Ord på vägen, Året runt 2006
Den finländske författaren Paul von Martens har länge varit en god vän. Hans dotter Irina har Downs syndrom, men mot all förmodan har hon lärt sig läsa och skriva. Ur hennes manuskript har Paul ställt samman en bok, Irinas bok, som blev en succé och bearbetades till en pjäs, som spelades bland annat i Stockholm. Hon fick en större framgång än sin far. Paul sade: ”Åt de minsta blir det givet.”
Jag tänker på det den fjärde söndagen i Advent. Den dagen år 1859 blev krögaren Carl Andersson omvänd i Slätthögs kyrka. Han var en helt olärd man och hans bakgrund med sprithantering var belastande. Det är som Paul säger, åt de minsta blir det givet. Just Carl Andersson blev redskap till många människors upprättelse och förvandling. Han tog sig särskilt an fångar. På den tiden fanns det dödsstraff, och så snart han fick veta att en dödsdom skulle verkställas reste han till det fängelse, där den dömde fanns. Ett sådant fall var Glimminge-mördaren, soldaten Hagström. Man sade att han var ”hård som granit och vild som en ond ande”. Han hade mördat tre människor. Fängelseprästen visste sig ingen råd med honom. Generaldirektören kallade på Carl Andersson, och efter mycket bedjande reste han dit. Han lyckades få kontakt med Hagström. Fräckheten och hårdheten försvann. När Carl Andersson rest, skrev Hagström i ett brev: ”Hur ljuvligt, jag fick ett telegram från en person, som sade att jag skulle lägga in min nådeansökan hos Gud. Jag gjorde så, och jag fick nåd av Gud då jag icke fick det av människor. Hit kom en predikant, som var av Gud sänd till mig. Tack för alla predikanter, som har Guds Ande, ty det är blott de som har Gud, som kan ge ande och liv. Gud förlåt mig mina blodröda synder, jag som var så otrogen att jag ej fruktade djävlarna, fastän de röt och tjöt omkring mig och höll på att ta mig livslevande – Herren har gjort stor tecken och under för mig.” Detta är något mycket ovanligt. Bara det är märkligt att Hagström, en enkel soldat, kan uttrycka sig så, fastän han förmodligen gått mycket lite i skola. Ännu märkligare är att han ångrar sig. Det är mycket ovanligt. Det vanligaste är att man gör som Adam i paradiset efter syndafallet. Han skyllde på Eva och i sista hand på Gud.
Hagström är inte som Adam. Han ser sitt fulla ansvar för tre människors död, sina ”blodröda synder”. Ännu underbarare är att han fick förmågan att ta till sig Guds förlåtelse. I sitt brev skriver han ner några ord ur Bibeln, som gett honom tro: ”Kom till mig!”, ”Jag utstryker dina missgärningar såsom en sky och kommer aldrig dina synder mer ihåg”, ”Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar.”
Sista dagen Hagström levde firade fängelseprästen nattvard med honom. Carl Andersson var med. Efteråt sade han: ”Det var som om vi stått vid paradisets portar och blickat in i dess härlighet.” Carl Andersson följde med till avrättningsplatsen. Innan bilan föll ropade han: ”Hälsa till paradiset, Hagström!” Åt de minsta blir det givet. Jesus säger: ”Saliga de i anden fattiga, dem hör himmelriket till” (Matt. 5:3).
Christian Braw