Lina Sandell-dagen i Växjö domkyrka i oktober 2003 blev så rik på upplevelser, att jag ännu inte hunnit berätta allt. Det visade sig att Lina Sandell skrivit så mycket fler sånger än de, som finns i vår nuvarande psalmbok. Närmare tvåtusen egna sånger har hon författat, dessutom har hon översatt många. I sångboken Lova Herren (BV förlag, Örkelljunga) finns det nästan 200, om man räknar med översättningarna. Vid Lina Sandell-dagen i Växjö domkyrka presenterade skolkuratorn Eric Malm några av dem. Den jag fäste mig mest vid var nr 289 i Lova Herren. Den börjar med en berättande inledning: ”Har du mod att följa Jesus? Ljuder frågan mången gång./ Hör dock här en annan fråga/ framställd i min enkla sång.” Det låter nästan som ett skillingtryck. Men vilken är frågan? Lina skriver: ”Har du mod att bliva borta/ när din Konung kallar dig,/ kallar dig till evig glädje, Evig salighet hos sig?” Det är inte alla som kan förstå vad hon menar, men var och en som någon gång känt att Gud är nära, kan ana vad hon är ute efter. Hennes fråga blir mycket direkt och rakt på: ”Har du mod att välja döden,/ när dig livet bjudes än?/ Har du mod att låta Jesus/ Ohörd vända om igen?” Det är sant att det kräver stort mod att vara kristen. I undersökning efter undersökning visar det sig att det bara är 10% i vårt folk som vill kalla sig kristna, medan 20-30% kallar sig ateister och 20% tror på själavandring. Då krävs det mod att tillhöra den lilla gruppen, som bara utgörs av var tionde. Men Lina ser det från en annan synpunkt. Hon frågar: ”Har du mod att ännu drömma/ om ett liv av lycka här/ Fastän du så många gånger/ Sett hur tom den lyckan är…” Hon blir ännu mer konkret i nästa fråga: ”Har du mod att nalkas graven/ utan något grundat hopp…”

Hennes frågor till mig visar på en helt annan sida av Lina än jag tidigare känt till. Jag kommer inte undan hennes frågor. Jag vet ju att hon har rätt. Varför går hon så rakt på, varför kan hon inte nöja sig med Blott en dag? Jag anar att det är en stor omsorg som ligger bakom. Hon vill av hela sitt hjärta att det skall gå väl för mig som läser hennes ord. Hon vill att jag och alla, som möter dem, skall få den goda, trygga relation till Gud, som hon själv fick. Hon vill att också jag skall kunna säga av hela mitt hjärta: ”Tryggare kan ingen vara/ än Guds lilla barnaskara…” I sista versen skriver hon – och man riktigt hör hur hennes röst skälver: ”Hör, ack hör, han klappar än!/ Har du mod att längre stänga/ Hjärtats dörr för denne vän?”