Under hösten har Christian arbetat med en serie noveller som har blivit Julberättelser från Ödevret. Här är den första av dem!
Välkomna till Långaryds julfest! Har Ni varit med på vår julfest förut? Inte? Då skall jag berätta. Här på planen framför vår gamla prästgård från 1810 börjar redan marknadsstånden resa sig. Hit väntar vi knallar från Mariannelund och Vimmerby, och därborta i hörnet skall vi ha bakluckeloppis. Men de flesta stånden kommer att ha folk från bygden: Långaryds BOIF, Röda Korset, Husmodersföreningen, Syföreningen, Idehults jaktlag, Långaryds församling, Friskoleföreningen och naturligtvis Hembygdsföreningen. Därborta ligger Hembygdssparken. Där kan Ni se en varggrop, ett soldattorp, en skvaltkvar – Ni vet väl vad det är? – och en jordkula från Rörshults Södergård. Spåren som Ni ser här är från den lilla 600-millimetersbanan från Eda till Mariannelund, och bakom soldattorpet kan Ni se de två vagnar som finns kvar. Vi letar fortfarande efter ett lok, men om Ni vill uppleva en smalspårsbana i funktion skall Ni åka till Ohs bruk söder om Värnamo. Där finns ett av loken från Eda-banan, i full funktion.
Precis intill godsfinkan ser Ni en mycket liten stuga, 2×4 meter. Där bodde en familj från Ödevret. De var från början torpare på Ödevret, men fadern dog vid 35 års ålder och gamle patron lät vräka familjen, eftersom ingen längre kunde göra faderns dagsverken. Då byggde de andra torparna denna stuga på Rörshults mark. Bengt Nilsson i Rörshult, han som tidigare var driftsledare på Ödevret, kan berätta om hur hans far som barn fick gå till denna stuga med julmat. En jul hade de ingen mat alls när han kom.
Men stig in nu! Detta är alltså den gamla prästgården från 1810, den nya prästgården från 1928 ligger därborta. Från 1928 till 1945 var denna byggnad arrendatorsbostad, och 1953 köptes den av Hembygdsföreningen, där Anton Ek då var den drivande kraften. Följ med mig!
Det första rummet kallar vi Anton Ek-rummet. Det inreddes genom gåvor från familjen Ek vid föreningens 50-årsjubileum 1972. Här har vi Anton Eks skrivbord, hans skrivmaskin, i hyllan där finns alla räkenskaperna från hans tid som gårdfarihandlare och lanthandlare i Rörshult. På bordet ser Ni ett porträtt av honom, och där finns också de 36 årgångar av Långarydskrönikan som han redigerade. Bredvid skrivbordet ser Ni hans portfölj och på rockhängaren hänger den sydväst han använde som gårdfarihandlare. Helt kort om Anton Ek. Han var glasarbetare från Björka glasbruk i Närke och kom hit som hyttmästare, när unge patron – jägmästare Oscar Lindén – startade Höglandets Kristallglasbruk på Ödevret 1927. Anton hade redan på Björka bildat en fackförening, och han gjorde samma sak på kristallglasbruket. Två år efter brukets gruudande kom börskraschen i New York, och depressionen spred sig blixtsnabbt över världen. Då köpte man inte längre kristallglas och unge patron införde varannanveckas drift, naturligtvis med halverad lön. Ek och fackföreningen krävde drift varje vecka med full lön. Då blev Anton Ek uppsagd och skulle vräkas på lillejulafton, men prosten Ottosson grep in – detta var julen 1933 – och Ek fick bo kvar till våren 1934. Men då måste han flytta. Unge patron hade hotat att säga upp vedleveranserna från var och en som upplät bostad till Ek och hans familj, och han var svartlistad på Högaströms bruk och Djupadals mekaniska verkstad. Då fick de bo i den lilla stugan som Ni såg därute, och där dog hans yngsta dotter vintern 1935. Hon frös helt enkelt ihjäl. Men Anton Ek gav sig inte. Han skaffade en cykelkärra och började som gårdfarihandlare, och efter fyra år kunde han öppna lanthandel i Rörshult. Av det har det nu blivit Lanthandlarns Lågprisvaruhus, det är barnbarn till Anton Ek som driver det.
Nu går vi till nästa rum, detta är tillägnat Höglandets Kristallglasbruk. Här ser Ni brukets mest spridda produkt, SJ-karaffen. De äldre av Er minns den säkert, karaffen i korridoren med ljummet vatten och pappamuggar. Den tillverkades alltså här på Ödevret, åtminstone fram till 1931. I montern där ser Ni en på sin tid mycket populär produkt, Fyllehunden. Man kan sätta den på hasorna och fylla dem med önskad dryck, och när den börjar bli tom fäller man ner den på framtassarna. Ni ser också ett antal olika gestalter av glas, alla av Anton Ek. Där har vi fiskare med sitt spö, jägaren med sin bössa, prästen med sin bok, och gumman med sin käpp. Allt av glas! Fantastiskt! Anton Ek var en verklig mästare.
Vi går vidare till nästa rum, musikrummet. Här har vi affischer från Bennys orkester, Jimmys dansband med Eivor Johanson – senare gift Krona – som vokalist och Herbert Johansson som klarinettist, han blev senare lanthandlare här i kyrkbyn och omkom tragiskt vid ett fall i hemmet för några år sedan. Ni ser här också instrument från Eda-oktetten, som i 37 år leddes av kapten Johny Roos från Eksjö, Ni ser honom på bilden där.
På andra våningen finner Ni konst, hantverk, skola och hem. Där har vi rekonstruerat ett lantarbetarhem på Ödevret. Det bestod alltid av kök och två rum, det fanns järnspis, kamin och kakelugn – hög standard för den tiden. Fröken Helga på Ödevret var angelägen om sina arbetare! Det större rummet – salen – användes endast vid högtider, och det är det rummet vi har sökt ge en föreställning om. Det var Anton Ek som tog initiativ till det. Ni kommer att förvånas över att finna ett porträtt av kyrkoherde Ottosson på väggen, men just det var Anton Ek särskilt noga med. Men det är en annan historia, ni kan för övrigt läsa om den i Långarydskrönikan 1991.
På andra våningen finns också en utställning om kyrkorna i Långaryd. Från den ursprungliga träkyrkan finns en bit av en bjälke, som har daterats till 1120, sedan har vi en rekonstruktion av den medeltida stenkyrkan, den gjordes av fem pojkar i kyrkans juniorgrupp. Sedan har vi bilder från den nya kyrkan, men den kan nu ju se därborta genom fönstret, så det är av mindre intresse. Mera spännande är tidningsartiklarna om Långarydskuppen 1969 när Janne Dynamit sprängde kassaskåpet och tog allt silvret, och sen återfanns det i en av hans gömmor, när major Sundin tog upp ett nytt grustag. Ni ser nattvardskalken på den stora färgbilden därborta, där finns också en text av major Lars Sandman – Lars på Ödevret som vi säger – om hur bokstäverna på den medeltida nattvardskalken blev identifierade, där står JHESUS. Det är svårt att se för en annan, men det är så de säger på Historiska museet i Stockholm.
Vi går vidare. De två följande rummen handlar om Eda-banan, vår lilla järnväg från Eda till Mariannelund. Här ser Ni stinsens kontor och biljettluckan, på väggen kan Ni se en finurlig anordning med plats för tryckta biljetter till alla stationer i hela Sverige, alfabetiskt ordnade. På dataskärmen kan Ni se ett bildspel om de olika loken samt en film om den nuvarande driften på smalspårsbanan i Ohs.
Nu går vi in i det rum som handlar om husfabriken, Eda-hus och Elvin Åkesson, bygdens store man på sin tid. Han var en bondpojke från Idehult och utvandrade till USA på 1920-talet. Där utbildade han sig till rörläggare och kom hem strax före krigsutbrottet 1939. Han tog över Eda snickerifabrik och strax efter kriget började han bygga monteringsfärdiga småhus. Han fick en stor statlig order på småhus till Finland – Ni kan se dem bland annat i Åbo – och sedan steg hans stjärna som en komet. Som mest arbetade 300 man på husfabriken. Elvin hade arbetat som rörläggare i Hollywood och på 1970-talet såg hans hus alltmer ut som filmstjärnevillor. Vi har några prospekt här på bordet. Det gick lysande ända tills modet slog om och folk ville ha Sörgården istället, och då var han för gammal för att hänga med, så slutet blev att han gjorde konkurs. Nu är det en metallfabrik i en del av byggnaderna, det är tre pojkar från Rörshult som har satt igång en tillverkning av lyxnavkåpor. En av dem är Mikael Nilsson, son till Bengt Nilsson, den tidigare driftsledaren på Ödevret. Men nu har Mikael lämnat navkåporna och efterträtt sin far på Ödevret. Ni ser en av deras navkåpor där i hörnet.
Här i det sista rummet har vi jordbruk, skogsbruk och mekanisk industri. Järnspisen därborta är från Djupadals mekaniska verkstad. Det var en fantastisk uppfinning på sin tid. Här på väggen ser Ni en skräyxa. Vet Ni vad det är? Det är en yxa man använder för att forma timmerstockar till bjälkar. Och därborta på väggen ser Ni en höbåge från Hultatorpet. På den tiden fick man ta tillvara allt foder som fanns att få, så torparen eller bonden gick alltså ut på vårmarker och samlade in vad han kunde finna och bar det sedan till fast mark, där han hade kärran. Vilka människor det har funnits!
Gå nu gärna runt och se Er omkring, och sedan är det sånggudstjänst i kyrkan klockan 18. Då sjunger vi in julen. Årets stora stjärna är Maria Sandman – syster till Lars på Ödevret – flöjtist på La Scala i Milano. Elin Sandman – Lars fru – spelar också. Barnkören från Rörshults missionshus sjunger, Eda-oktetten spelar, kyrkokören sjunger, och Lars på Ödevret skall sjunga O helga natt. Det är första gången. Vi får se hur det går för honom. Han kunde ju lämnat återbud, men han säger som sin styvfar Mats alltid sade: ”Har man sagt det, så har man sagt det.”Deras äldste son Jakob fick leukemi för tre månader sedan och ambulansen har synts på Ödevret var och varannan vecka sedan dess. Nu är Jakob Linköpings lasarett och hans mormor Anna-Leena är nu hos honom. Fast mormor är hon egentligen inte, hon är mor till Mikaela, Lars styvmor. Jakobs sjukdom har berört hela bygden, det är en jättefin pojke, trumpetare och målvakt i pojklaget. Insamlingen vid gudstjänsten skall gå till Barncancerfonden.
Ja. Det var i all korthet allt vi hade att visa. Nu har Ni en stund på julmarknaden, och sedan är det som sagt gudstjänsten, där vi sjunger in julen. Mycket välkomna!