Sannolikt ansluter sig numera alla politiska partier i Sverige till föreställningen om mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna dröjde länge på steget; Tage Erlander var som bekant motståndare, Carl Lidbom bekämpade med stor kraft föreställningen. Thage G. Petersson trodde att mänskliga rättigheter kom till genom riksdagsbeslut. Men nu är partiet framme. Det finns verkligen mänskliga rättigheter och de gäller för alla. Mänskliga rättigheter är internationell rätt. De är alltså inte något svenskt revir, där politiker kan ordna och ställa efter behag.
Det innebär att även barn och ungdomar har mänskliga rättigheter. Till dessa rättigheter hör äganderätt och rätten fritt röra sig. Ett rättssamhälle kan genom domstol upphäva sådana rättigheter för en medborgare som begått brott. En sådan inskränkning av de mänskliga rättigheterna är en mycket kraftig åtgärd och kräver därför ett noggrant och väl reglerat handlingsmönster: förundersökning, domstolsförhandling, advokat, nämnd, vittnen.
Det finns emellertid en lag, som upphäver hela denna rättsordning. Det är lagen om vård av unga, LVU. Den ger en politisk instans – socialnämnden – rätt att upphäva alla mänskliga rättigheter för barn och unga, helt utan rättslig prövning. Man kan gripa dem, föra bort dem från deras hem, låsa in dem på särskilda boenden, ta deras kontokort och mobiltelefoner. Ingen domstol har ett ord i ärendet. Beslutet är politiskt och fattas på grundval av yttrande från en enskild tjänsteman, en socialsekreterare. Barnet eller den unge har ingen advokat, det finns inga nämndemän. Åklagaren och domaren är samma person, och han eller hon har inget personligt ansvar. Ämbetsansvar saknas som bekant i svensk lagtext. Barnet, den unge och föräldrarna har en dramatiskt sämre situation än en knarklangare. Det räcker med att nämna fallet Alexander Aminoff för att man skall inse vilka avgrunder av rättsosäkerhet och övergrepp som här öppnar sig. Att föräldrar nämns här har att göra med att även föräldrarätten ingår i mänskliga rättigheter, vilket framgår EU-rätten.
Vid ett missgrepp från socialtjänsten sker inte heller någon gottgörelse. Den som suttit oskyldigt fängslad får en ersättning, visserligen blygsam. När barn, unga och föräldrar utan orsak har drabbats av LVU finns ingen upprättelse. Det utkrävs inget ansvar av de skyldiga. Ärendet avskrivs bara. Socialsekreteraren går fri, nämndens ledamöter går fria. De anonyma orosanmälarna har inget som helst ansvar, oavsett att deras motiv kan ha vart hämndlystnad, elakhet, skvaller eller lust att skada. Vilken svensk familj som helst kan drabbas av dem. Förekomsten av anonyma orosanmälningar utan ansvar är en skamfläck i samhället.
Detta är ett tillstånd av allvarlig rättsosäkerhet. Så enkelt skall det inte gå att upphäva de mänskliga rättigheterna. Därtill minskar det förtroendet för myndigheterna. De är för sin verksamhet helt beroende av medborgarnas förtroende, vilket varken tjänstmän eller politiker alltid är medvetna om. Ett grundläggande krav bör vara att alla ärenden med LVU-relation, som nu avgörs politiskt, istället skall avgöras i domstol, där inga anonyma orosanmälningar beaktas, där vittnen får ta ansvar för vad de säger och får möta den/de anklagade, där barn, unga och föräldrar har advokat, och där domslut till sist kan fattas av en sakkunnig domare och erfarna nämndemän.