För att förenkla bilden av det politiska fältet beskrivs det ibland med färger. De röda är på olika sätt inspirerade av Marx. Ingen vill vara brun, det skulle ju vara detsamma som att vara nazist, men det kan användas som ett retoriskt grepp av en motståndare. Åtminstone i Tyskland är gult de liberalas färg. Blått förknippas i Sverige med någon form av konservatism eller med borgerlighet. Grönt förknippas med miljöfrågor. Men vad döljer sig under dessa färger?
Märkligt nog finns det starka band mellan rött och brunt. Båda är principiellt materialister. Den enda verkligheten är materien. Båda har en antagonistisk världsbild. De utgår från att tillvaron är en ständig konflikt. För de röda är det en konflikt mellan arbetarklass och kapital. Svante Nordin har påpekat att Marx dock definierar kapitalet på ett sätt som gör det till något icke-materiellt, d.v.s. något andligt. Kapitalet kan ju inte vägas eller mätas, och det har ingen adress. För de bruna står kampen mellan raserna. De bygger på Darwin, som tänkte evolutionen i raser – se hans verk Descent of Man. Både de röda och de bruna är evolutionistiska, de tänker sig att världshistoriens ständiga antagonism leder fram till seger, nämligen för arbetarklassen resp. den rätta rasen. Antagonismen är också det bärande i deras moraliska anspråk, moral är lojalitet mot rasen resp. klassen och därmed ytterst mot evolutionen. Föreställningen om evolutionen är en klangbotten för både den bruna och den röda verkligheten. Själva ordet ”progressiv” förutsätter en evolution på det sociala planet. Progressiviteten utlovar att den skall föra samhället och all mänsklig gemenskap till allt högre existensformer. Lagstiftning, arbetsliv, familj, utbildning, barnuppfostran – allt skall genom progressiviteten höjas till nya nivåer. Själva förutsättningen för progressiviteten är att det inte finns något stabilt i tillvaron. Därmed är den mänskliga identiteten ifrågasatt.
Kanske väcker det förvåning att den ”bruna” mentaliteten överhuvudtaget är med i denna framställning. Det finns ju endast mycket marginella grupper som företräder den. Att den alls nämns motiveras av att den ”bruna” faktorn ofta används som ett retoriskt grepp. Därför är det viktigt att lära känna dess innebörd. Det kan också väcka gensaga att de bruna och de röda här ställs vid varandras sida. Därmed är inte sagt att de röda skulle vara bruna i själen. Däremot förhåller det sig så, att de bruna och de röda båda är barn av 1800-talets politiska radikalism. Antisemitismen, som med skäl räknas till den bruna sidans mest skrämmande drag, var en del av 1800-talets radikalism. Marx var antisemit, liksom August Strindberg och Albert Engström.
Den antagonistiska världsbilden är också grunden för de rödas och de brunas syn på ledarskap. Det skall utövas av en elit. För de bruna är det de genetisk högladdade, för de röda är det de politiskt medvetna. Det senare draget var tydligt hos de olika 68-grupperna. Om inga av de här nämnda dragen kan spåras, går det varken att tala om röda eller bruna, såvida man inte vill ljuga.
Hur är det då med de gula, om vi nu får använda den tyska färgen för liberalerna? Vi kan ta en konkret fråga från Tyskland – fri fart på motorväg. Varför är detta än ”gul” fråga? Bakgrunden är föreställningen om människans godhet. Detta är själva kärnan i den gula mentaliteten. Människan är god, och därför är alla hinder som läggs på henne förkvävande. Bort med regler, så utvecklar sig människans godhet. Vi kan ta kriminaliteten som ett testfall. För de röda är kriminalitet en följd av fördelningen av de materiella tillgångarna, ”socio-ekonomiska orsaker”( Stefan Löfven). För den liberale är kriminaliteten en följd av ”förtryckande strukturer”, t.ex. tradition, familj, religion (Theodor Adorno).
Vad är att säga om de blå? I den partipolitiska verkligheten är de blå inslagen bleka. Vissa spår kan dock anas. Dit hör en hög uppskattning av lag och ordning. Bakom detta finns en annan människosyn – man delar inte uppfattningen om människans godhet utan ser människan som mer ambivalent. Ett annat drag är synen på utvecklingen. Den går för de blå inte som för de brun-röda mot det fullkomliga samhället. Snarare är det en långsam växt, där man med politiska åtgärder kanske kan främja men egentligen inte förändra. Däremot kan man skada den mänskliga gemenskapens växt och mognad. Mänsklig gemenskap – stat och samhälle – har sin egen växtkraft, och den mänskliga gemenskapens grundsten är familjen. Om man vill ha ett tyskt exempel på ”blått” tänkande kan man ta flygbladen från motståndsgruppen Vita rosen. Det finns i den ”blå” synen på familjen en medveten eller omedveten aning om att det finns naturgivna eller rentav gudsgivna former för mänskligt liv, som är både stabila och livsbefrämjande. Själva tanken på att något är stabilt skiljer den ”blå” mentaliteten radikalt från den röda och bruna progressiviteten.. Har man kommit så långt att man anar att det finns något stabilt i tillvaron, faller sig nästa steg naturligt: Detta stabila skall värdesättas, skyddas och vårdas. Däran kommer att den ”blå” mentaliteten ibland ka beskrivas som konservatism.
Återstår då de gröna. De utgör egentligen ingen enhetlig grupp utan är en reaktion inför klimatkrisen, en kontrarörelse. Den fulla vidden av denna kontraposition är det få bland dem som vill dra – ett ifrågasättande av hela industrisamhället. I grunden delar de den antagonistiska världsbilden. Deras fiende är ibland – liksom för de röda – ”det internationella storkapitalet” eller också ”politikerna” (Greta Thunberg). Till saken hör att de gröna vid sidan om sin kontraposition också driver frågor som egentligen är ”röda”.
Allt detta är bara några drag i de olika färgernas grupperingar. Om man vill etikettera någon grupp med någon av dessa färger, så är dock ofrånkomligt att någon eller några av dessa drag bör finnas. Annars blir det meningslöst att använda färgerna.