Idag när den här novellen publiceras är det juldag, men liksom gårdagens novell handlar den här om en julafton. Julhälsningar från Karin och Christian till er alla som läser!

***

Den julaftonen och juldagen ställde Lars Sandman upp för att vara VB – vakthavande befäl – på garnisonen. Sista veckan före jul hade han hört att den som skulle ha vakten hade fått hem sin fru från onkologen över jul, och han berättade det för Elin. Hon tvekade inte.

– Det är klart att du skall gå in för honom. Jag och barnen är vana vid att du är borta, och vi skall ju ändå gå på julfesten i Stora byggningen. Barnen vill det.

   Stora byggningen är huvudbyggnaden på Ödevrets säteri. Det var där ägaren, major Carl Wilhelm Sundin, bodde förr. innan hans sonson Tobias och Mikael Nilsson tog över driftsledningen. Då byggdes huset om till två lägenheter, men Stora salen fick vara kvar, och det var där julfesten skulle hållas. Det hade varit så ända sedan gamle patron Lindéns tid. Sanningen att säga blev Lars lättad för att Elin sade så. Deras äldste son, Jakob, hade avlidit i leukemi veckan före jul och skulle jordfästas i mellandagarna. Han blev tolv år.  Det en lättnad att inte behöva gå på julfest. Tacka nej kunde han inte rätt gärna.

   Så nu var det alltså julafton, och Lars var vakthavande på regementet. Han hade gått runt alla byggnaderna, han hade tittat in i de tomma logementen, han hade talat en stund med vaktchefen. Om vad? Om vädret, om att de nu hade värnpliktiga igen, om bristerna i utrustningen, om Ukraina och den senaste matchen i Allsvenskan. Den andre visste inte att Jakob var död, och Lars sade ingenting. Ändå sade den andre plötsligt:

– Din pojk, hur är det med honom? Jag såg honom spela mot Mariannelund i somras. Min son är med i samma lag.

  Lars förstod att den andre redan hade hört något.

– Jakob är död.

   Den andre tittade ut i natten.

–  Jag fattar det inte. Vi trodde det skulle klara sig, de är ju så duktiga i Linköping. Min son har berättat. Nu är det längesen Jakob var i skolan. Jag kan inte fatta det. Jakob är död. Han var ju alla tiders målvakt… är det därför du är här ikväll?

– Det också.

Han hällde upp glögg ur en termos.

– Ta dig lite. Min fru har skickat med lite julmat. Men du kanske hellre vill vara ensam?

  Lars nickade.

    Kvällen gick långsamt. Strax efter elva ringde vaktchefen.

– Det står en gammal kollega här utanför och vill tala med dig. Han hade hört av en granne att du skulle vara här ikväll.

   Lars gick ner till vakten, och där stod en prydlig äldre herre med pälsmössa. Han sträckte fram handen.

– Niels-Aage Nielsen, ja, ni unga kan inte minnas mig, jag var skjutfältschef på Kosta de sista åren. Det är något jag ville tala med dig om, det gäller din far. Och det gäller mig med. Kanske mest mig.

  De gick in och satte sig vid ett bord. Vaktchefen kom med varsin mugg glögg.

Nielsen lade sina vantar på bordet.

– Jag var alltså skjutfältschef när din far blev gripen på fältet av Säpo. Du känner till händelsen?

– Javisst.

. Men du vet inte allt. Ända sen det där hände har jag haft dåligt samvete, och ikväll gick det inte längre. När jag fick veta att du var vakthavande måste jag gå hit och be dig om förlåtelse.

– För vad?

– För att jag inte gjorde vad jag borde ha gjort. Jag blev rädd, när de visade sina Säpolegitimationer. Det är hela sanningen. Det hela var ju ett misstag, det blev uppklarat efter några timmar. Hade jag bara gjort vad jag borde ha gjort, skulle din far aldrig blivit anhållen, och då hade han inte heller fått depression efteråt. Han skulle inte åkt till Dar Sughra och omkommit där, och du hade haft din far i livet än idag.

– Vad var det som du skulle ha gjort?

– Det kom alltså tre karlar från Säpo på lägerexpeditionen och begärde att jag skulle visa dem var din far fanns. Jag blev rädd. De hade rätt hög svansföring, om man säger så. Jag gjorde allt de sade. Säg gärna att jag var feg.

– Men vad skulle du ha gjort?

– Jag skulle sagt: Det är jag som är chef här, jag och ingen annan. Jag beslutar nu att behandla er som gäster. Ni rör er här och ute på fältet endast så långt jag jag ger er tillstånd. Er myndighet är er myndighet, och min myndighet är min myndighet. Er myndighet kan inte upphäva min befälsrätt. Men jag skall vara vänlig mot er. Jag skall bjuda er på kaffe, och medan ni dricker det, kontaktar jag min högre chef och undersöker om er myndighet har varit i kontakt med min myndighet i ärendet. Om inte, säger jag farväl till er, sedan ni druckit ur ert kaffe. Om ni ändå försöker ta er ut på fältet, kommer skyddsvakten att ingripa.

– Och vad hade hänt då?

– När min chef ringde deras chef, skulle deras chef förmodligen börja rota i ärendet, och då skulle de ha kommit på att alltihop var ett missförstånd.

– Men vad var det du gjorde?

– De begärde att jag skulle visa dem var din far var, så jag visade dem vägen till  skjutbanan, och där anhöll de honom inför truppen.

– Och om du hade gjort det du borde ha gjort?

– Då skulle din far aldrig blivit anhållen, och han skulle aldrig fått veta att Säpo hade varit ute efter honom, och han hade aldrig fått depressioner. Jag vet vad de gjorde med honom. De tog honom till ett häkte, klädde av honom naken och låste in honom i en cell.  Vem som helst kan få depressioner av mindre. Sen släppte de ut honom och skjutsade ut honom till fältet igen. Och vet du vad? Truppen väntade på honom, och när han kom gick de fram, en och en och tog honom i hand. Mats, din styvfar, har berättat alltsammans. Han var med.

– Jag hade aldrig tänkt mig att det kunde blivit på något annat sätt än det blev.

– Men det kunde det, om jag bara hade gjort det jag borde ha gjort. Kan du förlåta mig?

– Det är klart jag förlåter dig, om du vill det, men jag vet inte om det finns något att förlåta.

– Men det vet jag, det är det jag har gått och burit på i alla dessa år. Du var bara fyra år den gången.

  Lars satt tyst en stund.

-Jag tänker på hur det kunde blivit, om det hade gått så som du säger, att Säpo-männen hade gett sig iväg sedan de fått klart för sig att det var ett misstag. Då hade min far aldrig fått depressioner och han hade inte blivit sjukskriven. Då hade ingen i Högkvarteret ordnat det där förordnandet i Dar Sughra, och han hade inte omkommit där. Vi hade bott kvar i Eksjö och kanske köpt villa och allt hade varit vanligt. Mats hade inte börjat hjälpa Mikaela med oss barn, och de hade aldrig blivit ett par. Vi hade inte flyttat till Ödevret, och jag hade aldrig träffat fader Rolf, han som sade till mig att jag behövde en flickvän när jag var sjutton år. Då hade Elin och jag aldrig blivit ett par, och vi hade aldrig fått barn tillsammans.

– Men du hade i alla fall fått lära känna din far.

– Det har jag fått ändå. Mats berättade pappa Jakob-historier för mig på kvällarna ända tills jag blev tonåring. Jag har levt med min pappa hela tiden. Jag gick till hans grav ibland efter skolan. Det har inte blivit dåligt för mig. Det har blivit bra.

– Fastän jag gjorde fel?

– Det som börjar dåligt kan bli bra på slutet. Fader Rolf brukade säga att Gud kan vända det värsta till det bästa. Tänk på korset, sade han. När jag var liten var jag inne hos honom nästan varje dag. Han lärde mig läsa, och han kunde rita också.

  Niels-Aage fingrade på vantarna.

– Jag har ju vetat hela tiden vem du var, och jag har förstått att jag måste söka upp dig, men jag har dragit på det, och nu när det äntligen blev av blev det inte alls som jag hade tänkt. Jag gjorde fel, men en annan vred det rätt. Men kan du ändå förlåta att det blev som det blev, just då?

– Ge mig handen!

Från vaktchefens mobil hördes låg julmusik. Stilla natt.