Det är grundläggande för ett rättssamhälle att var och en bär ansvar för sina handlingar och även har att räkna med konsekvenserna av sina handlingar. Samhället belönar goda handlingar – kanske för sällan – och bestraffar felaktiga handlingar. De enda som inte har ansvar för vad de gör eller inte gör är omyndiga barn samt omyndigförklarade vuxna.
Ja, så kunde man tro att det är. Men så är det inte i Sverige. Det finns ännu en grupp, förutom de omyndiga barnen och de omyndigförklarade vuxna, som inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Det är ämbetsmännen. Det mest kända exemplet är Curt Carlsson. Ingmar Bergman har beskrivit honom i sin biografi Laterna magica. Skattedetektiven – som Bergman kallar honom – Curt Carlsson, trodde sig ha kommit ett skattefusk på spåren. Han misstänkte att Bergman hade smusslat undan miljonbelopp till sitt schweiziska bolag. Bergman själv var helt obevandrad i och obegåvad för företagsjuridik och hade överlämnat hela förvaltningen till sin advokat. Bergman kallades till förhör men kom inte, och han hade för övrigt inte kunnat lämna några upplysningar eftersom han inte förstod sig på ärendet. Då drev Curt Carlsson fram att Ingmar Bergman greps av polis på sin arbetsplats, Kungliga dramatiska teatern, inför ögonen på teaterns skådespelare. Han belades med reseförbud, och hans pass drogs in.
Detta blev en internationell skandal av stora mått. Olof Palme intervjuades i fransk TV, där han tvådde sina händer och förklarade att han ingenting hade med saken att göra. Ingmar Bergman skriver senare: ”I den stunden föraktade jag honom.” Olof Palme hade rätt i att han inte hade med just detta ärende att göra. Men han hade ansvar för det på ett annat sätt. Han hade ansvar för att ämbetsmän inte har ansvar som alla andra. Vad hände nämligen? Så småningom fick Bergman en restskatt på 100 000 kronor, en bagatell i sammanhanget. För en restskatt dras inte passet in. För en restskatt grips man inte på sin arbetsplats av polis. För en restskatt beläggs men inte med reseförbud. Allt blev fel.
Sveriges anseende som rättsstat och kulturnation var allvarligt skadat. Ingmar Bergman – då Sveriges främste konstnär – flyttade utomlands. Och vad hände med Curt Carlsson, som ställt till det hela? Ingenting! Sverige har nämligen inget ämbetsansvar.
Men åker man rundtursbuss i Stockholm och passerar Stora Essingen, kan det hända att guiden säger: ”Se här till höger, här bodde Curt Carlsson.” Det som kallats Bergman-affären är egentligen Curt Carlsson-affären. Och den är för alltid bevarad i Laterna magica. Det är på sin plats att riksdagspolitiker läser den. Då kanske de tar tag i frågan om ämbetsansvaret. Det blev nämligen inte slut med omdömeslösa skattedetektiver när Curt Carlsson pensionerades.