Marie Tonkins nya diktsamling har fått titeln Den dyrbaraste färgen – eller vad Hendrickje sa till Rembrandt (Black Island Books).
Noga taget är det inte en diktsamling utan ett lyriskt epos, en dialog mellan Rembrandt och hans modell och sambo Hendrickje. Hon står som vardagsmänniskan – eller som Envar – inför det mirakel, som är det konstnärliga geniet. Därmed står hon också inför verklighetens djupaste skikt. Det är just detta som geniet gestaltar.
”Vi ser med geniernas ögon”, har Sven Stolpe sagt. Och samtidigt är Hendrickje en egen människa, inte bara modell eller Envar utan en egen personlighet. Hon säger: ”Den här gången ska jag inte / stanna i hans kompositioner.”
Framför Rembrandt själv ligger det stora uppdraget: ”Minna händer brinner, duken svettas av lågorna.” Detta är han som skall gestalta verkligheten så att vi andra kan se den: ”Jag vet att något måste uttalas genom mig / och har det i ögonen, men arbetar och våndas.” Han upplever sig själv som verklighetens spegel, han säger: ”Jag har bett om det mildaste spegelglaset.”
Hendrickje finner en drastisk formulering för den konstnärliga ingivelsen:”… allt blev till Seendet som är den heliga nyckeln …”
Rembrandt är ljusets och skuggornas mästare. Det gör hans porträtt oöverträffade. Hendrickje säger: ”Jag lärde mig att allt handlar om hur ljuset / kan inta en människa direkt från sidan …” Men konsten är inte bara ljus och skugga, konstnärens hela personlighet blir kvar i verket. Rembrandt vet det. Han säger: ”…. min värme är kvar / när penslarna slickat väven”. Det är vad Hendrickje får leva med. Men hon vet att hans uppdrag är stort, ”… att öppna ett rum för människan / där hon återtar sina okända mått”.
Det är en större, en djupare verklighet han gestaltar. Han skär upp ett äpple och räcker till säger till henne med orden: ”Under det vi ser finns en annan bild / en ömtåligare, blicken kan vara i vägen”. Med vilken blick kan han då se denna djupare, ömtåliga bild av människan? Hendrickje berättar: ” … den är här – han pekade / med kniven på sitt hjärta”.
Det är så verkligheten öppnar sig, den verkliga verkligheten. Det är den vi ser i Rembrandts konst – och i all verklig konst, också ordkonsten. Detta visar Marie Tonkin.