Ord på vägen, Året Runt 2006
Ibland händer det att människor har något fint hemma, som de tycker att fler borde få tillfälle att se, till exempel en värdefull tavla. Den kanske har en anknytning till bygdens historia och skulle passa på museet, men man vill ändå inte göra sig av med den. Då kan man göra en deposition. Tavlan får vara på museet, men man äger den fortfarande, och när man vill kan man ta den tillbaka. Ägandeförhållandet beskrivs i en depositionshandling, som museet upprättar.
Det finns i Nya testamentet ett ord, som motsvarar deposition, paratheke. S:t Paulus talar flera gånger om det. Han skriver: ”Jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig nog att intill den dagen bevara vad som blivit mig anförtrott” (2 Tim. 1:12.) Han talar om vad som har blivit honom anförtrott, och grundtextens ord är just paratheke, det grekiska ordet för deposition. Gud har deponerat något hos honom, något han vill att andra skall få del av. Aposteln äger det inte, han har bara fått det anförtrott för en tid, med uppgift att sköta det så som den rätte ägaren vill. Om vi tänker på den deponerade tavlan, förstår vi vilken besvikelse ägarna skulle känna, om tavlan ställdes in i museets magasin. Det var inte så de hade tänkt det. Då tar de tillbaka depositionen. Så är det också med evangeliet om Jesus Kristus, som Gud deponerat hos aposteln. Det skall användas så som den rätte ägaren vill. Aposteln hade en vän och lärjunge, som han en gång invigt till den apostoliska uppgiften. Hans namn var Timoteus. Till honom skriver S:t Paulus: ”Slå vakt om det goda som du fått dig anförtrott, med hjälp av den Helige Ande, som bor i oss” (2 Tim. 1: 14). Också här använder han ordet för deposition, paratheke. Guds deposition, evangeliet om Jesus, är verkligen något gott. Det kan förändra en människas liv från själviskhet till kärlek, från en säker död till en evig glädje. Men den goda depositionen måste skyddas, den får inte skadas av tidens stormar. Depositionen får inte skadas, inte utsättas för åverkan eller förändring.
Gud har gjort en deposition hos var och en. ”Gud som haver” är en sådan deposition, Fader vår, trosbekännelsen, konfirmandbibeln, psalmboken, gudstjänsten, möten och minnen av godhet och tro. Det är Guds depositioner i våra liv. Vi äger dem inte, men vi har fått dem oss anförtrodda. De är uttryck för den rätte ägarens – Guds – förtroende för oss. Hans depositioner är också gjorda med en förväntan, att vi skall använda dem så att andra får glädje av dem. De skall inte ställas in i minnets magasin för att samla damm. Nog kan man vara rädd att bli av med Guds depositioner i vår tids störtflod av kritik, pessimism och konflikter. Sådant kände också aposteln till, men han litade på att Gud var mäktig nog att bevara vad han deponerat. Det sker i ett samarbete. Det är därför han skriver att Timoteus skall bevara det goda han anförtrotts genom den Helige Ande. Han är alltså inte ensam om uppgiften. Gud är inte långt borta. Den Helige Ande bor i oss.
Christian Braw