Ord på vägen, Året Runt 2005
Det var tätt mellan skurarna den dagen, men vi tog ändå risken och gick en lång promenad. Det var författaren Paul von Martens och jag, och vi var på hans sommar-ö Kimitto i skärgården söder om Åbo. Vi hade väl gått halva vägen, när Paul sade:
– Kom, så får jag visa dig Djävulsåkern.
Vi gick genom gles skog upp på en höjd. Däruppe bredde ett klapperstensfält ut sig. Det var sten vid sten. Ingenting växte där. Det var sterilt. Inga bär fanns att plocka, inget virke hade någonsin hämtats där. Det var ett helt dött fält. Den skulle aldrig ge något vidare, varken till människor eller djur. Det bara fanns där. Svårt var det att gå där, lätt att vricka sig. Så var det med Djävulsåkern. Paul förklarade att det var inlandsisen, som hade hävt upp alla dessa stenar på höjden. Det kanske det var.
Detta är nu inte hela sanningen om Kimitto. När vi åkte hem på kvällen, passerade vi en fin inhägnad fruktplantering med väl tuktade äppelträd i långa rader. De har år efter år gett frukt till människor inne i stan, härliga äpplen, där kraften från solen, vattnet, luften och jorden förenats i fotosyntesens mirakel.
Djävulsåkern och fruktplanteringen ger en hjälp att se vad olika livsstilar går för. Det sätt att leva, som inte ger något vidare till andra, kan se ut på vilket sätt som helst. Det kan vara storslaget, spännande, frestande eller ömkligt. Det är ändå en djävulsåker. Det sätt att leva, som ger något av värme och kraft vidare till andra kan vara glanslöst, undanskymt eller uppskattat och beundrat. Det viktiga är inte hur det uppfattas och bedöms, inte heller hur mycket den livsstilen åstadkommer. Det viktiga är att det ger något av godhet vidare, om så bara till en enda människa.
Med djävulsåkern och fruktplanteringen som sökredskap kan vi upptäcka vilka program, som är värda att se och höra, vilka artiklar och tidningar, som är värda att läsa, vilka människor vi bör umgås med – och vilka vi bör akta oss för. Men vi blir också varse vilka val vi bör göra i våra egna liv, vilka regioner i vårt eget inre som vi skall frigöra oss från och vilka vi skall satsa på. Bitterheten och hämndlystnaden är lätt igenkännliga djävulsåkrar, högmodet är svårare att känna igen. Egentligen är det så, att vi inte förmår frigöra oss från de inre dävulsåkrarna, lika litet som den deprimerade själv kan lyfta sig ur depressionen. Vad vi kan nå fram till är insikten om att de finns och att de är ofruktbara, impediment – som skogsägarna säger – mark där inget vill växa. För den, som snubblat fram över sitt livs djävulsåkrar, är det en underbar insikt, att det finns en hjälpare i allt detta, Jesus Kristus. Han beskriver sig själv som ett bröd, som ger nya möjligheter: ”Det bröd som jag skall giva är min kropp, som blir utgiven för att världen skall leva” (Joh. 6:51). Vårt liv behöver inte förbli sterilt, det kan bli fyllt av nytt rikt liv. Våra inre djävulsåkrar kan förvandlas till fruktplanteringar. Det är därför Han finns. Det är detta han ger, steg för steg, i varje nattvard.
Christian Braw