Hon kom från ett av de många länder, där det är farligt att vara kristen. När hon såg att jag var präst, tog hon min högra hand, kysste den och förde den till sin panna. Jag blev överraskad, men jag anade att de kristna i hennes hemland brukade göra så, när de mötte sin präst. Där är prästen den förste som blir misshandlad eller mördad, när förföljelse bryter ut. Att bli och förbli präst är att vara beredd på martyrium. Mig misshandlar ingen, men min hand som hon kysste och förde till sin panna, har gjort detsamma som prästens hand i henne hemstad.

Denna hand, som nu skriver några rader, har med dopet gjort människor till Guds barn. Denna hand har räckt Kristus i altarets sakrament till hans knäböjande vänner. Denna hand har välsignat ångerfulla människor som sökt och fått Guds förlåtelse för Kristi skull. Denna hand har varit och är Guds redskap. Det är som S:t Paulus skriver: ”Alltså bör man se på oss som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.”(1 Kor. 4:1) Det ord som aposteln använder för ”hemlighet” betyder egentligen ”ett hemlighetsfullt sätt ett vara närvarande”. Gud har på ett hemlighetsfullt sätt gjort sig närvarande, när han använde prästens hand till dopet, förlåtelsen, välsignelsen, förbönen och nattvarden. Det är en läkande, förvandlande närvaro, till välsignelse för dem som vill bli botade och förnyade. Så är det med prästens hand i landet där det är farligt att vara kristen, och så är det också med min hand. Det var därför hon kysste den och förde den till sin panna.

Hon kom in i kyrkan, när gudstjänsten redan hade börjat. Hon gick förbi oss alla, fram till processionskorset vid altarrunden. Hon rörde vid bilden av den korsfäste Kristus, gjorde själv korstecknet och letade upp en plats åt sig nere i kyrkan. Utan ett ord lärde hon oss alla vad som är det helt avgörande – att komma Jesus så nära att man kan röra vid honom och att ta in hans kors i sitt eget liv, så att det blir mönstret, kraften och normen. Vad vi kunde tänka, vi som inte gör som hon, berörde henne inte. Hon gjorde det hon visste var rätt, frimodigt och naturligt. Aposteln skriver: ”Kasta nu inte bort er frimodighet. Den har med sig rik lön.”(Hebr. 10:35) Vilken lön kan hon få? Hon lever här som egendomslös och hemlös. Kanske skall hon skickas tillbaka till landet hon flytt ifrån. Aposteln skulle svarat, att hon äger något bättre än detta livet, ett evigt liv, som inte kan tas ifrån henne (Hebr. 10:34). Jag kunde inte tala hennes språk. Jag kunde inte tacka henne för vad hon gjorde och lärde mig den dagen. Men jag vet att Gud skall ge henne lön för det, stor lön.