Ord på vägen, Året runt 2006
Flera år har vi åkt till Stockholm och Uppsala med våra konfirmander. Jag vill att det skall få se våra fantastiska huvudstäder. Stockholm är rikets huvudstad, Uppsala är kyrkans och vetenskapens. I Stockholm går vi till S:ta Klara för att möta väckelse och socialt engagemang, vi går till S:ta Gertrud för att lära känna en invandrarförsamling, i Uppsala firar vi gudstjänst i S:t Ansgars studentkyrka och ser på den väldiga domkyrkan. Naturligtvis måste vi också se vaktombytet vid Stockholms slott, Livrustkammaren och S.t Göran och draken. Gröna Lund är en magnet, liksom – Riksmuseum, där det finns mängder av uppstoppade djur, intressanta stenar och en fantastisk biograf. Det felar inte, varje år vill konfirmanderna gå dit.
Jag måste erkänna, att jag inte är så intresserad av uppstoppade djur. Men framför varje monter finns en liten bildskärm med filmer, där det är levande djur. Där kan man lära sig mycket. En gång blev jag stående länge framför montern med sälar. På filmen såg man hur de levde på vintern. De fångade sin mat under isen, men de är ju inte själva fiskar, de är däggdjur och måste få luft. Skall de överleva måste de hitta hål i isen, där de kan komma upp och andas. Man såg på filmen hur de kom upp i andningshålet.
Det där gav mig många tankar. Vi människor måste ju för att leva arbeta, tjäna pengar, ta konflikter, reda ut konflikter, leva med olösliga spänningar, spara, köpa, sälja, våga, förlora, vinna. Det är lika nödvändigt för oss som det är för sälarna att simma under isen och fånga fisk. Allt det där vi måste för att leva räcker ändå inte till för att vi skall överleva. Vi har något inom oss, som är mer än det materiella. Vi har en odödlig själ. Vi har en outsläcklig längtan efter glädje, skönhet och sanning. Vi vill inte bara arbeta, kämpa, äta och njuta. Vi vill bli goda och möta godhet. Vi vill vara lyckliga, med en lycka som inte tar slut och som inte är blandad med tragedi. Vi vill bli – saliga.
Det är därför det inte räcker för oss med kampen för brödet. Vi måste ha andningshål, där våra själar kan andas in den kraftiga, energirika luften från Guds glädjefyllda, vackra, goda och eviga värld – himmelen. Om vi inte får andas in den luften regelbundet kvävs vi och blir levande döda. Ibland kallas det utbrändhet, man kunde också kalla det inre kvävning. Vi vandrar omkring utan att röra oss i riktning mot den godhet och skönhet som vi längtar efter. Finner vi bara andningshålen, så lever vi och utvecklas i rätt riktning, även om vi måste dyka ner i det kalla igen. Det lärde jag mig vid sälarnas monter på Riksmuseum. Det var inte förgäves att konfirmanderna tog mig dit, så att jag fick upptäcka hur nödvändigt det är med andningshål.
Redan vid skapelsen gav oss Gud nämligen ett sådant själens andningshål: ”Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den.”(1 Mos. 2:3)
Christian Braw