Sommaren 1970 fick jag följa med min far på en resa till Orienten. På väg tillbaka till Europa gick vi ombord på SS Isthimia i Beiruts hamn, Destinationen var Genua. Det visade sig att Isthimia var Svenska Lloyds tidigare flaggskepp Svecia, som vi farit med mellan Göteborg och Harwich. En cypriotisk redare hade köpt in Svecia, gett henne ett nytt namn och satt in henne i trafik som kryssningsfartyg på Medelhavet, ett mycket enkelt kryssningsfartyg, det måste medges. De flesta passagerarna verkade vara engelska arbetarfamiljer; i England kan man ju identifiera människor med hjälp av språket. Men det fanns fyra personer ombord, som var udda i det sammanhanget: min far, jag, en tysk dam och en fransk olycksfallskirurg. Pursern placerade oss vid samma bord i matsalen.
En dag hade den franske läkaren rest sig före oss andra efter måltiden. Då lutade sig den tyska damen fram och sade lågt: ”Er ist völlig ungebildet! – Han är fullständigt obildad!” Hur kunde detta vara? Fransmannen hade ju en kvalificerad utbildning, han hade disputerat i medicin vid ett franskt universitet, ett av världens bästa. Han visste förmodligen allt om benstomme och inälvor. Men det saknades något. Det saknades bildning.
Kanske den tyska damen helt artigt försökt börja ett samtal med honom om några stora franska tänkare, till exempel Pascal. Han reagerade inte: ”Honom känner jag inte.” Kanske hade hon försökt föra in samtalet på en stor fransk konstnär, till exempel Monet. Läkaren var lika oförstående: ”Kanske har jag haft en patient med det namnet, ja, möjligen.” Hon hade nämnt en konsertupplevelse med musik av Ravel. Läkaren skakade på huvudet: ”Det säger mig ingenting.” Då kanske hon försökte med någon av de största och nämnde en replik ur Shakespeares Hamlet. Något kan ha vaknat inom läkaren: ”Det måste vara en engelsman.” Mer blev det inte.
Var det något, som fattades hos den franske läkaren? Var det en brist hos honom att vara völlig ungebildet – fullständigt obildad, trots sin fina utbildning? På den medicinska fakulteten var det ju ingen, som lärde honom något om Pascal, Monet, Ravel eller Hamlet. Vad gjorde obildningen med honom? Den gjorde honom till en människa med en mycket liten och grund värld. Om han hade läst och begrundat Pascals skrifter skulle hans horisonter vidgat sig, han skulle fått en djup vördnad inför Guds verklighet. Om han blivit stående inför Monets tavlor, skulle han fått en ny blick för naturen. Om han lyssnat till Ravels musik skulle han fått del i tillvarons jubel och smärta. Om han sett Hamlet på scen skulle han levt sig in i livets stora dilemma. Nu var allt detta tomt för honom. Det fanns ingen klangbotten i hans inre.
Kunde han ha blivit bildad, den medicinska fakulteten till trots? Ja, han kunde tagit vara på den franska skolans rika kulturinnehåll. Istället hade han – förmodligen – bara jagat efter betyg för att komma in på en eftertraktad utbildning. Han kunde gjort som de svenska arbetarförfattarna – till exempel Harry Blomberg och Harry Martinson – och bildat sig på egen hand. Det var ju genom sin bildningstörst de kunde bearbeta sin verklighetsupplevelse och själva bli stora diktare. Därför kunde de också få så stor betydelse för oss andra. Sven Stolpe har sagt: ”Det är med geniernas ögon vi ser.”