Vi bodde i samma stad. Jag mötte honom aldrig. Jag gick på Latinskolan och hade underbara lärare och härliga kamrater. Han missbrukade. Nu har han blivit en stor författare. Hans namn är Kristian Lundberg. Under en period kunde han inte försörja sig som författare utan tog anställning på ett bemanningsföretag, som bl.a. hade uppdrag i hamnen. Det blev för Kristian Lundberg en tid av förnedring. Men när han skriver om detta, återkommer han gång på gång till detta enkla: ”Jag är en människa.” Ingen är i första hand ett offer, en utnyttjad, en fiende eller anhängare. Var och en är i första hand en människa. Glömmer vi det blir vi omänskliga. En människa är en människa.
En gång fick jag lyssna till en av Sveriges mest kända poliser, Olavi Blomfjord, mannen som grep Mattias Flink. Både Blomfjord och Flink kunde dödats i skottväxlingen, men båda överlevde genom ett under. Olavi Blomfjord, som är en säker skytt, säger själv att skottet inte träffade där han siktade: ”Gud styrde själv mitt skott.”
I sitt arbete får Blomfjord möta både brottslingar och brottsoffer. Båda är skadade av brottet, brottsoffren mest. Några brottsoffer är märkta för livet. Andra kan gå vidare. Hur kan det komma sig att det blir så olika? Olavi Blomfjord förklarade det så: ”Om man definierar sig själv som ett offer och inte som en människa, förlorar man något av sin mänsklighet.” Men hur kan man tänka på sig själv som något annat än ett offer, när man är ett offer? Hemligheten ligger i att förlåta. När man förlåter, släpper brottet sitt grepp. Det kan inte skada längre. Jag frågade Olavi Blomfjord hur man kan nå fram till att förlåta. Han svarade: ”Man måste börja med att fatta beslutet att förlåta.”
Att förlåta är att lämna. Det är som när fröken stryker ut allt på tavlan. Det är borta. Det är en skuldsanering. Jag avstår från mitt rättmätiga krav på den andre. Därför hämnas jag inte mer, varken i mitt inre eller med handling. Detta är befrielse. Det är nåd, något vi måste få som gåva av Gud och som vi kan be om, när vi fattat beslutet att förlåta. Det förvandlar hela vår relation till Gud. Vi blir människor, hans människor, inte offer för andras elakhet eller oförstånd. Jesus lär oss att be: ”Förlåt oss våra synder; också vi vill förlåta var och som gör oss orätt.”(Luk. 11:3)