Den stora kulturupplevelsen sommaren 2018 har varit Sveriges Radios utsändning av Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magica. Bokens namn syftar på den primitiva bildprojektor, som fanns redan på 1500-talet. Med hjälp av målade glas-skivor projicerade man fantasilandskap på en vägg. Var det så Ingmar Bergman ville att vi skulle uppfatta hans självbiografi? Vad är sanning i det han skriver? Han berättar själv att hans andra hustru sade till honom: ”Tala sanning för en enda gångs skull.” Var det så som han skriver eller är det fantasilandskap han projicerar för oss, så som 1500-talets illusionist gjorde med sin primitiva projektor?
Sveriges Radio sänder nu hans Laterna magica i 35 avsnitt två gånger om dagen. Som litteratur är texten storslagen: rak, sparsmakad, utan skönmålning eller ursäkter. Uppläsaren – skådespelaren Sten Ljunggren – gör den till ett stort konstverk. Men varför denna stora satsning? Därför att Bergman var en stor konstnär. Han var en lysande teaterman och en världsberömd filmregissör. Det märkvärdiga är, att med all denna framgång och glans finns det så lite livsglädje och tacksamhet i hans skildring. Hans privatliv är kaotiskt – det ena förhållandet avlöser det andra – korta passioner som mynnar ut i en grå eller konfliktfylld vardag. Ibland framstår han som en iskall skitstövel, som när hans första hustru föder deras barn och det visar sig att mor och barn har tuberkulos. Han visar ingen empati. För de flesta män är det livets största upplevelse att bli far även om mor och barn är klena. Inte så för Bergman.
Men det är inte för sin iskyla han firas med Sveriges Radios satsning. Det är för sin konsts skull som han nu än en gång når ut till hela Sverige. Detta ställer frågan om konsten och konstnärskapet. Mozart och Beethoven var inte angenäma människor. Inte ens Johan Olof Wallin var en trevlig person. Ändå vill vi inte vara utan Wallin, Beethoven och Mozart. Det är som Sven Stolpe sade: ”Det är med geniernas ögon vi ser.” Tegnér – själv ett av våra stora genier – skrev: ”Egentligt levde jag blott då jag kvad – farväl, du dikt som verklighet mig var och verklighetens kärna.” Vi kan ana att alla personlighetens positiva sidor hos en sådan människa koncentreras i det konstnärliga verket och kvar för livsvägen blir bara rester. Det kan till och med vara denna ömklighet, som driver konstnären att i kamp med livets tragedi skapa stor konst, och i den konsten kan vi se och förstå sådant vi annars bara anat.
Bergman beskriver hur han ”kämpat med Gud” men efter en operation med sövning nådde till en slags agnostisk uppgivenhet. Ändå förundrades han sent i livet och kunde fråga: ”Men – varifrån kommer musiken?”