Det var goda år, när jag orkade hur mycket som helst. Jag hade glädje av det uppdrag jag fått av Gud, glädje av familj, vänner och uppdrag på många håll. Kroppen var stark och rörlig. På en enda dag vände allt. Jag hade, som jag trodde, ett bagatellartad besvär och gick till doktorn för att få ett piller. Hon tog fram sitt stetoskop och skickade mig till sjukhuset. Där märkte jag på läkaren att det var något allvarligt. Allt jag planerat för den dagen fick falla bort. Jag blev ställd åt sidan. På några veckor blev kroppen tio år äldre. Först kunde jag knappt tro att det var sant. Det var som en dröm jag kunde vakna upp ur. Men det var ingen dröm. Overklighetskänslan följdes av en djup sorg. Jag hade förlorat en kär vän – hälsan. Jag anade också att en oönskad gäst strök omkring utanför grinden – döden.

I det läget grubblade jag inte på meningen. Nog kunde jag märka att vår Herre använde sig också av denna nya situation till något positivt. Jag fick mer tid att be. Jag upptäckte nya vänner – och märkte att andra inte var de vänner jag hade trott. Jag hamnade utanför tärande konflikter, och ovännerna blev mindre aktiva. 

Men det var ändå inte detta, som blev det bärande. Jag fick upptäcka något av det som min konfirmationslärare sagt: ”Kristendomen förklarar inte allt, men den ger kraft att bära allt.” På ett vykort fick jag ett ord ur Psaltaren: ”Befall din väg åt HERREN och förtrösta på honom; han skall göra det.”(Psalt. 37:5) Det var ett egendomligt ord, att ”befalla sin väg”. Jag slog upp ordet på grundtexten. Det betyder ”vältra över”. Jag får vältra över hela tyngden av mitt förändrade liv på vår Herre, och han skall ta över bördan, ”han skall göra det”. 

Av en god vän fick jag ett annat ord ur Psaltaren. Min gode vän hade själv gått igenom mycket. Han förstod mig som ingen annan. Det ord han gav mig hade han själv blivit buren av genom många svårigheter. Det var Psaltaren 139:5: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” De orden blev för mig en livlina under sömnlösa nätter. Jag tänker mig att det är som att vara helt liten och sitta i fars famn. Så är det att vara med Gud. Och det är som att vara lite större och gå vid fars sida med sin lilla hand i hans stora. Då behöver man inte fråga och undra. Han ”håller mig i sin hand”.

Från kyrkokören fick jag ett kort med Sv.ps. 48. ”Vilken vän vi har i Jesus…” Den vännen blev kvar, också när livet vände.