samhället.

   Gemensamt för alla dessa riktningar är att de är övertygade om att alla samhällets problem kan lösas med politiska medel. Vi kan omfördela materien, vi kan utplåna alla hinder för friheten, och därmed är vägen klar. Det går att göra, och det går att göra genom politik. Det går också att göra utan politik, utanför det parlamentariska rummet. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet öppnar för utomparlamentariska aktioner.

    I de varianter vi hittills reflekterat över är det problematiska i samhällslivet något som kommer till människan utifrån. I sig själv är människan oproblematisk. Hon blir problematisk genom att utsättas för felfördelning av materien eller begränsning av sin frihet. Det finns emellertid också en  tredje grupp av partier, och de ser saken något annorlunda – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De uppfattar alla att det finns problem med människan själv, med varje individ. De kan tala om detta problem som ”brister” eller ”ofullkomlighet”, och hur de som politiker skall hantera detta är de något handfallna inför. Uppenbart är att dessa ”brister” och denna ”ofullkomlighet” varken är något materiellt eller något strukturellt utan något icke-materiellt, det vill säga något andligt. Är alltså problemet med människan andligt, kan det bearbetas endast på ett andligt plan.  Att  dra den slutsatsen är stort steg att ta, för de flesta alltför stort. Som enda parti uttrycker Kristdemokraterna att människan också är en andlig varelse.

    Varken socialister eller liberaler skulle vilja kalla sig värdekonservativa. Icke desto mindre har vi kunnat se att de alla tänker sig tillvaron präglad av icke-materiella, andliga värden, fast de givetvis inte skulle vilja uttrycka sig så. Varje värde innebär emellertid en relation. Vad som är gott kan endast avgöras genom relationen till något om är godare eller absolut gott. Vad är alltså det högst goda enligt de svenska partiprogrammen? Här är de liberalt präglade programmen allra tydligast: det högsta goda är den enskildes lycka. Sverigedemokraternas tal om nationalism väcker föreställningen att den egna nationen är det högsta goda, det överordnade värdet. Gemensamt för alla partier är dock att det högsta goda finns inom tid och rum. De enda  redskap politikern har – pengar och regelverk – är ju bundna till tid och rum.  Hos kristdemokraterna kan man spåra en insikt om att det verkligt högsta goda finns utanför det politiska rummet. Det bör vara möjligt att med politiska medel ge sitt stöd till dem som främjar detta högsta goda.

     Det är uppenbart att partiprogrammen rymmer många intressanta aspekter av partiernas tänkande och praktiska ställningstaganden. De flesta av dem har tillkommit inom en kort tidsrymd. De ändras alltså fortlöpande. Det innebär att de också låter sig påverkas. Redan det är ett skäl att ställa frågor till dem.