Demens är en sjukdom som inte syns utanpå. Ändå är den mycket plågsam och kan leda till döden. Många av de vilsna äldre som irrat ut i skogar och frusit ihjäl är just dementa. Demensen kan börja med att man har svårt att komma på namn. Till sist kan den bli som för kvinnan, som inte hittade hem när hon gått runt hörnet på sitt hus. Om en illasinnad person hade funnit henne, kunde han lett henne vart som helst. Som väl var fanns det goda människor bland grannarna, som kunde leda henne rätt.
Demens är emellertid inte bara en individuell sjukdom. Den kan också vara kollektiv. Ett helt samhälle, ett helt folk kan glömma varifrån det kommer. Därmed glömmer man sin identitet och blir lika lättledd som den gamla kvinnan, som inte hittade tillbaka till sin dörr, när hon gått runt hörnet. Den kollektiva demensen märks framförallt i att man slutar att tala om var man kommer ifrån. Ett exempel är det finska gymnasiet, där historien börjar 1809 med Rysslands erövring av Finland. Det gör Finlands största diktverk obegripliga – Kalevala och Fänrik Ståls sägner. Men det som ligger före finns inte. Det är blankt, lika tomt som den gamla kvinnans minne när det gällde dörren hem. Därmed är en stor del av identiteten förlorad. Man vet inte om de finska stammarnas vandring från det inre Ryssland till ”Sarijärvis moar” under järnåldern, man känner inte till hur nybyggarna från andra sidan Bottenhavet började nyodla under tidig medeltid och tidigare. De sexhundra åren tillsammans med Sverige är borta. Varifrån kom Åbo domkyrka och Sveaborg? Det vet man inte.
Det är inte bara skolan, som skapar kollektiv demens. Det är också själva tidsandan. Den holländske historikern Johan Huizinga skrev under mellankrigstiden boken I framtidens skugga. Han pekade där på riskerna med filmen. En spelfilm består i allmänhet av en mängd korta sekvenser. Åskådaren kastas ständigt från det ena perspektivet till det andra. Tillvaron blir fragment, och det som inte är ständigt växlande perspektiv och fragment uppfattas som tråkigt. Därmed uppfattar man ingenting på djupet. I vår tid har detta accelererat genom datorerna och mobiltelefonerna. Den största bristen i vår tid är bristen på uppmärksamhet, och uppmärksamheten förutsätter koncentration.
Det är inte nödvändigt att bli dement. Med träning kan både kropp och tanke bevara hälsan länge. Se på de gamla professorerna! Bengt Hägglund – en av de stora i svensk teologi – hade full intellektuell kapacitet till sin dödsdag, 95 år gammal. Hans Georg Gadamer – en av vår tids främsta filosofer – var intellektuellt aktiv när han hade fyllt 100. Hur gör de? De läser, de tänker, de skriver, de ordnar sina arkiv. Och in i det sista har de en fast identitet. Dem leder ingen vilse.