De nationella myterna är en ingång i nationers och kollektivs mentalitet. USA har sin myt om pilgrimsfäderna och Vilda västern. Arbetarrörelsen har sin myt, den fackliga kampens första drabbningar. Frankrike har sin myt, den stora revolutionen. Boerfolket har sin myt, Der grosse Treck. Också Ryssland har sin myt, och den är en nyckel till att förstå denne orolige granne i öster. Rysslands myt är myten om det ständigt hotade Ryssland. Man brukar hävda att mongolstormen är det grundläggande traumat i Rysslands historia. Den är dessutom den enda invasionen som lett till en total förlust av självständighet. Till det kommer de tre större invasionerna västerifrån – Karl XII, Napoleon och Hitler. Detta är stommen i myten om det hotade Ryssland. Som alla myter har den drag av sanning men utelämnar stora delar av verkligheten.

   Alexander Solsjenitsyns verk är ett starkt exempel på vad som händer när hela verkligheten spränger myten. Med Gulagarkipelagen sprängde han myten om den goda revolutionen och med Det röda hjulet sprängde han myten om 1918 som folkets revolution. Därmed blev Sovjetunionens två grundläggande myter utan trovärdighet för breda kretsar.

   Det finns i den första delen av Det Röda hjulet – Augusti 14 –  flera viktiga iakttagelser, som kan hjälpa oss att förstå Ryssland idag. Mitt i denna väldiga skildring av det första krigsåret har Solsjenitsyn lagt in ett långt avsnitt om Pjotr Stolypin (1862–1911), Rysslands ministerpresident under åren 1906-1911. Det finns ingen tvekan om att Stolypin är Solsjenitsyns hjälte: handlingskraftig, fullständigt orädd, uthållig, klok. Men varför gör han allt det han gör? Varför riskerar och offrar han sitt liv för det som Ryssland behöver av reform, lyftning, framåtanda? Solsjenitsyns svar är enkelt: ”Stolypin tyckte synd om Ryssland.” För att förstå vad detta innebär måste man ha blick för den grundläggande myten – det hotade Ryssland. Det är också ett Ryssland som är hotat av sig självt, sina inre fiender, sin efterblivenhet, sin brist på ordning och eftertanke, allt detta som de ryska författarna skildrat på ett så grundligt sätt. Det räcker med att nämna Dostojevskijs Onda andar och Bröderna Karamazov.

   Av naturliga skäl utspelar sig Augusti 14 i huvudsak i militära miljöer. Huvudpersonen, överstelöjtnant Vorotyntsev, är en själsfrände till Pjotr Stolypin och till Aleksander Solsjenitsyn själv. Han gör en iakttagelse av sin tids ryska härskare och krigsmakt, som kan belysa även dagens Ryssland. Det är besattheten av parader, kallad ”paradomani”. Själva ordet är en nyskapelse av Solsjenitsyn. Tsarernas Ryssland var en värld av ständiga parader, och tsarerna själva mötte sitt folk huvudsakligen genom parader, vilket naturligtvis medförde att de hade en mycket begränsad erfarenhet av verkligheten. Deras militära verklighet var paraden.

  Men varför var paraden så viktig för dem? Och varför blev paraden så viktig i Sovjet? Varför är den så viktig i dagens Ryssland? Vi har inom en månad att se fram emot en väldig parad i Moskva vid firandet av krigsslutet 1945. Paraden var och är för Ryssland så viktig, därför att den är en manifestation av makt. Att den sedan, militärt sett, är meningslös, minskar inte dess förmåga att manifestera makt. Och makten är så viktig att manifestera, därför att den grundläggande nationella myten är myten om det hotade Ryssland.

   Behovet av att manifestera makt – paradomanin – kan också ha närliggande symptom. Ett av dem är absurditeten. Den som har den fulla makten är suverän. Han kan göra vad han vill och just genom att göra vad han vill, genom att överträda alla konventioner, ljuga ohejdat och bryta alla löften visar han att han innehar makten. Han är mannen som gör vad som faller honom in. Detta är den totala paradomanin – att inte behöva ta hänsyn till någon eller något. Tsar Peter I visade detta genom att klippa av sina hovmäns skägg. Katarina den stora visade det genom att skära av skvallrande hovdamers tungor – det var åtminstone så det sades. Chrusjtjov visade det genom att banka med skon i bordet i FN:s generalförsamling. Jeltsin visade det genom att komma berusad till krigsslutsjubileet i Berlin och ta taktpinnen från militärorkesterns musikdirektör. Putin visar det genom att tala med människor från ena änden av ett sex meter långt bord. En västerlänning kan tänka att de ryska ledarna skämmer ut sig. För ett ryskt öga visar de makt. De kan göra vad de vill. Det är en annan sida av paradomanin, och den kan naturligtvis också ta gestalt i politiska beslut.

   Men bakom allt detta finns hela tiden den grundläggande myten – det hotade Ryssland. Och en del av denna myt är det underlägsna Ryssland. Solsjenitsyns tappre Vorotyntsev får i rikt mått uppleva detta i Samsonov-offensivens sammanbrott vid Tannenberg 1914. En väsentlig del av denna underlägsenhet låg i själva det auktoritära systemet. Solsjenitsyn skriver om befordringsgången i den dåtida ryska armén: ”Trappan var så beskaffad att det inte var de viljestarka som gick uppför den utan de underdåniga, inte de begåvade utan de lydiga.” Detta kan vara en del av hemligheten bakom de ryska motgångarna i Ukraina. Och förvisso är det så, att varje organisation och varje armé som fungerar på det sättet förbereder sitt eget nederlag. Då hjälper inga parader och ingen annan maktdemonstration.

   Det finns andra faktorer i den ryska mentalitetshistorien. Dit hör den ryska messianismen. Den har förtjänstfullt belysts av andra, bl.a. Bertil Jangfeldt. Det som här lyfts fram är den nationella myten, upplevelsen av konstant hot samt underlägsenhet, balanserat av de maktimpulser som paradomanin erbjuder. De är nog för att ge bilden av en oförutsägbar granne. Det finns ett estniskt talesätt: ”Det enda man med säkerhet kan veta om Ryssland är att det är fullständigt oförutsägbart.”