Elnaz Baghlanian
Prologer
Albert Bonniers förlag
Den stora invandringen till Sverige är mycket mer än ett politiskt problem – den är också en situation där mänsklighet och inlevelse kan bli några steg närmare en positiv framtid. Ett av de stegen på vägen ger oss Elnaz Baghlanian med sin bok Prologer.
Den är en samling reflektioner över, intryck från och upplevelser i den svenskaste av alla svenska miljöer: några sommarveckor på en ö i skärgården.
Författarinnan, som också är berättarjaget, har sin svenske man nära sig, barnet inom henne växer, hennes dementa mor är på ett äldreboende. Hon har som barn lämnat Iran, där det finns en stor armenisk befolkning. Föräldrarna bröt upp därifrån för att ge sina barn en bättre framtid.
Men också föräldrars goda vilja kan bli en skugga: ”Alla drömmar som de bar på skymde till slut vår sikt.”
Av armeniernas tro är bara mormors röst i telefonen kvar. Ändå är inte allt borta: ”Allt handlar om arv som i sin tur handlar om en utgångspunkt.” Till mannen säger hon: ”Historielöshet går i arv, visste du det?” Hennes familjs historia har en kortform: ”De var med om en revolution, sedan ett krig, därefter en flykt.”
Inget av detta har någon svensk upplevt, inte i Sverige. Men Elnaz Baghlanians minnen av kriget finns kvar: ”Sirenerna kom först, sedan raketanfallen.” Hon och hennes familj flydde utan att veta vart de skulle. De singlade slant, så enkelt var det.
Men flykten är mer än en flykt – den är en utradering. Den blir konkret i moderns demens. Oväntat vaknar hon upp: ”Hennes värld blev plötsligt sommar.” Elnaz Baghlanian frågar sig: ”Kan man framkalla en nåd?”
Själv kämpar hon med det nya språket – långa vokaler, korta vokaler, hårda vokaler, mjuka vokaler, satsmelodi. Till och med framstegen väcker en fråga: ” Vad händer när det inte längre finns kvar några avvikande språkljud, satsmelodier och intonation?” Blir man verkligen ett med det nya landet när man lärt sig ett nytt språk?
Och när hon ringer till sin mormor i Iran märker hon att hon inte längre kan tala det språk som hennes familj alltid har talat.
Elnaz Baghlanians bok är en påminnelse om att politiska frågor handlar om människor. Hon har kallat den Prologer. Prologer till vad? Till ett nytt språk och till förlusten av det egna? Till ett liv utan den tro som burit Armenien i snart 2 000 år? Till en skärgårdssommar där allt är främmande? Och barnet hon väntar, var skall det höra hemma?
Allt detta är främlingskapets pris. Men kanske har hon själv gett svaret: arvet är en utgångspunkt.