I Mecklenburg går ingenting utom plog och harv – det är så man säger. Men 1872 utbröt i Brückendorf kyrklig väckelse kring pastor Oscar Löwenhoorn, som fått den största betydelse för trakten och som ännu lever vidare genom Recknitztaler Diakonissenanstalt med moderhus just i Brückendorf. De systrar som utbildas där får en särskild skolning i vården av barn med autism. De upprättade 1913 barnhemmet Frühlingssonne i Lübeck med fyra avdelningar för barn med olika grader av autism: Betania, Betfage, Betel samt Betlehem, det senare för de lindrigare fallen.
Till vänkretsen kring Frühlingssonne hörde stuveriförmannen Anton Fürthner, som 1888 kommit till Lübeck från Recknitzdalens Fischerhude vid flodens mynning – då endast 15 år. Hans enda barn, dottern Annelore, blev läkare, närmare bestämt gynekolog, vid det som nu kallas Universitätsklinikum Schleswig-Holstein. Hon tjänstgjorde tillika som anstaltsläkare vid Frühlingssonne.
1 september 1939 utbröt Andra världskriget. Samma dag undertecknade Adolf Hitler ett dekret om dödande av handikappade, sinnessjuka samt långtidssjuka. Han införde där ett helt nytt ord i det tyska språket, Gnadentod, därav namnet Operation Gnadentod, även kallad Aktion T 4, efter adressen till den myndighet som ansvarade för genomförandet. Tiergartenstrasse 4. Dekretet var visserligen hemligt men inte mer hemligt att det ofta åberopades, när Aktion T 4 ifrågasattes, något som dock var ovanligt.
Redan i slutet av september 1939 utsändes från Tiergartenstrasse 4 en blankett till alla sjukhus, sjukhem, barnhem, sinnessjukhus samt övriga vårdinrättningar. När Annelore Fürthner kom till sitt veckobesök till Frühlingssonne låg alltså ett tjockt kuvert på hennes bord. Det var ovanligt med brev från Berlin och hon anade genast oråd. Hon dröjde med att öppna kuvertet tills hon gått igenom de andra breven, mest handskrivna brev från oroliga föräldrar, syskon, morföräldrar och farföräldrar. Den äldre generationen övervägde. Men till sist var det oundvikligt. Hon måste öppna brevet. Det visade sig att det innehöll 42 blanketter, exakt det antal barn som fanns på Frühlingssonne. Följebrevet från ett ministerialråd inleddes högtidligt med Heil Hitler! Av texten framgick att inrikesministern med tanke på den väldiga raskamp, som nu inletts, sett sig föranlåten att av nationalekonomiska skäl bilda sig en uppfattning av omfattningen av vård av sjuka och handikappande med negativ prognos. Därför skulle varje tillskriven institution inom två veckor insända en fullständigt ifylld blankett för varje inskriven patient. Annelore Fürthner tänkte:
– De vet alltså i Berlin hur många barn vi har här.
Hon kallade in Schwester Oberin, och tillsammans granskade de blanketten. Den skulle innehålla uppgifter om namn, födelsetid, föräldrar ( med angivande av faderns yrke), morföräldrar, farföräldrar, ras, diagnos, vårdtid, vårdprogram, vårdresultat, prognos, beräknad vårdkostnad per månad.
Diakonissan gick noggrant igenom följebrevet och blanketten. Sedan lade hon dem på bordet och knäppte händerna. Men det kom ingen bön över hennes läppar. Utanför fönstret föll mogna kastanjer i trädgården, och enstaka rop från barnens lekar nådde in. Till sist sade hon:
– Jag ser det, jag ser det. Gud hjälpe er, Dr Fürthner. Det är ni som skall underteckna blanketterna.
Det två veckorna gick utan att blanketterna blev ifyllda. Efter fem veckor kallades Dr Fürthner upp till överläkare Heinz Schering på ortopeden. Han såg vänligt på henne.
– Dr Fürthner, ni vet sedan länge att jag leder partiavdelningen på sjukhuset. 73% av läkarkåren är ansluten. Men inte ni. Jag har undrat varför.
– Jag har aldrig tänkt på den saken.
– Det borde ni göra. Adolf Hitler är den förste och ende politiker som fullt ut har insett vad en vetenskaplig världsåskådning innebär. Allt vad den medicinska vetenskapen eftersträvar gör han till politik, till politisk verklighet. Ni har väl som jag många gånger hänfört ropat Heil! Men har ni tänkt på vad det innebär – hälsa! Ni minns säkert från er studietid att det alltid fanns några plusvarianter bland era kamrater. De kunde allt, de orkade allt, de var trevliga, de såg bra ut, de var aldrig sjuka. De vara energiska, viljestarka, hängivna, offervilliga. Det är så Hitler vill att hela vårt tyska folk skall bli. Han set målet och han vet vägen – rashygien. Har ni funderat på varför harstammen alltid är 100% frisk? Alla svaga och sjuka harar går omedelbart under. Så snart en hare blir sjuk överges den av de andra hararna och sedan kommer räven och höken. Det är naturens lag, och det är tillika barmhärtighetens lag, livets lag.
Annelore Fürthner reagerade inte. Överläkaren hostade.
– Ni är läkare vid Frühlingssonne. Ni har inte sänt in de av inrikesministeriet begärda handlingarna. Någon som vill er väl har låtit mig veta detta. Om ni inte inom tre veckor insänder de begärda handlingarna kommer Frühlingsonne att stängas på grund av medicinsk vanvård. Samtliga patienter kommer att överföras till statliga institutioner, och ni kommer själv att ställas inför sjukhusets disciplinnämnd. Detta kan leda till att ni berövas er legitimation eller förflyttas till fronttjänst.
– Jag är gynekolog.
– Det kommer inte att beaktas. Dr Fürthner, ni bör veta att ni nu går på mycket svag is.
Under de följande två veckorna arbetade Dr Fürtnher och Schwester Oberin många nätter med blanketterna. Läkaren sade:
– Vi kan bara skriva autism som diagnos. Vi har inget annat. Alla vet att vi arbetar med autistiska barn. Det har varit så ända sedan pastor Löwenhoorn började sitt arbete i prästgården i Altmühlendorf. Vi måste skriva autism.
Så blev det. Men när de tre veckorna var gångna, hade de bara hunnit fylla i uppgifterna för två av avdelningarna, Betania och Betfage.
Det gick två månader. Kanske var deras oro överdriven. Arbetet med blanketterna avstannade. Och kriget i Polen var redan över. Kanske skulle det bli fred snart. Kanske skulle blanketten glömmas, när de nationalekonomiska behoven inte längre var aktuella.
Tre gånger under dessa månader hördes flyglarm över Lübeck. Den tredje gången, när läkarna åter satt sammanträngda i sjukhusets skyddsrum, råkade Dr Fürthner hamna bredvid överläkare Schering. Han såg välvilligt på henne.
– Ni har varit förståndig, Dr Fürthner. Jag vet det genom en person som vill er väl. Därför har man haft tålamod med er. Man har sett er goda vilja. Kriget är snart slut, och då blir det helt andra förutsättningar. Och tro mig, kriget kommer att var slut inom en månad.
– Varför sitter vi då här?
Men kriget tog inte slut, inte då. En vecka senare stannade en stor svart buss med övermålade rutor utanför Frühlingssonne. Fem SS-män steg ur. De hade en lista på alla barnen på Betfage. Barnen fick en kvart på sig att packa sina små väskor och ryggsäckar. Det enda diakonissorna fick veta var att barnen skulle överföras till den statliga vårdinrättningen Schloss Grauenstein.
Tio dagar senare började dödsannonserna komma in i Lübecker Nachrichten: Hans 10 år, Wilhelm 9 år, Grethe 8 år, Richard 11 år. Dr Fürthner kontaktade föräldrarna. De hade alla fått samma besked – trots intensiv behandling med den moderna vetenskapens bästa metoder hade inte livet kunnat räddas. Samma dödsdag hade angetts för samtliga barn. För att förhindra smittspridning hade kroppen omedelbart kremerats. Urnan skulle avsändas inom kort. Dr Fürthner sökte upp överläkare Schering.
– Vad är det för gåtfull sjukdom som gör att alla våra barn avlider samma dag som de överförts till Schloss Grauenstein?
Dr Schering tog av sig glasögonen och såg ut genom fönstret. I sjukhusparken rullade nu dimman fram. Enstaka måsars skrin hördes in i rummet. Av lönnarnas praktfulla höstfärger fanns bara torra rester kvar.
– Dr Fürthner, jag har fått förtroende för er. Jag skall berätta något för er, som kan kosta oss båda livet, om det kommer utanför detta rum. Jag kan säga det, därför att jag har kunskaper, som hör samman med att jag har ett mycket lågt nummer i min partibok. Jag är betrodd. Mycket. Jag anslöt mig redan som ung medicinstudent. Jag hade redan då insett att nationalsocialismen var tillämpad naturvetenskap. Allt jag läst om i Darwins Descent of Man gjorde Adolf Hitler till politik.
– Men barnen, dödsannonserna dag efter dag. Hur skall det sluta?
– Lugn, Dr Fürthner. Vi står nu inför världshistoriens största raskamp, det mest avgörande skedet i evolutionen. Genom de beslut vi fattar kan detta bli utvecklingens största genombrott vad avser mänsklighetens styrka, hälsa och framtid. Ni vet vad Nietzsche säger: ”Det finns frukt som ruttnar redan på grenen. Varför skall den få fortsätta att suga näring?”
– Nietzsche var professor i grekiska, inte i medicin.
– Må så vara, må så vara. Evolutionens första stora genombrott var när materien utvecklade sig själv från död materia till levande, sten blev till lavar och alger. Nu har vi det andra stora genombrottet framför oss, när en haltande, svag mänsklighet skall bli en frisk, sund och stark, en helt ny människa. Det är hälsans totala genombrott vi nu förbereder, Dr Fürthner. Kan ni tänka er en större uppgift för en läkare? Människomaterialets förädling! Jag bli rörd, ödmjukt rörd vid tanken att få vara läkare i detta stora skede. Förstår ni mig, Dr Fürthner?
– Livets upptändande och livets avslutande tillhör Guds majestätsrättigheter.
– Kära Dr Fürthner, det där är ett eko från det förgångna. Var förnuftig. Ni lever ju i det tjugonde århundradet, ni är naturvetenskapligt bildad. Det där lärde ni er inte vid den medicinska fakulteten. Var har ni fått det ifrån?
– Det står över dörren på Diakonissenmutterhaus i Altmühlendorf. Det är ett ord av pastor Oscar Löwenhoorn.
– Tänkte just det. Gammalt. Gammalt.
Dr Fürthner samlade sig.
– Om jag förstår er rätt har våra barn blivit dödade. Vi har lagar som skyddar liv.
Överläkaren lutade sig fram.
– Det finns ett hemligt dekret från Fürhrern.
– Varför hemligt?
– Annars kunde vi ha fått en krigsförklaring från USA. Dr Fürthner, ni har för många frågor. Behåll dem för er själv. Jag vill er väl.
Också Schwester Oberin hade sett dödsannonserna. Varje dag väntade de på ett nytt besök av den svarta bussen. Nio dagar efter samtalet med överläkaren kom den tillbaka. Nu hade SS-männen med sig en lista på alla barnen på Betfage. Schwester Oberin frågade en av SS-männen:
– Vart for de andra barnen?
Han grinade elakt.
– Dit de skulle.
Diakonissorna hjälpte barnen att packa in vinterkläder och leksaker. När de fördes ut ropade en av dem till Schwester Oberin:
– Vart for de andra barnen?
Hon vände sig mot dörren och viskade:
– Rakt in i himmelen.
Följande vecka kom åter ett brev från inrikesministeriet, som krävde ifyllda blanketter för samtliga barn inom fem dagar. Dr Fürthner visade brevet för Schwester Oberin.
– Gud hjälpe er, Dr Fürthner. Det är ni som skall underteckna.
De stod stilla en stund och höll varandras händer. Plötsligt knyckte läkaren på nacken, satte sig vid bordet och började skriva. En efter en lade hon över blanketterna till diakonissan. På alla stod det: ”Arisk härstamning”. På faderns yrke hade hon skrivit soldat på samtliga. Som diagnos hade hon för alla angett Clorivières syndrom.
Den svarta bussen kom aldrig tillbaka. Men barnhemmet Frühlingssonne fick en direktträff vid den brittiska bombraiden mot Lübeck 28 mars 1942. Samtliga barn och diakonissor omkom, endast två unga provsystrar överlevde. Det är genom dem vi har kunnat rekonstruera hela skeendet.
21 juli 1946 mottog Dr Annelore Fürthner ett brev från överläkare Heinz Schering.
Ärade Dr Fürthner!
Detta brev skriver jag till Er från min cell i Nürnberg. Jag står här åtalad för brott mot mänskligheten. Jag har i detta avseende rent samvete. Vad jag gjort har endast haft ett enda syfte – att tjäna mänsklighetens bästa. Jag har besparat många sjuka ett oändligt lidande. Jag har gett mitt bidrag till människomaterialets förädling. Det gäller även min verksamhet som ledare för vad man nu kallar utsorteringen samt som den ytterst ansvarige för verksamheten vid Schloss Grauenstein. Flera av mina medanklagade – alla skickliga läkare – har redan fått sina domar, därav några dödsdomar, döden genom hängning. Vi ser alla saken på samma sätt. Vi är oskyldiga. Det människovärde – Menschenwürde – man talar är endast vidskepelse. Vi naturvetare vet bättre. Mitt fall är ännu inte avgjort. Min advokat, en mycket erfaren och energisk äldre man, har byggt upp hela sitt försvar på att jag – så som han framställt det – räddade Frühlingssonne vintern 1939-1940. Jag har låtit honom hållas. Han säger till mig: ”Det är jag som skall tala och ni skall säga det som jag säger till er att säga.” Jag har endast medgett det som skriftligen kan beläggas. Att jag personligen gett närmare 200 av injektionerna på Schloss Grauenstein har jag tillstått, likaså min roll vid ”utsorteringen”, som till sist omfattade hela Mecklenburg. Vid vårt sista samtal var advokaten pessimistisk om mitt fall. Att jag kommer att dömas skyldig står utom allt tvivel, frågan är bara om det blir 20 års fängelse eller döden genom hängning.
Vad gäller Frülingssonne är dock sanningen den, att det var Ni, Dr Fürthner, som ”räddade” barnhemmet med Clorivières syndrom. Jag kunde aldrig erinra mig att jag sett denna diagnos, jag visste inte vad den innebar, och allt var så ur balans i följd av kriget att jag aldrig fick möjlighet att efterforska det. Jag ville inte medge att jag inte kände till diagnosen, och naturligtvis ville jag under inga villkor utsortera barn med en diagnos som jag inte kände till. Men under dessa långa nätter i cellen har ett tvivel vaknat hos mig. Är det möjligen så, att Cloriviéres syndrom är något, som Ni själv har konstruerat? Blev jag möjligen förd bakom ljuset av Er, som jag sökt skydda och hjälpa? Blev jag bedragen? Om så är, kan jag dock trösta mig med, att det brittiska bombflyget grundligt utförde vad jag själv borde ha gjort.
Jag är nu ensam i världen. Min hustru omkom vid det första brittiska angreppet mot Lübeck. Mina söner stupade på östfronten. Ingen väntar på mig, om jag mot förmodan skulle få en fängelsedom och en dag kan lämna fängelset som en fri man. Jag hade förutsett att jag skulle gripas, men det var en överraskning att den brittiska militärpolisen skulle komma just på julaftonen. Den dagen har för mig varit förenad med många varma minnen, om man bortser från de religiösa aspekter, som jag anar att Ni sätter värde på. Även denna dag gjorde jag min plikt som läkare och hade just handlagt mitt sista fall, när militärpolisen grep mig på mitt tjänsterum. Detta fall var ett av våra sjukvårdsbiträden, en ung tysk kvinna fån Ukraina. Hon hade blivit gravid, och jag remitterade henne till Er med fullt förtroende för Ert omdöme. Ni hade ju tidigare handlagt sådana fall. Av personliga skäl vill jag gärna veta hur det gick. Jag kan nu inte längre ställa min fråga som Er överordnade. Ta det som en fråga från en medmänniska. Kanske skulle Ni till och med kunna tänka Er att ta det som en fråga från en vän. Dröj dock inte alltför länge. Jag väntar mig min dom inom kort. Ni kan skriva direkt till fängelset. Adressen återfinns tryckt på kuvertet.
Allra helst skulle jag framfört dessa frågor muntligt, öga mor öga. Om Ni uppfattar mitt brev som påträngande och taktlöst, så ber jag Er att betänka att jag under mer än ett halvår inte haft någon annan än min advokat att tala med, förutom domstolen. Mina referenser är inte längre mänskligt normala, som ni kanske märker av mitt brev. Ta inte illa upp, och tänk om möjligt en vänlig tanke om en man som på något sätt alltid ville väl.
Högaktningsfullt
Heinz Schering
Dr. Dr. f.d. överläkare
Dr Heinz Schering hängde sig i cellen 20 juli 1946.