Det finns ingen annan händelse som påverkat Kosta så mycket som börskraschen i New York den 23 oktober 1929, en timme före börsens stängning.
Detta var slutet på en hetsig högkonjunktur. Den som 1920 köpt aktier för 10 000 dollar i General Motors kunde den 22 oktober finna att de nu var värda 1 500 000 dollar. Miljardärer, företagare, småsparare – alla satsade på aktier. Hela aktiemarknaden var våldsamt övervärderad.
Den 29 oktober, en timme före börsens stängning, sprack alltså bubblan.
Aktiemarknaden rasade. Depressionen spred sig blixtsnabbt över världen och drabbade omedelbart glasnäringen. Produktionen på Kosta glasbruk gick på sparlåga.
Statens arbetslöshetskommission ordnade nödhjälpsarbeten. AK-arbeten – där lönen var 75% av lönen för grovarbete, alltså betydligt lägre än lönen i hyttan. Lessebovägen byggdes på detta sätt, i stort sett utan maskiner. Man känner igen en AK-väg på att den är rak med tvära kurvor.
Handelsidkare och hantverkare fick se kundkretsen minska, En sådan var min farfar, Frans Johan Braw, som drev skomakeri och skoaffär. Nästan alla i Kosta gick i trätofflor efter börskraschen. Min far, Lars, har berättat att han fick stryk av de andra i skolan för att han hade läderskor.
Min farfar hade en vän som var urmakare. Förmodligen hade han gjort konkurs med sin butik, och nu försökte han försörja sig genom att cykla mellan samhällen och byar och ta emot reparationer på platsen. När han kom till Kosta tog han in hos mina farföräldrar och satte upp ett anslag att han nu fanns här några dagar och tog emot alla slags ur till lagning.
En gång fick han inga kunder och kunde inte betala för rum och uppehälle. Då lämnade han istället ett trasigt fickur utan visare och ett amerikanskt förgyllt dam-ur. Det fungerade, och farfars granne, smeden Axel Hammarsedt, satte dit två fästen, där farfar kunde sy fast det klockarmband han själv gjort. Så blev dam-uret ett armbandsur.
Min far Lars, som då var tonårig, hade alltså fått en klocka, men det var en klocka han skämdes för. Det syntes ju att det var en dam-ur. När han var volontär vid I II:s detachement i Karlskrona hoppade han med avsikt i vattnet med klockan.
Men den fanns ännu, och när jag var liten fick jag den att leka med, tillsammans med det trasiga fickuret.
Farfar själv hade aldrig något armbandsur utan använde alltid klocka. När det blev modernt att tala om klockan 15 istället för klockan 3 lät han måla på de nya siffrorna. Det var förmodligen grannen, den store glasmålarmästaren Carl Lindeberg, som stod för det.
Den 1 maj 1955 fyllde farfar 70 år. Det blev en stor högtidsdag. Orkestern spelade vid grinden – han var ju kommunalman – och på kvällen var det middag på hotellet, där Gustaf Bergqvist, lokföraren, spelade fiol.
Men på natten hade det hänt något. Farfars klocka hade stannat.
Han tog den till urmakaren i Lessebo. Men denne kunde inte laga klockan. Istället erbjöd han farfar att köpa en ny klocka. Han hade tre alternativ.
Farfar tog hem klockorna och lät mig välja.
Jag valde en förgylld.
”Men nej”, sade farfar, ”det är inte så bra kvalitet. Vi tar den här istället.”
Och så tog han en Omega. Den kostade 200 kronor. Detta var 1955. Det motsvarar 3279 kronor idag, 2024.
Ett år senare dog farfar. På min födelsedag fick jag Omega-klockan. Han hade bestämt att jag skulle ha den.
Den hade jag sedan till 2011, när jag tappade den på väg till sjukhuset. Jag ringde till sjukhuset och till polisen, jag satte in annons. Inget svar. Men ni kan känna igen den på att det finns en liten spricka i glaset vid sekundvisaren.
Så gick några år, och jag fick klara mig med batteriklocka. Men min yngste son Andreas blev officer vid Flygstridsskolan. Där hade han en kollega som var hobbyurmakare, och han hade en likadan klocka som den jag hade tappat. Den gjorde han i ordning, och jag fick den av Andreas. En gång när jag var i Stockholm ville jag ha ett nytt klockarmband och gick till en urmakare. Han sade omedelbart:
“Den är från 1952.”
Och så ropade han på sin medhjälpare:
“Kom, så skall du få se en fin klocka!”
Historien med det trasiga fickuret och det vattenskadade dam-uret är inte slut än. Min farmor såg att jag blev intresserad av klockor, och av sin väninna Elna Ekström på Hantverkargatan, syster till den kände glasarbetaren Sture Ekström, köpte hon ett fickur som inte heller gick, men som var mycket vackert. Det är gjort i en stil som jag nu lärt mig kallas nyrokoko och som var modern vid mitten av 1800-talet.
En gång var jag i en juvelerarbutik i Malmö, och där berättade silversmeden hur det var för honom under depressionen. Många kom till honom med medaljer, plaketter, bestick, klockor och minnessaker av silver och guld och bad honom att smälte ner dem, så att de kunde få pengar.
“Men”, sade han, “en gång fick jag in en liten klocka som var så fin att jag inte hade hjärta att smälta ner den. Den skall du få köpa.”
Det var ett litet dam-ur från 1700-talet med ett vackert landskap graverat på baksidan.
Så slutar denna berättelse om klockor där den började, med den stora depressionen som förändrade så mycket i världen, också i Kosta.