Ord på vägen, Året Runt 2006
Till och med barn i Slätthög vet vem Carl Andersson i Hössjö var, den berömde predikanten, som blev omvänd i Slätthögs kyrka fjärde söndagen i advent 1859. Hans familj känner man däremot inte så mycket till. Han kom från Elofstorp i Kvenneberga, grannförsamlingen. Flera av syskonen emigrerade till USA. En av dem, Anders Johan, blev metodistpastor. I brev hem berättar han hur det går för de andra syskonen. Om brodern Adam skriver han: ”Han är from och älskar andliga ting utan att egentligen vara glad i Gud.” Vad kan Anders Johan mena? Kanske att Adam tycker om att vara med i kristna sammanhang. Församlingen är en social gemenskap, som han sätter värde på. Det som är innersidan, gemenskapen med Gud, har han ingen känsla för. Om de andra syskonen skriver Anders Johan: ”De övriga har nog hälsan och dagligt bröd, men i övrigt är väl sinnet mest åt världen vänt, fastän de hör Guds ord, tillhör församlingen och ger sanningen rätt – men icke rum. Jag sörjer över detta, men det ligger utom min förmåga att frälsa.” Att ge sanningen rätt, det är att bejaka allt vi har i Bibeln, det som är sammanfattat i trosbekännelsen. Att ge sanningen rum är att låta den bli det avgörande i livet. Då blir Guds nåd och Guds vilja det allt avgörande. Det är detta som fyller livet med glädje. Det ger mening och framtidstro, att Jesus är Herren.
Anders Johan ville gärna att det skulle var så för hans syskon. Men, som han säger, det låg utom hans förmåga att frälsa. Religiösa vanor, social gemenskap kan vi ge varandra. Men glädjen i Gud kan bara Guds Helige Ande ge, som en gåva. Anden ger den gåvan, där människor är öppna för den. Jesus säger: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. ”(Matt. 5: 6) Så var det tydligen inte för syskonen. De var nöjda med att ha det som de hade det. De längtade inte efter att komma närmare Gud.
Varför var det så med dem? De hade ju sin bror nära sig, och han var pastor. De hade sin berömde bror Carl i Sverige, den store förkunnaren. Men själva var de nöjda med att ha tron som en social gemenskap. Det finns en antydan om orsaken, när det gäller syskonen Eva och Adam. Anders Johan skriver om dem, att ”det har alltid varit stramt emellan dem, så de har ingen nytta och glädje av varandra”. Det är lätt hänt att det blir spänningar mellan syskon. Det är en sak för sig. En helt annan sak är det att slå sig till ro med att det är så, att inte vara bekymrad för det och inte anstränga sig för att det skall bli bättre. Detta är vad Bibeln kallar obotfärdighet. Man vill inte att splittringen skall bli botad, åtminstone vill man inte göra något själv. Det är den andre som skall börja. Det blir som för syskonen i Amerika, som inte hade någon glädje och nytta av varandra. Den inställningen gör att välsignelsen rinner ut ur livet. Den Helige Ande drar sig undan. Kvar blir, som bäst, religiösa vanor och social gemenskap. Glädjen i Gud är borta. Så går det, om man ger sanningen rätt – men inte rum.
Christian Braw