Idag på juldagen blir det två berättelser, för den här, den sjunde, handlar om en julotta. Hälsningar från Karin och Christian till er alla!
***
Norra Långaryds kyrka var vid den tid, som denna berättelse skildrar, tämligen nybyggd. Den gamla kyrkan var nu övergiven och utlämnad åt förfallet. Vid en auktion hade man sålt allt trävirket, och människor hade börjat bryta loss de få huggna stenar som fanns för att använda dem i sin egen byggenskap. Altarstenen hade blivit trappsten i nämndeman Nilssons nya ståtliga mangårdsbyggnad i Idehult.
En halv mil norr om Idehult låg hemmansdelen Skogsryd, bara ett par hundra meter från missionshuset, där nu baptisterna tagit ledningen. De som höll sig till Missionsförbundet kände sig tämligen hemlösa. I Skogsryd bodde Adina Johansdotter med sina döttrar Ida och Ada. Deras far var död efter en olycka i skogen, men Adina drev jordbruket på Skogsryd med kraft och beslutsamhet och med hjälp av sin ogifte bror Filip. Adina kallades ”gammalläsare”, vilket innebar att hon regelbundet läste Anders Nohrborgs postilla och Johann Arndts Sanna Kristendom, förutom Bibeln där hon märkligt nog helst höll sig till Ordspråksboken. Frikyrkligheten betraktade hon med skepsis.
– Gud dömer, var hennes kommentar, när saken kom på tal.
Hon var öppet kritisk mot baptisterna. Attityden var ömsesidig. Ida och Ada gick inte längre i missionshusets söndagsskola. Påtryckningar hade inte saknats:
– Vill Adina hindra flickorna att höra Guds ord?
Hennes svar var alltid detsamma:
– Guds ord har vi hemma och i kyrkan. Det Guds ord, som var nog för min mor och min mormor, det är gott nog åt oss. Och vad det anbelangar att hindra, så vill jag hindra er att så förnekelsens frö i deras hjärtan.
– Förnekelse?
– Förnekelse av dopets nåd, vill det säga.
Konflikten hade tillspetsats än mer under den gångna sommaren och nått en höjdpunkt, då baptisternas ledare mötte Adina på vägen, när hon skulle till kyrkan med flickorna på Kristi förklarings dag.
– Vart skall ni idag, frågade han med ett snett leende. Han visste naturligtvis vart de skulle en söndagsmorgon. Det var femton kilometer till kyrkan, så de fick vara tidigt ute.
– Det vet han mycket väl, svarade Adina kärvt.
– Skall ni åt kyrkan med de stackars barnen? Då går ni evigt förlorade.
– Det säger inte vår Herre. Han säger: ”Låt barnen komma till mig.” Och så säger han: ”Mina ord är Ande och liv.” Finns det inte tillräckligt med Guds Ord i psalmer, böner och predikan, så kan han fästa blicken på det stora korset på södra väggen. Det har våra förfäder skaffat hit, och där hänger vår Herre för vår skull, och korset är grönt för det är livets träd.
Mannen rodnade och kom inte i hastigheten på något att säga. Adina hade talets gåva, det visste han.
Det blev höst det året, och Adina blev inte mer antastad av baptister på kyrkvägen. Ofta fick hon och flickorna åka, när de kommit fram till släktingar i Målaskog. Så var det överenskommet också inför julottan detta år.
Adina var redan vaken, när hon hörde klockan slå tre slag. Hon gjorde sig hastigt i ordning och eldade, satte fram bröd och smör och mjölk och väckte flickorna. De kom iväg i god tid.
Flickorna var väl påpälsade, och Adina hade en kraftig stav i handen. Hon sade det inte till flickorna, men det var vargen hon tänkte på.
Det hade inte snöat sedan adventssöndagen, och de kunde traska i kälkspåren. Det var alldeles stilla, och en väldig stjärnhimmel välvde sig över dem. Ida frågade:
– Var det samma stjärnor i Betlehem?
Adina hörde inte. Hon var orolig och hade på känn att något var fel. De gick förbi baptistledarens hus. Där var ännu mörkt.
– Var det samma stjärnor på Herdarnas äng, frågade Ada.
– Fanns dom då, tillade Ida.
Adina svarade:
– Det var alldeles samma stjärnor.
Flickorna gick tysta och tänkte på det.
I öster anades en ljusning. Det stämde inte. Det skulle vara mörkt ända tills de kom fram till Idehult. Men Adina visste med säkerhet att klockan slagit tre slag strax efter att hon hade vaknat. Något var fel.
Släktingarna i Målaskog bodde i en utgård till byn, egentligen en fäbod, som blivit en gård någon gång vid mitten på 1700-talet. Där lyste det verkligen i ett fönster, och gamlefar öppnade, när Adina bankat på en bra stund. Han såg förvånat på dem:
– Kommer ni först nu? Ni skulle kommit för en timme sedan.
I det ögonblicket hörde de hur klockan därinne slog fem slag.
Då förstod Adina. De hade försovit sig. Deras klocka hade gått för sakta.
– Men kom in för all del, sade den gamle, flickorna fryser och ni kan behöva värma fötterna allihop.
Ett ögonblick verkade Adina obeslutsam. Sedan tog hon den yngsta flickan på ryggen, den andra i handen och sade:
– Har vår Herre gjort sig så mycket besvär för oss att han blivit född en så kaller natt, så kan vi gärna göra oss det besväret att gå till kyrkan för att tacka honom. Vi hinner nog till den andra tjänsten.
Det var ett bra stycke fram till Målaskogs by, och i nämndemansgårdens fönster brann ljus i flera fönster. Det rasslade, klingade och frustade från stallet. De var på väg ut med den stora släden. Adina och flickorna skyndade vidare.
Det dröjde inte länge förrän släden kom i kapp dem. Nämndeman själv satt i baksätet med en bössa, drängen körde och frun och en halvvuxen pojke satt i framsätet. Släden saktade in och nämndeman sade vänligt:
– God jul, Adina och flickorna. Idag har vi det lika ställt med vår Herre, för idag har vi alla försovit oss. Kom upp i släden.
Flickorna kastade förhoppningsfulla blickar mot släden, men Adina visste mer än de. De där orden om att ha det ”lika ställt med vår Herre” betydde mer än flickorna anade. Nämndemans far hade varit gammalläsare precis som Adina, men nu var alla de gamla böckerna uppburna på vinden, och i nämndemansgården förekom inte ens bordsbön. Nämndeman var också en av dem, som tagit sten från den gamla kyrkan. Dopfunten stod nu som ett fågelbad i hans trädgård. Adina rätade upp sig och såg honom rakt i ögonen:
– Kan en våga sätta barn i samma släde som folk som trampar på Herrens altare var och varannan dag?
Nämndeman svalde. Det var altarstenen på hans trappa, som Adina syftade på. Utan att fråga någon annan hade han brutit loss den med spett och tagit hem och lagt framför köksdörren. Han hade inte tänkt det på det sättet förut, att det var Herrens altare, som han trampade på. För honom hade det bara varit en lämplig sten. Nämndemansmor grep in:
– Kom nu, Adina. Vi har hört vargen i natt, en hel flock. Hon kan inte utsätta barnen för en sådan risk.
Hon räckte handen åt den minsta, och de andra följde efter upp i släden. Pojken letade fram ett värmekrus ur de många fällarna och filtarna, och Ida tog emot den med ett blygt leende.
Vägen var väl uppkörd och föret var gott. Men efter en kilometer skyggade hästarna.
– Nu är det något på gång, sade nämndeman bistert, nu skall det gå undan.
Ur skogsbrynet kom sex vargar ylande och tog upp jakten på släden. Nämndeman spände bösshanen och kröp upp på sätet. De andra visste vad det handlade om. Han måste träffa en av vargarna. Då skulle de andra kasta sig över den. Om han missade, skulle hela flocken komma ifatt släden. Nämndeman väntade tills den främsta vargen var bara fem meter från släden. Då sköt han – och träffade. Ylande kastade sig de andra över den blödande kamraten.
I det ögonblicket hörde de kyrkklockorna ringa.
De kom för sent, men de kom i tid att höra de mäktiga orden: ”Det folket, som i mörkret vandrar, ser ett stort ljus…ty oss är födt ett barn, en Son är oss gifven… Och detta skall vara eder för tecken: I skolen finna barnet svept i lindakläder, nederlagdt i en krubbo.” De fick sjunga ”En jungfru födde ett barn i dag, det vi skola prisa och ära…” Och fastän den unge adjunkten som skulle predika var klen i tron, lyfte orden och psalmerna honom, så att hans predikan fick klang av änglasången. Annars talade han ogärna om synd och frestelse, på sin höjd kunde han tala om dåliga vanor, som lätt kunde övervinnas, bara man bjöd till. Det lät inte alls som Anders Nohrborg. Men idag beskrev han frestelsen till otro, bitterhet och skvaller så levande, att Ida viskade till Ada:
– Det är nästan som när vargarna var efter oss.
Och han beskrev Jesu seger över frestelser och synder så dramatiskt, att Ida viskade till Ada:
– Det är nästan som när nämndeman sköt vargen.
På predikstolstaket, som följt med från den gamla kyrkan, stod orden Gloria in excelsis Deo – Ära vare Gud i höjden. Det hade Adinas konfirmationspräst förklarat för barnen och sagt, att så skall varje predikan vara – som änglasången på julnatten, för detta är det största, som hänt i hela världshistorien, att Gud har blivit ett mänskobarn för att vi människor skall bli Guds barn. Adina såg upp mot de gyllene orden, medan den unge prästen predikade, inte längre stapplande och besvärad, utan glad och triumferande.
Strax efter predikan hörde de att det kom mer folk. Flickorna vände sig om och viskade till varandra. Det ljusnade alltmer och solen strålade över skimrande snö. Utanför kyrkporten blev Adina stående med flickorna. Nämndemansfamiljen såg de inte till. Då rörde en man vid Adinas arm. Hon vände sig om. Det var baptistledaren.
– Adina och flickorna får gärna sitta upp i vår släde, och så kan vi ta lite att äta, när vi kommit hem.
*
Berättelsen om Adinas julotta har en fortsättning. Den halvvuxne pojken i nämndemanssläden hade hört vad Adina sade om folk, som trampar på Herrens altare. Som vuxen frågade han sin far vad det betydde, men han fick inget svar. När han själv var en gammal man, kom en ny och ovanlig präst till Norra Långaryd. Han gick runt i byarna och frågade efter sådant som funnits i den gamla kyrkan. Han fick bänkdörrar, delar av den gamla predikstolen, delar av det målade innertaket, klaviaturen från orgeln. Han började fråga efter huggna stenar, och folk kom med stenar, som deras förfäder brutit ut ur kyrkoruinen. Till slut hade han fått ihop hela sydportalen. Mannen i nämndemansgården hörde om allt detta, och han tänkte på Adinas ord varje gång han satte foten på altarstenen vid köksdörren.
En dag knackade den unge prästen på. Barnen kallade på den gamle. Han hälsade prästen med orden:
– Pastorn samlar på sten. Han skall få sten av mig, både altarsten och dopfunt.
– Och inte bara det, sade prästen, vi skall ta till oss det som Jesus sade till Franciskus: ”Gå och bygg upp min förfallna kyrka.”
Den gamle stod tyst en stund. Sedan sade han:
– Det är detta jag har väntat på hela livet, fast jag inte har förstått det. Det tar vi i hand på.
Han snyftade till.
– Fast det skall nog mer än sten till om det skall bli som vår Herre vill.