Sjukhuset är det största byggnadskomplexet i vår stad. Det är också den största arbetsplatsen. Här har samlats en ofattbar mängd kunskap, kompetens, erfarenhet och engagemang.
I sjukhusvestibulen är det en ständig ström av människor. Här kommer bekymrade föräldrar med sina barn, ungdomar med idrottsskador, svårt sjuka i rullstolar, gamla med rollatorer. Här kommer hoppfulla blivande mödrar. Några av dem går stolta ut med sina nyfödda barn. Några av dem går ut med förlorat hopp. Taxichaufförer kommer med sjukbilar och hämtar patienter, som inte klarar sig själva. Om en del av dem säger man att de är färdigbehandlade. Det finns inget mer att göra, inte ens med all denna kunskap i dessa stora byggnader. Jag inser, att man har det bra ställt, om man kan gå på egna ben ut ur detta hus. Kanske är det till och med så, att man skall vara glad, man får lämna detta hus levande. Det är inte alla, som får den förmånen.
Hur var det för trettio år sedan? Alla dessa som nu vacklar fram med käppar och rollatorer var då i sin fulla kraft. Nu finns detta stora hus till för dem med all denna kunskap. Vad kan de få här? De kan få lindring för smärta, de kan få en behandling, som förlänger livet med några veckor, månader eller år. Detta stora hus och all denna kunskap kan ge oss – en frist.
Den fristen är en enastående möjlighet. Det är en möjlighet att komma utöver detta liv i tiden, som alltid är för kort och alltid tar slut. Det är en möjlighet att redan nu börja komma in i det eviga liv, som ingen sjukdom och ingen olycka kan sätta punkt för. För fristens skull och för möjlighetens skull skall vi sätta mycket stort värde på detta stora hus med all sin kunskap.
Det är så här: antingen kommer vi idag närmare Gud, eller också kommer vi längre ifrån honom. Det står aldrig stilla. Det är så med alla relationer. Min mor brukade säga: ”Man måste vårda sig om sina vänner.” Det är så också med relationen med Gud. Det handlar om att talas vid, att lyssna, att minnas, att berätta, att glädja och visa förtroende, att vara där han vill vara. Det handlar om att vilja vad han vill, att reda ut det som blev fel. Det handlar om Jesus. Det är genom honom vi kommer närmare Fadern.
Då blir fristen till en möjlighet. Det händer något underbart med oss. Då blir varje dag en dag närmare det stora målet. Aposteln skriver: ”Men vi, som med avhöljt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till hans avbilder, från härlighet till härlighet. Det är ju Herrens Ande som verkar.”( 2 Kor. 3:18)