Ord på vägen, Året Runt 2005
Med vårt sätt att ta hand om våra döda visar vi vad vi tänker om livet efter detta. Strax söder om Slätthögs prästgård finns en ättarbacke, en begravningsplats från järnåldern. Jag hoppas att inga arkeologer börjar gräva där utan att de döda får vila i frid. På den tiden lade man sina döda på bål och krossade sedan benen, lade ned askan och skärvorna i en kruka och grävde ner på en gemensam plats. Kanske tänkte de sig, att de döda genom elden gick över i en andlig tillvaro. Så kom den förste missionären till Slätthög, förmodligen den engelske biskopen S:t Sigfrid. Då fick Slätthögsborna höra om att Jesus är Herren och att han skall uppväcka alla döda, foga samman och förvandla kropparna och låta själarna komma tillbaka till dem före den stora slutrevisionen. Då blev det viktig att ta väl hand om kropparna. Då började man lägga dem i gravar vid kyrkan, med huvudet i väster och blicken mot öster, mot soluppgången – en daglig påminnelse om Kristi återkomst.
På gravstenar finns det ofta bilder och ord, hälsningar från andra sidan. Dem skall man lyssna till. På mina farföräldrars grav står Wallins ord: ”Jordens oro viker/ för den frid som varar.” De orden fanns också i dödsannonsen för Finlands store filosof, Georg Henrik von Wright. På gravstenen för Christer Sjögren, som var präst i Slätthög 1926-1956 står Sv.ps. 66, nuvarande 42. Där lyder den sista versen: ”Dig vare pris för livets ord, / för dopets bad och nådens bord. / Din frid oss här i tiden giv / och efter döden evigt liv.” Det är en kraftfull sammanfattning av det han under trettio år ville ge sin församling på uppdrag av Jesus själv.
På Mistelås kyrkogård finns en gravsten över en ung mor, som dog sedan hon fött tvillingar. På den gravstenen står Sv.ps. 319, nuvarande 554. Den börjar så: ”Sörj för mig, min Fader kär! / Jag vill inte sörja / för den dag som inte är, / för den dag som börjar. / Du som styr min levnads stig / och mig frälst från döden, / dag från dag du skänker mig, / vad jag har av nöden.” Så hade det varit under hennes liv. Nu var det på väg att ta slut. Hur skulle det gå för hennes små flickor? Den tredje versen är en bön: ”Skydda, Herre, hus och hem, / sörj du för de mina. / Vårda och välsigna dem, / fostra dem till dina. / Tryggt jag lämnar i din vård / barn, familj och vänner. / Bär oss, led oss i din vård, / du som bäst oss känner.” Det som vi säger och tänker, när allt går sin gilla gång, väger ofta lätt. Det vi säger och tänker, när vi är längst ute på grenen, har tyngd. Så är det med den fjärde versen: ”När du lägger bördor på / hjälp mig tålig vara. / Låt mig i din tjänst få gå, / tills jag hän skall fara. / När jag lägger ner min stav, / sörj då för att livet / bortom synd och död och grav / blir en gång mig givet.”
Den tryggheten har fått ett fint uttryck på en gravsten på Slätthögs kyrkogård. där står: ”När tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem” (Luk. 1:23).
Christian Braw