Nu var det julen 1941. Tyskland hade angripit Sovjetunionen 22 juni samma år, och Finland hade kommit med i kriget på Tysklands sida. I Sverige hade försvaret haft en av sina djupaste vågdalar efter försvarsbeslutet 1925. Det skulle ju aldrig mer bli krig. Men så kom Hitler till makten 1933, och fyra år senare började svenska politiker ana att det hade hänt något viktigt. Med 1937 års försvarsbeslut togs de första stegen till att få resterna efter 1925 att växa till ett fungerande försvar. 1939 bröt kriget ut. I de många nedlagda regementenas ställe skapades nu nya reservregementen på befintliga garnisonsorter. Ett sådant regemente var I 49. Dess andra bataljon hade endast en yrkesofficer, major Tullberg, som tillika var alkoholist. Ja, faktiskt fanns det en yrkesofficer till, kapten Åström, fast han aldrig varit aktiv på trupp. Lennart Åström hade tagit sin officersexamen på Karlberg just 1925 men omedelbart fått gå över på reservstat. Sedan hade han i tio år försörjt sig som järnvägstjänsteman på stationen i Hallsberg tills han blev inskrivningsofficer vid I 12 i Eksjö. Nu var han kompanichef vid stabskompaniet, andra bataljonen av I 49.

   Åström närde ett dovt hat mot Per Albin Hansson, som var försvarsminister 1925 och i Åströms ögon var han arkitekten bakom regementsdöden och den ytterst skyldige till att Åström själv aldrig fått bli den unge officer han så intensivt tänkt sig kunna vara. Saken blev bara värre av att det nu var samme Hansson som var Sveriges statsminister och som så lugnande talade till folket om Sveriges goda beredskap. Som den skåning Hansson var tänkte han givetvis på maten, det hade ju varit ett ovanligt gott skördeutfall 1939. Bitterheten mot Hansson var delvis oberättigad, i stort sett alla politiker tänkte på samma sätt 1925, men det visste inte Åström eller också ville han inte veta det.  Men när nu Åström äntligen fått bli den han ville bli, insåg han klokt nog att han borde hålla sina tankar om Hansson för sig själv. Det kunde ändå hända – efter tre eller fyra groggar på mässen – att försiktighetens band lossnade. Då ledde Tullberg med farbroderlig hand ut honom i trapphuset.

    När Åström första gången tog emot sitt kompani höll han ett kort tal med följande lydelse:

– Soldater! Ni skall veta att världen står i brand. Världshistoriens största och bäst utrustade arméer står nu emot varandra. Ni har redan sett vad Sverige har att komma med. Men vad vi saknar i utrustning, kommer vi att ersätta med utbildning, disciplin, ordning och framåtanda. Jag kommer att göra mitt yttersta för att var och en av er skall bli en av världens bästa soldater. Mitt kompani kommer att i stil och soldatmässighet bli ett av de främsta i Sverige.

    Bataljonsläkaren, som lyssnade på avstånd, tänkte för sig själv:

– Nog kan han göra något. Men har han en aning om tandstatus? Har han sett sneda axlar och skadade ben? Vet han något om lurande tuberkulos? En maginfluensa – och hela den fina ambitionen är puts väck.

   Kapten Åström gick bister mellan leden, rättade till knappar, anmärkte på mössor och kängsnören.

   Läkaren tänkte:

– Om han vill något på allvar borde han börja med koket – och hygienen. Handhygienen först. Det är där allt positivt börjar.

 Åströms ställföreträdare, en advokat från Eslöv, följde honom tätt efter.

Läkaren tänkte:

– Handhygienen! Handhygienen! Och tandhygienen! Där har du nyckeln till vad du vill göra, käre Åström. Och så avträdeshygienen!

   Till sist lämnade Åström befälet till plutoncheferna, och läkaren närmade sig.

Åström såg missnöjt på hans tre kaptensstjärnor, men den andre lät sig inte hindras:

– Låt mig som äldre officer ge er ett gott råd. Här har ni 800 man tätt packade. Det är upplagt för tuberkulos. Ett enda fall av maginfluensa kan sätta hela bataljonen ur spel på två dagar, inklusive er själv. Infektionssjukdomarna är er värste fiende, de har fått världshistoriens största arméer att smälta bort som smör i stekpannan. Och kom ihåg, de är inte där borta, på andra sidan gränsen. De är här.  Börja med hygienen, käre Åström, inte med knapparna.

– Vad är det för prat.

– Det är ingalunda prat, käre Åström, det är vetenskap och beprövad erfarenhet. Först av allt handhygienen, främst hos kockarna. Sedan tandhygienen. Skall jag säga något om våra soldaters tandstatus? Kanske inte. Så avträdeshygienen. Där har ni den värsta smittkällan. Och så fotvården! Börja där, Åström.

– Kapten Åström!

– Må så vara, kapten. Men jag föredrar att bli tilltalad doktorn. Kanske kan jag få förvänta mig det. Men vi vill ju båda att det skall bli bra. Låt mig vid morgonuppställningen få hålla en liten instruktion för mannarna om hygien. Då kanske vi kan slippa maginfluensa och tuberkulos. Och kom ihåg, käre kapten, att bacillerna ser inga gradbeteckningar. Tuberkulosen flyttar sig behändigt från enklaste skyttesoldat till kompanichefen. Och då är sagan slut, om jag så får säga.

  Så började kapten Lennart Åströms första morgon med sitt kompani. Men han visste vad han ville. Av denna skock bonddrängar och bodbiträden skulle det bli soldater, och det fort. På eftermiddagen såg han en soldat som släpade en säck med utrustning på ryggen.

– Varför hälsar ni inte, karl?

Mannen släppte ner sin säck.

– Jag hade båda händerna upptagna.

– Säg kapten.

– Skall jag säga det?

– Ja, säg kapten.

– Kapten.

– Säg: Jag hade båda händer upptagna, kapten.

– Men det har jag ju redan sagt.

– Kapten!

– Hursa?

  Så började eftermiddagen för Lennart Åström. Men hans ställföreträdare och hans plutonchefer var respektfulla och mycket arbetsvilliga. En av dem hade varit fotbollstränare i ungdomen och erbjöd sig att genomföra  ett träningspass på fotbollsplanen, en annan var sekreterare i skytteföreningen på sin hemort, en tredje var folkskollärare och kunde ge geografilektioner med anknytning till världsläget, en fjärde var hälsoinspektör. Han kanske inte behövdes så länge de var på garnison, men sedan kunde han vara guld värd, det insåg Åström. Doktorns ord om tuberkulos hade fäst sig hos honom. Själv tog Åström den formella exercisen, och verkligen, efter några veckor började det likna något. Men så inträffade ett självmord och två rymningar. Självmordet doldes snabbt som en olycka, och de rykten som nådde bataljonchefen, major Tullberg, klarade hans adjutant av.

    En fotmarsch på tre mil i hällande regn gav ett bortfall på åtta man med stora skoskav, som hos tre utvecklade sig till svårläkta, infekterade sår. En nattorientering slutade med att nio man gick vilse och måste eftersökas en hel dag.

   Men det värsta var dock ilastningen på järnvägsstationen. Åström hade aldrig haft att göra med hästar förr, och det hade inte heller trosstroppchefen. Visserligen klarade Åström sig upp på sin häst, men han såg märkbart irriterad ut och hästen gick än snett och än vägrade den gå. Åströms försök med ridpiskan gav ingen som helst effekt.

   Men nu skulle det bära iväg till finska gränsen, och nu skulle alltså hästarna in i vagnarna. Det var full panik på den lilla stationen, två hästar slet sig och galopperade skräckslagna omkring på bangården. Tre hästskötare hade blivit sparkade och skrek av smärta, när sjukvårdarna försökte lyfta upp dem på bårarna. De få hästar, som verkligen kommit in i vagnarna, sparkade mot väggarna och gnäggade hjärtskärande. Då kom det fram en liten soldat ur ledet. Geväret hade han gett till kamraten, och helt stilla gick han fram till en av vagnarna, gläntade på vagnen och började smeka den oroliga nosen som stack ut. Efter en stund öppnade han ett stycke till, och medan han småpratade, trängde han sig igenom öppningen och in till de oroliga djuren. Förundrade märkte människor hur det blev alldeles lugnt i vagnen. Så gick han till nästa vagn och nästa vagn och nästa vagn. Överallt hände samma sak. Sedan gick han efter de andra hästarna, en i taget, och tog in dem i deras vagnar, medan han smekte dem och talade helt stilla.

   Ja, så gick det till, och så kom hela tredje bataljon av reservregementet I 49 iväg till finska gränsen. Det var tunga, mörka vinterdagar, men Lennart Åström hade inte tappat något av sin energi. Skidträningen drevs intensivt, ordonnanserna var ständigt i rörelse, tråddragarna pulsade utan uppehåll fram genom meterdjup snö.

    Då och då dök bataljonsläkaren upp.

– Frostskador, käre Åström, frostskador fällde Röda Armén förra året. Frostskador har fått världshistoriens största arméer att stelna som lik i bårhus. Och så tuberkulos, alltid tuberkulos. Glöm inte det, kapten Åström, glöm inte handhygienen! Och tandhygienen! Och avträdeshygienen! Och så fotvården! Ser ni, käre Åström, konsten är att förebygga. Kom alltid ihåg att ni har med människor att göra, och människor är sköra varelser, också vid tjugo års ålder. Vi läkare vet ett och annat, som herrar officerare kan ha nytta av.

– Men det är ju krig, människa!

Denna gång tappade Åström verkligen fattningen. Den andre lät sig inte påverkas.

– Tilltala mig gärna doktorn. Eller varför inte major? Det har ju blivit så. Men det var vänligt ändå att ni kallade mig människa. Det är inte alla som ser doktorn som en människa. Ser ni, käre Åström, där bortom gränsen till Sovjet finns Röda Armén. Men här, mitt ibland er, just nu, har ni många andra fiender – rödsot, influensa, lunginflammation – och så kölden. Och självmord. Hur var det med det där som hände hemma på regementet? Vi läkare vet mycket. Ofta vet vi allt.

   Han klappade honom på axeln.

– Tappa inte modet, käre Åström, allt skall gå bra, bara ni följer mina ordinationer.

   Kompaniet var inkvarterat i Terrjärv, en liten by en halvmil från Torne älv. Hästarna trängdes med byns kor, getter, grisar, höns och hästar i låga ladugårdar. Det närmade sig jul.

Då inträffade ännu ett självmord. Denna gång gick det inte att dölja. Mannen hade skurit av halspulsådern.

   Det var mörkt, det var kallt, det var halt. Lennart Åström gick längs bygatan. Han såg hur det rörde sig vid en av de låga ladugårdarna. En lykta syntes vid dörren. Så stängdes den. Åström sökte sig fram mot ljuset.

   När han öppnade dörren såg han en liten soldat, som gick från häst till häst med en hink med foder, medan han vänligt småpratade och smekte de lena nosarna. Åström kände igen honom. Det var mannen med säcken från den första dagen på regementet, han som inte kunde säga kapten. Det var samme man som hade lugnat hästarna vid ilastningen.

– Vad gör Nilsson här ikväll? Det är julafton.

– Man skall vara snäll mot hästarna. De skall känna att de har en vän. Då gör de allt man vill. Och mycket mer.

   Åström hade på tungan att säga till om att den andre skulle säga kapten, men det senaste självmordet hade dämpat honom.

– Det var ni som lugnade hästarna på stationen.

– Ja, så var det.

– Var har ni lärt er det?

– På Ödevret, därhemma. Nere på herrgården. Min far hade torpet Hagalund, med fem kor och fyra dagsverken. Jag fick vara hemma och göra hans dagsverken, och då fick jag ta hand om fröken Helgas hästar. Hon förstod sig inte på dem. Hon tog till sporrarna och ridspöet när det inte blev som hon ville. Det blev ett elände. Man skall inte ta till sporrarna och ridspöet, kapten, man skall bli vän med hästarna. De skall känna att jag är deras vän. Det är kloka djur, och känsliga, nästan som människor. Och de minns. Man måste vinna deras förtroende, så att de börjar lita på att man är deras vän.

– Så det är på det sättet det går till?

– Ja, det var min far som kunde det. Han hade varit hovslagare hos husarerna, på Ränneslätt. Och jag skall säga en sak till, kapten, det är likadant med soldaterna. Man måste vinna deras förtroende, så att de vågar lita på att du är deras vän, ja, jag säger du, kapten.

– Det går bra. Det är julaftonskväll.

– Och då, när de litar på att du är deras vän, då gör de allt för dig  … men nu måste jag fortsätta med hästarna. De får inte vänta. God jul, kapten Åström.