För att ett samhälle skall kunna leva vidare behöver vi kunna förstå varandra. Med ständiga missförstånd och feltolkningar upphör till sist allt samarbete. Varje gång man använder språket till att misstänkliggöra en individ eller grupp spränger man en bit av samhällets fundament. För att nå till en verklig förståelse krävs det mer än att höra vad den andre säger. Det gäller också att förstå det.
I år firas 500-årsminnet av reformationen. Den inleddes med att Martin Luther inbjöd till en akademisk disputation genom att spika upp de 95 teserna. Nu blev disputationen inte av, men avsikten var att den som ville disputera om teserna skulle komma väl förberedd. I disputationens första skede var hans uppgift att med egna ord återge teserna på ett sådant sätt att respondenten – i detta fall Martin Luther – kunde säga: ”Du har precis förstått vad jag ville säga. ” Först därefter kunde den andre komma med invändningar, som respondenten sedan fick besvara. Så gick akademiska disputationer till på den tiden, och i princip går det till så även nu. Här finns ett mönster för att förstå människor. Det gäller att förstå dem så djupt, så att de med en gång känner igen sig om man återger deras ståndpunkt. Alltså: ”År det såhär du menar…?”
Bengt Hägglund (1920–2015) var professor i Lund och blev den svenska teologins grand old man. Han var inte bara en grundlärd teolog och en ädel människa, han var också en tränad filosof. Han visade, att för att förstå den kristna tron behöver man få blick för dess underliggande struktur, trons mönster. Det blev också titeln på en av hans viktigaste böcker (1982). Han aktualiserade ett begrepp från den unga Kyrkans teologi, trosregeln. Det är den sammanfattning av den kristna tron som finns i trosbekännelserna och som möter i Jesu Kristi dopbefallning – tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande. Bengt Hägglund såg, att det som gäller när man vill förstå den kristna tron, det gäller för all verklig förståelse: Vi behöver få blick för den grundläggande strukturen, det inre mönstret, sammanhanget i vad den andre säger. Det är då man börjar förstå.
Hans Georg Gadamer (1900–2002) var en av Tysklands främsta filosofer i vår tid. Också han sysslade intensivt med vad verklig förståelse är. Han myntade begreppet Horizontverschmelzung – horisontsammansmältning. Vi lever alla inom en omgivning, som påverkar oss – den fostran vi fått, den historia vi är en del av, den musik vi lyssnar till, den tidsanda vi präglas av, de människor vi umgås med eller tar avstånd ifrån. För att förstå den andre behöver vi träda in inom hans horisont, göra hans värld till vår egen. Då börjar vi förstå vad han vill säga.
Vid ett tillfälle, när Bengt Hägglund och Hans Georg Gadamer möttes, kom samtalet in på deras gemensamma intresse – hur man förstår människor. Hans Georg Gadamer yttrade: ”Lesen Sie Flacius, Herr Professor. Das lohnt sich – läs Flacius, herr professor. Det lönar sig” Matthias Flacius (1520–1575) var en slovensk teolog, verksam i Tyskland. Hans mest kända verk, Clavis Scripturae Sacrae, handlar om hur man skall förstå Bibeln. Där visar han på en viktig faktor förutom ordförståelsen. Det är författarnas intention. Vad är deras avsikt, det som de vill? Med ett tyskt begrepp kallar man det deras Anliegen – det som ligger på deras hjärtan, det som de brinner för och som får deras hjärtesträngar att klinga. Börjar man förstå detta, då kan man också börja förstå en annan människa.