Vid nyår meddelade Sveriges Radio att de två regeringspartierna sammanlagt har 94 000 medlemmar. Socialdemokraterna har 85 000 medlemmar, Miljöpartiet 9 000. Det innebär att 94 000 personer utformar de politiska alternativ som ska gälla för över 10 miljoner. Övriga partier är inte mer imponerande. Detta är oroande. Basen av människor, som aktivt engagerar sig för samhället är mycket smal. Det innebär också att det är lätt för extrema grupper att ta sig in i denna smala ansvarsbas och erövra den till dels eller helt.

   Erfarenheten kan belysas av förenings- och församlingslivet. Det blir alltmer svårt att finna ordförande och styrelseledamöter också i de mest anspråkslösa sammanhang. Föreningar får stå med vakanta ansvarsposter, förklaras ”vilande” eller läggas ner.

   Problemets kärna kallas ibland privatisering eller individualism. Man tar inte ansvar för något utanför det som gagnar en själv. Då bortser man givetvis från att hela samhället – gator, ordning, pensioner, nationell frihet – är något som i högsta grad gagnar den egna personen. Allt detta kan endast åstadkommas och bevaras genom en gemensam ansträngning av alla. Därmed är också sagt, att vi för allt detta har en skuld till alla de andra, som bidragit till att vi har det vi har, till exempel nationell frihet. Det är denna skuld, som har namnet plikt. Vi är alla pliktiga – skyldiga – att ställa vår tid, vår kraft, vår begåvning i det gemensammas tjänst. Till vad? Till att bevara och förbättra det vi alla har gemensamt.

   Hur kan man få detta medvetande att sprida sig och övervinna privatiseringen? Det personliga föredömet är avgörande. Det kan handla om en så enkel sak som att bli aktiv i den förening, där man är medlem. Journalister, författare, opinionsbildare, lärare, präster har större möjligheter.

Men hur? Genom att aktualisera vad det är att bära ett samhälle. Här skall vi peka på tre aspekter:

  1. Det romerska samhället hade som grundläggande hållning det man kallade pietas. Det var ett medvetande om samhörigheten med föregångarna. Samhället är inte bara vårt, det är också deras. Vi lever av vad tidigare generationer lämnat över till oss. Vi har ett ansvar inför dem, liksom vi har ett ansvar inför barnbarnsbarn. Vad våra föregångare ville, vad de tänkte, vad de trodde, det är nu vårt och de skall vi i ännu rikare form lämna vidare. Det romerska samhället klarade odugliga ledare och väldiga katastrofer i tusen år därför att detta var grundhållningen.
  2. Det yttersta ansvaret. Det preussiska samhället blev från och med 1700-talet Europas mest avancerade och stabila samhälle. En viktig faktor var att det fanns en stor krets av släkter och familjer, som såg uppgiften att bära samhället som det viktigaste. Detta var ett personligt ansvar för var och en, ett yttersta ansvar. Man kallade det äran. Detta yttersta ansvar talade i samvetet. Denna anda fanns även i Sverige. Dag Hammarskjöld har beskrivit den i sina tal.
  3. Det givna uppdraget. Katekesen gav i flera sekler grundstrukturen i svenskt samhällsliv. En viktig faktor i katekesen är det givna uppdraget. Att arbeta med produktion, förvaltning och kunskap ses där som uppdrag, giva av universums Skapare. Detta ger en frimodighet och ett engagemang långt utöver vad karriärlystnad eller girighet kan åstadkomma.

    Detta är tre linjer som journalister, författare, lärare, präster kunde pröva för att övervinna den privatisering som leder till att ingen eller bara de olämpliga bryr sig om samhället. Då kanske röster höjs i dessa grupper: ”Detta är inte vår uppgift, det får någon annan göra?” Vilka är dessa andra? Det är just den andan, som gör att ett samhälle faller sönder eller förfaller.

Är tanken på ett större ansvar för samhället bara en dröm? För att vilja samhällets bästa måste man vara optimist. Och vi kommer inte undan frågan från barnbarn och barnbarnsbarn: ”Vad gjorde ni – och vad gjorde ni inte?” Den frågan lär också möta vid den yttersta gränse