När jag kom till Slätthög, hörde jag rätt snart talas om Gustav Landmer. Han var en bondpojke från Kristianopel, utvandrade till Amerika, började studera teologi där och blev så småningom missionspastor och distriktsföreståndare i Svenska Missionsförbundet. Orsaken till att jag fick höra tals om honom var att han någon gång på 1930-talet haft en mötesserie i Österhults missionshus, som fört många närmare Gud. Det var förstås inte Gustav Landmer, som gjorde något så oerhört, det var den Helige Ande, men Landmer var ett av redskapen.
Sen dröjde det för min del till advent 2012 innan jag fick höra mer om Gustav Landmer. Det var min vän Lars Olsenius, som gav mig en skiva, där Landmer berättar om sitt liv. När han i Amerika upplevde sin kallelse till att bli förkunnare, såg han i en syn – en femkrona. Han förstod med en gång vad det betydde. Han hade som ung en gång tagit en femkrona ur sin mors kassa. Det var mycket pengar då. Han hade bett Gud om förlåtelse, men han var ändå inte färdig med det. Han var för stolt att tala om för sin mor hur det stod till.
Detta, som aldrig reddes upp, stod där som ett hinder i vägen för hans inre utveckling. Den stulna femkronan låg som en låst bromskloss. Den gick inte att komma förbi. Den var som en sten i skon. Så länge den är kvar ligger den där och skaver. Man går och haltar. Så pinsamt! För att inte tala om hur pinsamt det är att reda upp en sådan sak. Är det stoltheten, som tar emot? Eller är det bara dumheten? För det är ju dumt, att gå och dra en sak i långbänk, när det kan redas upp med några korta ord.
Han kom inte vidare. Det var stopp. Femkronan stod emellan. Då bestämde han sig för att ödmjuka sig och reda upp saken. Han skrev till sin mor och talade om att det var han som tagit femkronan. Och så skickade han fem dollarsedlar – posten var säkrare på den tiden. Brevet kom fram. Efteråt sade hans mor: ”Jag visste hela tiden att det var Gustav, som hade tagit femkronan.” Efter detta gick det för Gustav att komma vidare.
När Jesus talade om en sådan situation, fanns ännu Jerusalems tempel. Han uttryckte det på följande sätt den gången: ”Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer att tänka på, att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sen och bär fram din gåva.”(Matt. 5:24) Man når inte fram till Gud med gammalt skräp i bagaget, antingen det är femkronor eller hårda ord. Det är inte bara gammalt groll, som kan redas upp, när man tar tag i det. Det är också vägen till Gud, som öppnar sig.