Detta är en saga från det gamla Mecklenburg, från den tid när det ännu fanns undersköna damer, ädla kavaljerer, djärva sjöfarare, hederliga hantverkare, klipska köpmän och stadiga bönder. Då fanns det ännu kejsare och kurfurstar, hertigar och grevar, en tid då solen lyste klarare, stjärnorna tindrade klarare än nu och vintern vältrade sig tyngre över vårt kära fosterland. Det är en sådan saga som man kunde berätta under långa vinterkvällar, när dimman rullade fram över slätter och kullar, medan frosten täckte höstplöjningens fåror och kajorna kraxade i tomma trädkronor.
Det var en av de sällsynta tider, då fred rått länge i vårt kära Mecklenburg. Våra flitiga bönder fick ostörda ägna sig åt in nyttiga näring. Kärren blev utdikade, fälten blev stenröjda, ja, det gick så långt att bönderna lite till mans började skaffa sig häst.
När adelsfolket såg detta blev det stor oro. De åkte samfällt in till hertigen i Güstrow och ropade:
– Snart är det ute ute med både land och folk. Bönderna rider till häst, de som herrarna. Vart bär det hän?
För att säga som det var ropade de på franska. Vår gamla goda plattyska kunde de inte längre. Så förnäma var de.
Och borgarna såg med lika stor oro på bondhästarna. Också de gick upp till hertigen och bönföll honom:
– Snart ligger våra sköna städer öde. Bönderna skaffar sig häst och snart börjar de driva egen handel.
Också det höglärda prästerskapet oroades.
– Bönder till häst, det är högmodets kännetecken, och högmodet är den värsta av alla synder. Snart bränner de prästgårdarna och gör kyrkorna till stall.
När hertigen hörde detta blev han djupt bekymrad. Han strök sig om hakan tre gånger, gick in i sin kammare och utfärdade ett nådigt påbud, ett hertigligt dekret, om vi skall vara noga, att hrefter finge hästen endast nyttjas at adel, borgare och präster. Och för att inte kronan skulle gå miste om något, tillfogade han att alla hästar i bondehand skulle överlämnas till den hertigliga kammarens fogdar. Därmed var saken klar. Ja, så kunde man tänka.
Detta påbud sändes ut över hela vårt kära Mecklenburg. Det anslogs vid rådhusen, det ropades ut av härolder, det upplästes från predikstolar, det anslogs på stadsportar och kyrkportar, det hyllades vid adelsfolkets fester och prisades i skolornas lärosalar, det skreks ut vid garnisonernas vaktavlösningar som det visaste av alla påbud. Överallt var alla ense om att hertigen var den visaste av alla hertigar i hela det Heliga Romerska Riket av tysk nation. Men nog kände en och annan bonde sorg i hjärtat vid allt detta skrikande och lovprisande, när han hörde detta påbud, men vårt goda folk är ju känt för sin flit och sin laglydnad, och dessutom har man bland oss alltid brukat säga:
– Hertigen tänker för oss.
– Ja, så är det, tänkte en och annan, hertigen tänker för oss. Inte får vi bönder reta det höga adelsfolket. Inte skall vi ödelägga det goda borgerskapets vackra städer. Inte skall vi sätta oss upp mot det höglärda prästerskapet. Det anstår sig inte. Det blir säkert bäst att det blir som det är sagt.
Och så lämnade de sina hästar till hertigens fogdar, och hans stall fylldes av så många hästar att havren tog slut på tre dagar. Men det är en annan historia. Och så körde böndnerna med oxar igen.
Men i en avlägsen del av vårt land ligger en trakt, som dåförtiden kallades Heilsgau. Det var en gammaldags trakt, och folket där skilde sig rtt mycket från folk på andra håll. Så var det i alla fall förr. Nuförtiden är Heilsgau mest som andra bygder, man har till och med glömt bort namnet.
På den tiden gällde varken hertigar eller fogdar mycket i Heilsgau. Där sade man:
– Vi har våra gamla goda lagar. Dem håller vi oss till.
Så fick fogdarna vända tomhänta tillbaka från Heilsgau, oh bönderna fortsatte att rida till häst, så som de gjort i länga tider, alltsedan den välsignade freden kom till vårt kära Mecklenburg, allt till adelsfolkets stora förargelse. Och det var inte bara adelsfolket, som var förargat, vanligt folk i andra trakter började också se snett på bönderna i Heilsgau:
– Varför skall bönderna där få rida, när vi måste köra med korna? Det är inte rättvist!
När man tänkt så i några år, samlade sig adel, präster, borgare och bönder från hela det övriga landet, och endräktigt tågade de upp till hertigen och lade fram sina tankar med inte så liten förtrytelse.
– Vi kräver ett slut på orättvisorna i landet. Lagen gäller lika mycket i Heilsgau som i andra delar av landet.
Hertigen strök sig betänksamt tre gånger om hakan. Sedan sände han sin överfogde till Heilsgau, och med lock och pock samlade han etthundrafyrtiotre byåldermän och talade strängt till dem:
– Vad tror man att man är här i Heilsgau? Gäller inte hertigens ord och vår goda sed lika mycket här som i resten av landet? Ni är en anstöt, en skamfläck för resten av landet. Hör här vad bönderna på andra håll säger om er.
Och så läste han upp böneskrifterna från bönderna i andra trakter.
Då reste sig mer än en gammal bondehövding upp. På sitt vackra ooch ålderdomliga mål talade de länge och förmanade till överfogden. Den ene sade:
– Vi har våra gamla lagar.
En annan sade:
– Vi följer våra fäderneärvda seder.
En tredje sade:
– Men detta är något nytt. Det var de många krigen som gjorde att bonden aldrig kunde hålla häst. Förbjudet var det alls inte och har aldrig varit. Sådant har vi aldrig hört, att inte bonden skulle få rida till häst. Nu har i genom genom den välsignade freden och hårt arbete förkovrat våra gårdar och skaffat oss varma boningshus och goda logar. Vem kan då förhålla oss rätten att få hålla häst, vi som riddaren, prästen och handelsmannen.
Och alla mumlade instämmande. Länge talade de så. Och överfogden hörde på. Men när den siste talat färdigt, kallade han till sig tre av de äldsta och mest betrodda åldermännen, undfägnade dem rikligt och var gemen i största allmänhet.
Och när det redan var långt in på natten talade han förtroligt med dem och sade:
– Jag oroas för hur jag skall kunna komma tillbaka till min herre med det beskedet att folket i Heilsgau följer sina egna lagar men inte hans. Kan inte ni övertala dem att åtminstone tänka på saken?
Två av gubbarna drog sig i skägget och sade, jo, en så gentil karl som överfogden ville de inte sätta i knipa, nog skulle det kunna ordnas. Men den tredje sade rakt ut, glömsk av all god mat och alla goda ord:
– Vi följer våra gamla lagar.
Då kokade det över hos överfogden. Han röt så att rutorna skallrade:
– I morgon skall jag ha det besked jag vill ha. Annars lägger jag fyrdubbel skatt på varenda bonde i hela Heilsgau!
Slokörade gick åldermännen ut. Och de två sade till den tredje:
– Ack, att du skulle reta upp honom så!
Nästa dag gick hotet med viskningar från man till man. Och fogden fick det besked han ville ha. Därmed for han hem till hertigen, och hertigen, som var en klok man, nöjde sig med det.
När bönderna i resten av Mecklenburg hörde att överfogden – som de trodde – rest hem med oförrättat ärende blev de utom sig av avund. De skrev, de uppvaktade, de bönföll hertigen:
– Får inte vi ha hästar, så får inte heller bönderna i Heilsgau ha det. Det är en orättvisa, en skam för hela landet. Vi kommer att vädja till kejsaren i Wien om rättvisa, om inte denna aorättvisa blir upphävd. Lika skall gälla för alla!
Och hertigen strök sig tre gånger om hakan och nickade.
– Var vid gott mod, gott folk, ni skall få er rätt. Ja, nu behövde inte adelsfolket säga ett enda ord, nu skötte bönderna deras ärende som om det varit en riktig bondesak.
Hertigen nickade och log. Och borgarna undfägnade dem rikligt och höll med dem på alla sätt. Prästerna nickade välvilligt. Ja, det var då för illa att inte samma lagar gällde för alla. Så fick det inte gå till i vårt goda land. Och de klagande sändes till Heilsgau, där de till sin förtrytelse såg bönder rida till häst, men de aktade sig noga att tala med någon där, utan de for snart hem igen i hertigens utlånade förgyllda vagnar med pudrade betjänter på kuskbocken.
Knappt hade ett år gått, förrän hertigen sände ut ett nytt påbud:
– Nya åldermän skall väljas i hela Heilsgau!
Det blev förundran och oro i Heilsgau.
Men ryktet visste varför hertigen befallt detta.
– De åldermän, som talade emot överfogden, har retat upp hertigen. Om vi väljer dem får vi fyrdubbel skatt.
Vi behöver inte säga vilka som nu blev åldermän.
Det hade inte gått många månader, förrän överfogden kom tillbaka. Han satte sig på sin höga stol inför alla åldermännen och sade:
– Nå?
Och den äldste av dem reste sig suckande, gick fram till överfogden och sade:
– Hertigen vet bäst. Det blir väl så.
Den natten var det fest i nästan varje bondehem i hela Heilsgau. Man hade ju sluppit den fyrdubbla skatten. Då ville ingen lyssna till dem, som påminde om vad deet kostat:
– Våra gamla, goda lagar är trampade i smutsen.
Men ack, vad betydde gamla lagar, när man nu sluppit den fyrdubbla skatten!
-Nu är bonden inte längre en fri man.
Det skall väl reda sig.
Så tänkte man den kvällen.
Men längst bort i Heilsgau låg den lilla byn Segensdorf. Där var den gamle bonden Justus Standhaft ålderman. Dit hade hertigens påbud om nya åldermän inte nått, inte heller kallelsen till det nya mötet med överfogden. Det var en man som inte krökte på nacken för vem som helst. Hans gård var en stolthet för byn, stor och välskött. Tre hästar hade han, men bara en enda dotter. Hon var skönare och vänare än någon annan jungfru i Heilsgau. I Segensdorf litade man på Justus Standhaft. Här skulle de gamla lagarna följas, om de så sveks i hela Heilsgau. Därtill kom att underfogden i Segensdorf var en sjuklig man, som mest höll sig inomhus tillsammans med några vänner han förvärvat sig bland de fattigare bönderna och husmännen.
Det var inte lätt för Dolus Jammer, underfogden. Han vågade inte utmana Justus Standhaft, och samtidigt var han ju hertigens troman. Han gjorde så gott han kunde för att förmörka livet för Standhaft utan att behöva möta honom i öppen kamp. Än var det avgifter på vägen, än var det nya skatter på kvarnstenarna, än skulle sädesmåtten och vågen hos
Standhaft vägas om. Byns alnlikare skulle in till Güstrow för att mätas om och kom aldrig tillbaka. Och ingen utom Standhaft märkte något, utan alla fann Jammer vara en ganska vänlig och oförarglig man.
Men när Jammers tid i Segensdorf närmade sig sitt slut, sände han ut sina drängar en natt och förde bort en av Standhafts hästar ur stallet. På morgonen stod den i fogdestallet. Standhaft förstod med en gång vad som hade hänt. Men i stallporten möttes han av drängarna med dragna svärd.
Så slutade Dolus Jammers tid i Segensdorf, och han lämnade efter sig en bitter smak. Men hans vänner talade vitt och brett om hans mildhet och klandrade Staandhaft:
– Hur kan man vara så hård mot en sjuklig och godsint människa?
Den nye underfogden var av en annan sort. Han började med att sammankalla hela byn
– – Det har sagts mig att ni hade svårigheter med min företrädare, go’ vänner, sade han glatt. Det skall visst ha gällt något om hästar. Nu tänker jag visserligen ta era hästar, men låt oss ändå sitta ner och tala igenom saken och se vem hästarna egentligen tillhör. Ingen får ju med sig en häst i graven, så inget ägande är utan begränsning. Jag är en resonabel man, öppen för alla synpunkter..
Och Justus Standhaft, som inte precis var van vid vänligt bemötande från fogdar, gick med på förslaget. .Så satte de sig ner och började tala. Flera kvällar i månaden satt man hos fogden och talade om vem hästarna egentligen tillhörde. Standhaft och hans vänner bevisade med tusen bevis att hästarna var deras, och fogden tillsammans med Jammers forna vänner påvisade att hästarna var kronans. Då och då kom folk från annat håll och klagade över den himmelsskriande orättvisa som bestod i att bönder i Segensdorf ännu kunde rida till häst, medan alla andra bönder i hela Mecklenburg gick til fots eller åkte på oxvagn. Varför hade bönderna i Segensdorf hästar, när inga andra bönder hade det. Var inte en bonde just en bonde var han än bodde? Elller var bönderna i Segensdorf förmer än alla andra bönder? Var de rentav baroner och grevar, fast de rotade i jorden som alla andra? Men ffogden log hemlighetsfullt och sade:
– Lugn bara. Vi talar om saken.
– Talar om saken! Det är ju lag på det!
Men mer fick de inte ur fogden.
På det sättet gick det några år. Standhaft blev gammal och lämnade över gården till sin måg, en okänd ung man vid namn Mitspieler. Inte var det den måg som Standhaft helst velat ha, men nu var det så, och det var inget att göra åt den saken. Snart skulle det visa sig vad han var för en karl
Gården förföll, tjänstefolket rymde och kreaturen svalt, medan han satt inne på kammaren och skrev brev till överfogdar och underfogdar, alltid noggrant undertecknade:
Eder ödmjuke tjänare
Germund Mitspieler
Ägare och innehavare av Standhaftgården
Men Justus Standhaft tog med sig sina två hästar till undantagsstugan, och varje kväll red han genom bygata ner till floden Recknitz. Det där var en välbekant syn. Folket lärde sig älska den.
– Så länge Standhaft rider ner till floden har vi ännu våra gamla goda lagar, sade man.
Och så glömde man Jammers gärning, den nye fogden och Mitspieler.
En dag, när Standhaft och de andra var samlade i fogdegården, sade fogden innan någon annan hunnit öppna munnen:
– Nu har jag bestämt mig. Ikväll tar jag alla hästarna.
Då reste sig Standhaft i sin fulla längd, slog näven i bordet och sade:
– Är det för detta vi har talat i flera månader och bevisat med tusen bevis att hästarna är våra? Ni har inte kunnat föra fram ett enda bevis, som har visat att hästarna tillhör hertigen. Det är gyckelspel och bedrägeri alltihop!
– Lugna sig, Standhaft, svarade fogden, ni har ju fått framföra era synpunkter. Det är mer än bönderna på andra håll har fått göra. Ni har ju själva gått med på att tala om saken. Alltså är det inte riktigt säkert hur det är. Annars hade det ju inte funnits något att tala om. Tänk så vänlig jag har varit mot er. Jag har lyssnat på er i flera år. Vilken annan fogde skulle ha gjort det? Och för övrigt är ni ju på undantag nu. Tiden har gått förbi er. Nu är det Germund Mitspieler som har ordet. Ingen lyssnar längre till er. Inte ens er måg har något emot att jag tar hans hästar. Jag har lagen på min sida. Jag har hela Mecklenburg, hela Heilsgau och en hel del gott folk i Segensdorf också, den bättre delen, skulle jag vilja säga. Dessutom har jag makten. Och nu gör jag det som jag har i uppdrag att göra. Det var ju därför jag blev fogde här. Men vi kan väl vara lika goda vänner för det.
Standhaft ssvarade:
– Makten har du, fogde. Folket har du också, fast kanske inte så mycket som du tror. Lagen har du också, fast det är adelsfolkets och handelsmännens lag, inte vår. Men sanningen och rätten har du inte. Därför är du till slut maktlös.
Med de orden lämnade Justus Standhaft fogdens går. Och fogden såg förvånat efter honom.
Detta var Justus Standhafts sista ord. Vad fogden sade och gjorde efter detta är sedan länge glömt. Men Justus Standhafts sista ord minns Mecklenburgs bönder den dag som idag är. Och tro mig, när den dagen kom, då vi bönder åter fick sitta till häst, vi som adelsfolket och handelsmännen, då var Mitspieler och alla andra av hans sort sådana som man helst glömde. Men än är Justus Standhaft ett namn som man nämner med stolthet.