Här kommer den andra novellen ur Christians nya samling Julberättelser från Ödevret!
***
Den julen kommer vi sent att glömma på Ödevret. Sedan Fader Rolf dött och Truls Månsson gett sig iväg fick vi en ny präst, och han var här några år och sedan var det tomt. Gudstjänsterna hölls av pensionerade präster från Eksjö, några av dem studiekamrater till Fader Rolf, men det blev mest det löpande som de skötte, bortsett från gruppen Unga Vuxna, som leddes av en diakon från Högaström på 20%. Men den gruppen blev det mest problem med.
Emellertid, den julen fick vi veta att vi skulle få en ny präst, alldeles ny var han, prästvigd tredje söndagen i advent. Vi tyckte att det ljusnade, och pastoratet hyrde Mejeriststugan på Ödevret till bostad åt honom. Ja, nu bör veta att det har hänt ett och annat sedan sist. Majoren, Carl-Wilhelm Sundin, har gift sig med Mikaela Sandman, sedan hon blev änka efter Mats. Det är hon som har juristbyrån Sandman&Sandman i Smedstugan. Carl Wilhelm och Mikaela bor numera i Inspektorsvillan. I Stora byggningen – som delats till två lägenheter – bor Tobias Sundin – majorens barnbarn – och Mikael Nilsson med hustrun Camilla och fem barn. De är numera driftsledare. Tobias har utbildat sig till lantmästare på Bollerups lantmannaskola och Mikael har överlåtit sin fabrik i Eda till sina kompanjoner. Bengt Nilsson, den förre driftsledaren, satsar numera helt på nötdjursaveln, och Carl Wilhelm har pensionerat sig. Men han har fortfarande aktiemajoriteten i Ödevret Produktion AB. Numera kan man titulera honom Senior Adviser, men här på Ödevret säger vi bara majoren. Men det var inte det vi skulle tala om. Det var ju den där julen när vi hade fått en ny präst.
Ni undrar förstås vem han är? Han heter Joakim Petersson och hans livshistoria är tämligen enkel. Han är från Hällefors, hans pappa har egen timmerbil och hans mamma arbetar i hemtjänsten. Han gjorde värnplikt på KA 1 i Vaxholm, och en ledig helg trillade han in på S:ta Claras gudstjänst. Det förändrade allt för honom. Vid nattvardsgången mötte han den levande Herren, det är så han säger. Tillbaka på KA 1 sökte han upp förbandsprästen, och hon hade bråttom men inte mer bråttom än att hon gav honom en broschyr om ACT Svenska kyrkan.
Men Joakim gick tillbaka till S:ta Clara, och när han ryckte ut från KA 1 blev han volontär. Han drog kaffevagnen till plattan och delade ut bullar och varm dryck till uteliggare och missbrukare. En gång följde prins Carl Philip med honom. Han hade klätt sig i sina sämsta kläder och låtit bli att raka sig i två veckor. En uteliggare fick sympati för honom och frågade: ”Är du också uteliggare?” Han svarade: ”Nej, inte precis, jag bor i Gamla stan, så jag bor rätt bra.” En annan gång följde en syriansk man med. Han delade ut Nya testamentet till både missbrukare och nyfikna. Två eleganta iranska damer avböjde att ta emot. Då sade syrianen: ”Har ni mött kärleken i er bok?” De skakade på huvudet och gick, men Joakim tog det till sig och började läsa Bibeln. Det märktes, och efter några månader fick han leda en morgonbön. Han anmälde sig till Lärjungeskolan i S:ta Clara, han gick vidare i Missionärsskolan – på samma ställe – han lärde sig mycket om psalmbok, katekes, kyrkoår, liturgi och ledarskap,och utan att han märkte det höll han på att bli teolog.
Han frågade en av prästerna: ”Tror du att Gud vill att jag skall bli präst?” Han fick svaret: ”Aposteln säger: ”Sök de nådegåvor som är de största.” Det tog Joakim som ett ja, och när nästa termin började, anmälde han sig till Enskilda högskolan. Det var inte alls som S:ta Clara, men det var lindriga studier och det mesta handlade om att ha rätt åsikter. Det var inte svårt, för det var i varje fråga helt klart vad som var rätt åsikter. Joakim lärde sig att svara svävande och få godkänt. Men en sak gjorde han som väckte ovilja. Varje föreläsning och varje lektion lade han fram Bibeln ha fått av syrianen på plattan. Flera gånger fick har höra att det var provocerande och att han marginaliserade sökare och sexuellt avvikande. Men han fortsatte ändå att ha Bibeln framme.
Det var, som sagt var, lindriga studier, och Joakim hann med att vara volontär i S;ta Clara många dagar och nätter. Rätt som det var hade han gjort hela kursen och kunde gå vidare till Pastoralinstitutet. Det var ungefär som Enskilda högskolan, och uppenbarligen hade biskop och stiftskansli blivit informerade om den provocerande Bibeln på Joakims plats, för inför antagningen blev han ordentligt grillad om alla åsikter han kunde tänkas ha. Var han mot rasism? Var han klimatförnekare? Vad tyckte han om Donald Trump? Var han förintelseförnekare? Var han mot abort? Hade han engagerat sig för Pride? Om inte, varför då? Vad ansåg han om Israel-Palestina? Just på den punkten hade han försetts med de rätta åsikterna av Enskilda högskolan. Men det räckte naturligtvis inte, han måste ju säga ja till kvinnliga präster också och vigsel av samkönade. Fast där råkade han säga fel och skrev i hastigheten ”enkönade”. Det väckte misstankar. Slutet blev att han inte blev antagen av stiftet. Men hos en av de andra kandidaterna, en medelålders kvinnlig adjunkt i franska och spanska, vaknade moderskänslorna, och hon gick till biskopen och vädjade för honom. Hon fick svaret: ”Den där får vi ändå ingen nytta av.” Då började hon gråta, och när hon hade gjort det en kvart, ändrade sig biskopen.
Så blev alltså Joakim Petersson prästvigd i Linköpings domkyrka. Hans föräldrar var där. Mamman grät och pappan var som ett åskmoln. Det kan man förstå. Vem skulle nu ta över timmerbilen? Den hade kostat fem miljoner.
Ja, det var läget för Joakim, när han flyttade in i Mejeriststugan fjärde veckan i advent. I Stockholm hade han bott hos kompisar, men vi hade samlat ihop möbler från hela Ödevret till honom. Han hade fått Fader Rolfs bönpall och hans skrivbord. Nästan alla böckerna följde med. Det fanns gardiner för alla fönster, det fanns grytor, stekpannor, porslin och bestick. Joakim blev alldeles tyst när han såg hela härligheten. Sen sade han:
- Detta hade jag aldrig väntat mig.
Lars Sandman sade:
- Vi har väntat på dig.
Då måste vi förstås säga något om Lars. Han var ju son till Mikaelas förste man, Jakob Sandman, som var kapten och omkom i en helikopterolycka i Afrika. Lars mamma Malin dog när han föddes, och sedan gifte sig Jakob med Mikaela. Nu är Lars själv officer och har nyss blivit major, men här på Ödevret finns ju redan major Sundin, så det går inte an att säga major om Lars. Han har ju vuxit upp här på Ödevret, så vi säger bara som folk i bygden – Lars på Ödevret. Eller också säger vi Elins Lars, för han är gift med Elin Björk och de har fyra barn. Det är Lars som är kyrkorådets ordförande nu, efter major Sundin.
Vi hade ordnat det fint för Joakim, och vi tror att han kände sig välkommen. Men det började inte bra. Det var den där gruppen med unga vuxna som diakonen från Högaström ledde. De skulle ha julfest. De hade ofta fester – fettisdagsfest, påsknattsfest, midsommarfest och kräftfest, adventsfest, julfest och nyårsfest..Däremellan hade de workshops om miljö, gender och Palestina. Diakonen var en verklig festfixare och dessutom en suverän lekledare. När de hade lekar drog de ner persiennerna i församlingshemmet. ”Man måste bejaka barnet inom sig”, brukade diakonen säga. Det innebar tydligen också att släcka ljuset, förutom att det innebar att inte städa upp efter sig. Och nu skulle alltså Joakim vara med på julfesten. Slutet blev att han hamnade på en madrass tillsammans med en ung mamma från Eda. Sedan skjutsades han hem av en något påverkad diakon. Då hade Joakim en karott på huvudet.
Mikaela satt uppe på sitt kontor och såg dem komma. Hon såg att dörren till Mejeriststugan öppnades, men sedan tändes inget ljus. Efter en stund gick hon dit. Dörren var olåst, och på golvet i köket låg Joakim med karotten på huvudet. Mikaela gick och hämtade Lars, och tillsammans bar de in honom till sängen. Då spydde han.
Hela denna historia blev inte känd förrän efter jul. Lars och Mikaela lät ingen veta vad de hade sett, inte då. Men dagen efter kom Joakim in till Mikaela på hennes kontor. Han var slarvigt klädd och okammad. Han satte sig utan ett ord. Till sist sade han:
- Jag skäms.
Mikaela satt tyst.
- Jag behöver tala med en präst, en sådan som i S:ta Clara. Du är ju präst.
– Det var så längesen.
- Du står ju i matrikeln.
- Jag ser aldrig på den. Vi går till Elin istället. Hon är bättre än jag.
- Är hon präst?
- Hon är min svärdotter. Hon är sjukgymnast, och så är hon mamma.
Hos Elin var det tomt i köket, men från källaren hördes hur barnen lekte. När Elin satt på kaffet kom hela historien utan att hon frågade.
- Det hade egentligen hållit på ända sedan kursen på Pastoralinstitutet började. Det var ännu en student, som lade upp en Bibel på bordet, men han var inte fullt så försiktig som Joakim. En gång den sista terminen hade de ännu en genomgång av hbtq. Då frågade den andre studenten:
- Kan man välsigna det som Gud har förbjudit?
Läraren svarade:
- Den åsikten saknar människovärde.
- Du menar att jag saknar människovärde?
Då vågade Joakim sig fram:
- Finns det frågor man inte får ställa?
Svaret var entydigt:
- – Den som ifrågasätter mänskliga rättigheter saknar själv människovärde.
Trycket mot de två studenterna ökade de två sista månaderna, och det var bara en av studenterna, den medelålders kvinnliga adjunkten i franska och spanska, som talade med dem. Men en gång sade en av lärarna till honoim:
- Jag hade anat detta, men nu vet jag vem du är. Det skall biskopen få veta.
Elin och Mikaela lyssnade.
- De sista månaderna kunde jag inte sova. Det bara snurrade runt i huvudet. En morgon hade någon trätt en kondom på mitt dörrhandtag. Och plötsligt kom beskedet från biskopens sekreterare att jag var antagen till prästvigning. Till min assistent hade han utsett en lesbisk stiftsadjunkt. På kvällen bodde mamma och pappa och jag över på ett vandrarhem. Pappa var blixtarg för att jag inte ville ta över timmerbilen.
Han sade:
- Jag har jobbat för den i femton år och nu stiger räntorna. Jag har sett att du kan köra den, du kör bättre än jag, och nu kastar du alltihop i sjön för dina åsikters skull. Är jag inget värd för dig? Men det är väl så, en pappa är inget värd sen har har gjort sitt. Så nu vet man det. Tack skall du ha!
Till sist gick de in på sitt rum. Jag var ensam. Då tappade jag tron. Plötsligt trodde jag ingenting längre.
Elin sade:
- Man tappar inte tron så plötsligt, det är bara det att man har lämnat trons vanor och då torkar den ut.
- Ja, så är det kanske. Jag vet inte. Men nu är det så i alla fall. Så kom jag hit. Jag var så förtvivlad och så gjorde jag bort mig. I övermorgon är det julbön i kyrkan kl. 15. Vad skall jag göra. Vad duger en präst som inte tror?
Elin tänkte efter.
- Morfar brukade säga: Det måste komma till ett personligt möte med Jesus.
Joakim såg på henne:
- Jag vet. Jag har varit med om det, nattvarden i S:ta Clara. Men det var längesen. Det var aldrig detsamma på Pastoralinstitutet.
Mikaela lutade sig fram.
- Vi hade en gammal präst här på Ödevret, vi kallade honom Fader Rolf. När han var ambulansförare hos FN på Cypern hade han det som du. Då gick han varje morgon till tidiga mässan i den anglikanska kyrkan i Famagusta. Det var hans livlina, sade han.
- Men jag kan inte åka till Famagusta, och jag har inga pengar.
- Vänta… vi har ju Lindénska fonden, och Carl Wilhelm är ordförande.
Lindénska fonden var instiftad av fröken Helga Lindén till minne av hennes far, jägmästare Oscar Lindén, unge patron som han kallades på Ödevet. Fonden hade i många år understött Vårdnäs stiftsgård, men när det kom en ny sekreterare upphörde de årliga tackbreven, och nu hade fonden endast gett bidrag till studiebegåvade ungdomar från Norra Långaryd. De var inte många. Mikaela fortsatte:
- Fader Rolf föreläste några gånger på London Bible School, och du kan gå en kurs där. Säkert finns det någon kyrka i närheten.
Det var så det gick till att Joakim kom iväg till London. Mikaela letade upp en kurs om Devotion and Holiness. Joakim var tveksam. Det var ju inte något ämne som passade en präst som hade hamnat på en madrass med en ung mamma i Långaryds församlingshem. Men Mikaela var bestämd.
- Den kursen är som klippt och skuren för dig. Och du skall få något med dig. Du skall få Rosenius Dagbetraktelser, som Jakob fick av en gammal man på sjukhuset, när han var personlig assistent till Fader Rolf.
Julbönen och julottan i Långaryd måste han ju ha, men Elin sade till honom att bara berätta vad som stod i evangeliet och så ha långa psalmer. Den pensionerade distriktsläkaren på Kvarndammen gick fram och tackade för psalmerna, båda gångerna. På juldagens eftermiddag skjutsade Carl Wilhelm honom till flygplatsen i Axamo, där han skulle hämta professor Plötzen-Sauerhof och några av de andra jägarna från Tübingen. På flygplatsen sjukskrev professorn Joakim för utbrändhet.
Sen glömde vi faktiskt bort Joakim. Ja, Elin och Mikaela bad säkert för honom, de brukar ju träffas tisdag och torsdag kväll varje vecka. Och de hade sannerligen skäl att be. Mikaelas vackra dotter med Jakob – Maria – var ju en så strålande flöjtist, och på Kungl. Musikaliska Akademin hade hon träffat en lika begåvad flöjtist från Mariannelund, och de gifte sig efter två månaders förlovning. Sedan hade de turnerat runt i världen, spelat på Berlinoperan, i Wien och nu senast på La Scala i Milano. Nu hade han övergivit Maria för en polsk harpist. På trettondagen kom Maria hem till Ödevret. Så ni undrar inte på att vi glömde Joakim.
*
I påskveckan kom det ett brev från London.
Kära Elin och Mikaela!
Ni har varit mina skyddsänglar på Ödevret, och Ni vet inte hur stort det var att Ni sände mig till London. Jag gör som Fader Rolf i Famagusta, jag går till tidiga mässan varje morgon. Långsamt börjar allt fungera igen. Ibland halkar jag ner i mörkret, men så blir det en ny dag och ett ny mässa och ett nytt personligt möte med Jesus. Jag går till St. Michael’s and All Angels, och prästen där bjuder in mig till te varje morgon. Han lyssnar på mig och ger mig böcker ur sitt bibliotek. Han säger att det är apostolisk succession. Idag har han bett mig att ha onsdagsmässan nästa vecka. Ändå vet han vad jag har varit med om. Det är så stort att jag inte kan fatta det än.
Jag tänker ofta på vad Elin sade om att lämna de kristna vanorna. Det hade jag gjort. Jag läste inte längre Bibeln varje dag, jag hade den mer som en demonstration mot allt som jag tyckte illa om. Jag bad bara kort och hastigt, ibland med hörlurarna i öronen. Till sist hade jag förbrukat alla krafter i tron, och då försvann den bara. Nu fyller jag på med ny kraft dag för dag, försiktigt men regelbundet.
Här på skolan är jag omgiven av goda människor som vill mig väl. Allt som jag läste i goda böcker på S:ta Clara ser jag här i människors liv, i deras blickar och ord. Det är på riktigt. Detta är den sanna kristendomen. Jag läser varje dag i Rosenius bok. Han är så noggrann. Jag visste inte att det var så noggrant, när man har med Gud att göra. Men nu börjar ja förstå.
Jag tänker inte på vad som skall hända när kursen här är slut. Jag har lärt mig att ta en dag i sänder. En av våra lärare säger att hela kristendomen är mycket enkel: Jesus is the Lord! Det försöker jag ta till mig. Jag märker att jag mår väl av det.
Hälsa Lars och majoren, Carl Wilhelm menar jag, hälsa dem och säg förlåt från mig.
Kram
Joakim