Thor Cavallin var en profil i Växjö. Han var överste och chef för Kungl. Kronobergs regemente och en trogen gudstjänstdeltagare i domkyrkan, där han även ledde tideböner. Efter sin pensionering utbildade han sig till präst. Enkel, kamratlig och anspråkslös gick han in bland de fyrtio år yngre studenterna. Han prästvigdes 1987 och gjorde en helhjärtad insats i många församlingar. Han lät sig inte hindras av sviktande syn utan tog med sig ficklampa till altaret och predikstolen för att kunna läsa ur gudstjänstböckerna. När han inte längre kunde köra bil till kyrkorna, tog han taxi. En taxichaufför som körde honom till två gudstjänster i olika kyrkor har berättat att han erbjöd sin gamle överste kaffe och smörgås mellan de två tjänsterna. Vänligt men bestämt svarade Thos Cavallin:

– Nej tack, då blir jag inte så eldig.

När Thor Cavallin skulle formulera ett ideal som ledare, använde han den gamla underbefälsinstruktionens ord: ”Oväld, allvar, fasthet, jämnmod, och välvilja.” Han sade:

– Som chef skall man ha ett strängt allvar i blicken och ett gott skratt i hjärtat. Det behövs inga konster för att vinna förtroende och det skall inte vara några. Man skall inte behöva framhålla att man är chef och har det avgörande ansvaret för bestämda frågor. Också när det gäller den personliga livshållningen skall man vara rättfram. En chef skall stå för sin tro.

    När Thor Cavallin gick sina promenader, hände det att tidigare soldater kom fram till honom för att hälsa och tacka. En del sade också: ”Översten var kristen.” Det stod han för då, och det gjorde han också in i det sista.

     Thor Cavallin hade varit chef i stabstjänst och trupptjänst, han hade också varit bl.a. lärare på Karlberg. I alla dessa funktioner liksom i det kyrkliga ledarskapet gäller samma grundregler: det gäller att vara väl förberedd, att passa tider, att vara beredd att lyssna och att ha en vilja att sätta sig in i människors förhållanden. Chefen skall inte sticka under stol med sin uppfattning, även om det gäller besvärliga frågor. Det gäller emellertid att anpassa sig efter lokala förhållanden och sedvänjor i det yttre. På detta område får en chef inte skapa konflikter kring sig.

   Verksamheten som regementschef var en positiv upplevelse. Skickligt befäl, lojal civilanställd personal och bra soldater gav en god grund; vidare god hälsa och lyckliga familjeförhållanden. Men en ledares liv innehåller också svåra ställningstaganden.

  Thor Cavallin berättade:

– 1945 ingick jag i en tillfällig stab, som upprättats i Trelleborg med anledning av de tyska internerades utlämning till Sovjet. De skulle föras ombord på ett sovjetiskt fartyg. Det var en fruktansvärd uppgift. Många av oss ställde frågan, om inte detta stred mot samvetets krav. Skulle vi vägra? Jag själv och flera av mina kamrater var familjeförsörjare. Det gick rykten om att kungen ingripit för att hindra eller uppskjuta utlämningen, och vi visste att andra internerade tyskar i stället utlämnades till Väst. Jag följde inte samvetets bud den gången, och det har jag ångrat hela livet. Det förföljer mig, och jag kommer aldrig ifrån det, även om jag har bett till Gud om förlåtelse.

– En händelse som jag inte kan glömma inträffade på 1960-talet, då mellanölet släpptes fritt. På regementet fanns då ett repetitionsförband, där mellanölet flödat. Några av de mest berusade blev inburade. Dagofficeren fann förbandet i fullt uppror. Utanför arresten samlades soldater, som krävde att deras kamrater skulle släppas. Cyklar slängdes kring. Klockan 22 på kvällen gav jag order om att regementet skulle larmas. Alla kompanierna ställdes upp och inspekterades. Efteråt infordrades en rapport från militärområdesstaben. Jag skämdes för mitt regemente för det inträffade, men jag har inga samvetskval för mina åtgärder den gången. Jag måste emellertid medge, att det många gånger var ett fel hos mig som ledare att jag var alltför kategorisk, och jag märkte själv att arresten var mindre använd av min ställföreträdare än av mig själv. Jag hade svårt att kompromissa, och det ser jag nu som ett fel.

   En chef ställs ibland inför mycket svåra uppgifter. Vilken var den svåraste för Thor Cavallin?

– Som regementschef ställdes jag inför några svåra frågor, och den svåraste var vitsorden. Jag skulle varje år ge ett omdöme, som omfattade tio punkter, om varje officer. Det måste vara sakligt och rättvist, och det var svårt. Dessa vitsord skulle dels sändas in och dels delges den enskilde. Det kunde inte undvikas att vissa blev missnöjda. Men det har också hänt att jag efteråt har träffat dem som då var missnöjda, och nu har de spontant sagt att vitsorden var rättvisa.

Som officer hade Thor Cavallin fått möta andra ledare.

– En av mina chefer var Malcolm Murray, det var under tiden på Karlberg. Han var häftig och impulsiv, och jag fick som hans ställföreträdare anledning att lära känna dessa sidor hos honom. Vi hade olika mening om den grupp för soldatandans främjande, som jag då var engagerad i. Det var en motsättning i en sakfråga med en öppen diskussion, och båda ville tjäna samma sak. Frågan blev dess mer känslig som en kvällstidning blåste upp kritik mot verksamheten. Stockholms stads socialdemokratiska partiavdelning agerade och jag kallades upp till försvarsministern Allan Vougt för en redogörelse, som han helt godtog. Våra principer i arbetet för soldatandans främjande var för övrigt på intet sätt uppseendeväckande. Vi utgick från att andan är det grundläggande i förbandet. Allt annat vilar på den. Den är för förbandet vad grunden är för huset. God anda i förbandet har – som vi förstod det – sin utgångspunkt i fosterlandet och i flaggan med korset. Man kan också beskriva det som en avvägning på en våg, där jaget och uppgiften utgör de två vågskålarna. Ju mindre tyngd, som ges åt jaget, dess tyngre väger uppgiften i den praktiska insatsen – och omvänt: ju större tyngd jaget får, dess lättare väger uppgiften för den enskilde.

   En annan av Thor Cavallins chefer var Carl von Horn, den senare internationellt verksamme generalen:

– Han var tillknäppt och ordkarg och hade svårt att få kontakt, jag själv tyckte om att tala med folk och höra deras synpunkter och kom därför att komplettera honom. Jag såg att han under ett bistert yttre hade många värdefulla egenskaper. Vi hade olika sätt men ett gemensamt mål, och därför gick det bra mellan oss. Förhållandet mellan chef och ställföreträdare är känsligt och viktigt. Om ställföreträdaren försöker hävda sig blir det genast problem. Hans lojalitet mot chefen är utgångspunkten för ett gott förhållande.