Egentligen är det lika bra att Ni inte var med i Idehults missionshus på trettondagsafton. Det var förskräckligt över all beskrivning. Bengt Nilsson – den förre driftsledaren på Ödevret – ledde mötet och gjorde vad han kunde för att styra upp det, men den inbjudne pastorn från Linköping förstod ingenting. Men vi alla som var där visste ju vad som hade hänt. Den sommaren hade Lars Sandmans äldste som Jakob fått leukemi. Under ett par månader for ambulansen var och varannan vecka till Ödevret. I slutet av november blev han inlagd på Linköpings lasarett, och det verkade hoppfullt ett tag, men veckan före jul försämrades han hastigt, och på onsdagen dog han. Hela familjen var där, också de två yngsta. Begravningen blev två dagar efter nyår. Han låg i en vuxens kista. Lars sade: ”Han var en stor liten man.” Och det var sant. Han var en jättefin pojke, trumpetare och målvakt i pojklaget. Hela klassen var med på begravningen. Lars och Elin bar själva kistan tillsammans med major Sundin, Tobias Sundin och Mikael och Camilla Nilsson. Det är ju Camilla som är husfru på Ödevret och Mikael är driftsledare numera.
Ja, det var läget. Bengt Nilsson hade försökt förklara det för pastorn, men han var så upptagen med att lägga fram sina böcker och skivor till försäljning att han knappt hörde. Han hade redan sin predikan färdig, förklarade han. Bengt Nilsson öppnade mötet med Lina Sandells sång Blott en dag, så bad han ett Fader vår och gav oss ett minnesord ur Psaltaren: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.”
Och så började pastorn. Han inledde med att sjunga – till eget gitarrackompanjemang – Povel Ramels sång Högt uppe på berget finns ingen polis. Med det ville han understryka att man skall fokusera på det positiva i livet. Bara vi gör det blir det inget gängvåld. Därifrån kom han över på integration och berättade fyra erfarenheter från sin tid som fängelsepastor på Kumla. Där fanns det bara trasiga grabbar som farit illa i livet och längtade efter förståelse och uppmuntran, något som han själv framgångsrikt försett dem med. Det hände gång på gång att de ringde honom sedan de kommit ut, och han kunde med egna ögon se att nu var det nya människor. Det var bara samhället det var fel på, det var därför de trillade dit igen. Till sist pålyste han alldeles på egen hand en kollekt till Krim-jouren! ”Det vet ni nog alla vad det är.” Bengt Nilsson försökte säga att styrelsen bestämt att kollekten skulle gå till ett nytt tak på missionhuset, men han blev snabbt avfärdad:
– Det kan ni ta upp till en annan gång. Jag skall berätta mer om krim-arbetet vid kaffet.
Och så blev det. Han höll låda under hela kaffeserveringen och försåg oss med gripande berättelser om mördare, pedofiler och gängkriminella som anförtrott sig till honom och därigenom blivit nya människor.
Efter en stund gick Lars och hans familj.
Då vaknade pastorn till:
– Varför gick dom? Jag hade mer att berätta.
Bengt Nilsson sade:
– Deras äldste son begravdes i förrgår. Han blev tolv år.
Ett ögonblick verkade han förvirrad. Sedan såg han på klockan.
Då sade Bengt Nilsson:
– Nu sjunger vi Bred dina vida vingar, och med det önskar vi varandra en god fortsättning på det nya året.
Den kvällen gick Bengt Nilsson in till Lars och Elin sedan han sett till djuren i Stora ladugården. Han satte sina väldiga stövlar i farstun och lade mössan på hatthyllan.
De satt tysta en lång stund. Till sist sade Bengt:
– Jag vill be om ursäkt för det som hände i missionshuset. Jag vill be om mer än ursäkt, jag vill be om förlåtelse på föreningens vägnar.
– Du gjorde vad du kunde.
– Jag berättade för honom om er och om Jakob. Han hade redan förberett sin predikan, sade han. Jag önskar att jag hade varit som Fader Rolf.
– Hur då?
– Han skulle suttit här en lång stund tyst hos er. Kanske skulle han tagit era händer. Han skulle vetat vad han skulle säga och när han skulle säga det. Eller också hade han varit tyst. Han hade haft tid att vänta in er. Och när han sen hade gått skulle ni sagt att ni aldrig kommer att glömma detta.
– Vad tror du att han skulle sagt?
– Han skulle sagt att Jesus är Herren. Han skulle sagt att Gud kan vända det värsta till det bästa.
Då sade Elin, helt tyst:
– Det har han redan gjort. Jag väntar barn sedan november. Om det bli en pojke skall vi kalla honom Mats Jakob, Mats efter Lars styvfar. Och du behöver inte säga det som Fader Rolf skulle ha sagt. Vi vet det.
– Jag kan ändå inte säga det som han.
– Det gör inget. Vi behöver sörja ett tag också. Men tror du det blir bra med Mats Jakob?
– Mats var den bästa karl jag någonsin känt. Men jag kan i alla fall säga som jag tänkte när pappa dog, Det här är inte det sista vi ser av er Jakob.
Lars sade:
– Du gjorde vad du kunde. Vi tog till oss det där inledningsordet du hade: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” Det räckte.
*
Men Bengt Nilssons fru ringde till pastorn. Han hade just satt sig till middagsbordet, så samtalet fick bli kort.
– Det är Ann-Marie Nilsson från Rörshult.
– Jaa.
– Jag var med på gudstjänsten i missionshuset.
– Det var väl bra.
– Eller också inte. Visste du att det var en sörjande familj där? De hade förlorat en son, tolv år gammal. Både mamman och pappan var där och pojkens syster.
– Jag fick veta det alldeles före gudstjänsten, men då var allt förberett för ett annat scenario.
– Vadå?
– Ett annat scenario. Gängvåldet. Det var min utgångspunkt. Ett aktuellt ämne. Alla vill höra om det. Jag har talat om det för tiotusen människor på Southern Baptist Convention i Florida. Jag höll mig till ämnet. Mer kan ni inte begära. Vi kan talas vid mera en annan gång. Nu står middagen på bordet. Jag sänder en räkning.
*
Ja, det var lika bra att ni inte var med i missionshuset den kvällen. Men nästa dag låg på Jakobs grav en enriskrans. På kortet stod orden:
Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.