I det lilla villasamhället Kosta egnahem, där mina farföräldrar bodde, fanns en tät gemenskap. Tvärs över vägen bodde familjen Liedholm. Sonen Håkan var min fars lekkamrat och vän för livet. Han blev präst, och min första teologiska minne är ett samtal mellan honom och min far. Min far vände sig mot att gudstjänsten innehåller en syndabekännelse. Då berättade Håkan om en präst – kanske han själv – som fått besök av en skomakare i ett liknande ärende. Mannen menade att han inte hade några synder att bekänna. Prästen svarade: ”Om du inte kan säga ‘jag fattig syndig människa’ så kan du försöka med att säga ‘jag rike, helige skomakare.’ ” Man kan tänka sig att det alternativet inte kändes riktigt bra, men faktiskt är det lätt att tänka i sådana banor även om man aktar sig för att säga det högt. Det var kanske inte riktigt taktfullt av Håkan att ta till just en skomakare, det var nämligen min farfars yrke.

Frågan står emellertid kvar. Har man verkligen alltid något att be Gud om förlåtelse för? Att vi inte räcker till kan andra tala om för oss eller tänka om oss, men oftast är det oberättigade krav. Synd handlar om något annat. Det grekiska ordet betyder ”att missa målet”. Målet, som vi ofta missar, är det vi är skapade till – att likna Gud i godhet, klokhet och kraft. Vi är nämligen skapade till Guds avbild. Det är vårt livs tragedi att vi missar det målet och så lite tar till oss Guds hjälp att nå det.

Det finns i den anglikanska kyrkans gudstjänst en formulering, som beskriver vad vi behöver. Där ber man:”… förlåt oss i din nåd vad vi har varit, hjälp oss att förbättra vad vi är och led oss till det vi skall bli.” Det, som vi har varit, ligger bakom oss. Det är en blandning av gott och ont, av misstag och goda insatser, Men i det som är just nu finns en möjlighet till förändring och förbättring. Framför oss ligger det mål Gud har skapat oss till, och det är något större än vad vi har varit och vad vi är. Vi har en möjlighet att be till Gud om hjälp i alla tre fallen, för det som har varit, för det som är och för det som skall bli. Kanske den bönen hade varit lättare för Håkans skomakare att be än ”jag fattig, syndig människa”.

Inledningen till bönen börjar med orden: ”Allra nådigaste Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader…” Det är Guds nåd i Jesus Kristus, som gör att vi kan våga be på detta sätt. När Johannes döparen fick se Jesus, sade han: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd.”(Joh. 1:29) När han får göra det, ligger målet inom synhåll.