Ord på vägen, Året Runt 2006
I slutet av januari firas varje år Böneveckan för kristen enhet. Den började hos en romersk-katolsk präst i Frankrike, Abbé Couturier, och fördes till Sverige av Fader Gunnar Rosendal. I vår bygd firar vi böneveckan med Svenska Kyrkans församlingar, Missionskyrkan och Pingströrelsen. Ett år hade vi besök av en amerikansk förkunnare, Mark Ericson, som inspirerade oss till att samlas till ekumenisk bön under hela året. Vi började med att samlas på ett berg, där vi kunde se ut över hela bygden, och när vintern kom var vi i Filadelfia. Vi samlas en gång i månaden, ber med Psaltarens böner i Tidebönsboken, samtalar och ber med egna ord. En gång kom vi in på vad som är det speciella med den kristna tron. Då berättade en av deltagarna, att han hade som tonåring frågat det, just där i Filadelfia. Han hade ställt frågan om vad som skiljde dem från Vittnena, det vill säga Vakttornet. Församlingens föreståndare svarade: ”Det är försoningsblodet.” Han tänkte på den försoning med Gud, som Jesus vunnit åt oss med sitt lidande och sin död. Det är nåden. Den stora skillnaden ligger alltså inte i de etiska idealen, inte i tankarna om världens slut utan i – nåden.
Det påminde mig om något jag hade hört för länge sedan, när jag läste religionshistoria för docenten Åke V. Ström. Han sade: ”Kristendomen är ensam bland alla jordens religioner om att ha förlåtelsen.” Några år senare fick jag tillfälle att ta upp den frågan med en god vän, en palestinsk läkare, som var en from muslim. Han förklarade: ”Det är så här, att om jag dödar en man, så kan jag bygga en moské och sedan är det klart.” Så förstod han förlåtelse. Det är inte detta vi menar med förlåtelse, det han tänkte på är snarare gottgörelse. Förlåtelse är nåd, något man inte kan kräva och inte har rätt till. Man får det ändå, av nåd. Den nåden finns, därför att Jesus är sann Gud och sann människa. Som sann människa tar han del av hela mänsklighetens skuldbörda, som sann Gud lider han en död, som ger en oändlig försoning. Det var det, som föreståndaren i Moheda Filadelfia tänkte på, när han talade om försoningsblodet.
Den stora skillnaden gör också en stor skillnad i sättet att leva. Finns det ingen förlåtelse, så måste all orätt hämnas. Jag fick en tankeställare om det, när vi hade en invandrarförläggning i Moheda. En dag blev det ett gräl mellan två flyktingar. Den ene var kristen, den andre var muslim. Det slutade med att muslimen sade: ”Din Gud befaller dig att vända andra kinden till. Min Gud befaller mig att döda.” Finns det ingen förlåtelse, är hämnden det enda sättet att hantera en orättvisa. Så var det bland våra förfäder på vikingatiden. Det är detta, som plågar Shakespeares Hamlet. Han känner tvånget att hämnas, men han tvekar. Men finns det förlåtelse för oss, då kan vi också förlåta. Att förlåta är att avskriva skulden, att låt den fara. Det är därför Jesus lärt oss att be: ”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”
Christian Braw