En av de viktigaste offentliga verksamheterna i Sverige just nu är Svenska för invandrare – SFI. Att lära sig ett nytt språk är så mycket mer än att lära sig ord, uttal och grammatik. Ett språk är också känsla, mentalitet – en helt ny värld.
Vårt stora, glesbefolkade, kalla land har gett oss våra förutsättningar för att utveckla vårt språk. Till det kommer vår historiska erfarenhet, som är präglad av sammanhållning och frihet i gemenskap. Vi måste hålla ihop för att klara oss. Vi är så få i jämförelse med de väldiga tyska och ryska folkvärldarna. Därför måste vi vara försiktiga i umgänget med varandra. Och – vi måste kunna lita på varandra, att orden betyder vad de utsäger.
Mentaliteten i det svenska språket ligger nära för finländare och estländare. Vi har ju också en gemensam historia. Men hur är det för araber? Docent Bengt Knutsson – en av våra främsta arabister – har berättat om ett tal, som kung Hussein höll under sexdagarskriget. När nederlaget hotade, utropade han: ”Vi skall bekämpa dem med våra händer, våra fötter, våra tänder!” Sådan är arabisk retorik, en ständig stegring. Kung Hussein avsåg inte att hans soldater skulle bita israelerna, den retoriska stegringen uttrycker istället en vilja att inte ge upp. På svenska kan man inte uttrycka sig på detta sätt. Hos oss skall orden uttrycka just vad de innehåller.
Den svensk-estniske redaren Hans Laidwa har berättat om hur han köpte en lastbilsfärja och lät bygga om den på varvet Blohm & Voss i Hamburg. När säsongen närmade sig blev han orolig för att de inte skulle hålla leveranstiden och reste dit. Den tyske projektledaren sade: ”Herr direktör, varför är ni orolig? Jag har 832 man i arbete och vi ligger 478 timmar före planen.” Det är tysk exakthet och yrkesstolthet, men på svenska är det för mycket. På svenska hade det räckt med att säga: ”Vi håller kontraktet. Kom med ut och se på arbetet.” Översatt direkt till svenska hade den tyske projektledarens ord verkat skrytsamma. Och skryta får man inte göra på svenska.
Vi svenskar är återhållsamma med ord, men vi är bestämda i våra attityder. Olof Palme hade tyska som modersmål; hans mor var en tysk-baltisk adelsdam. Han kunde svenska ord och svensk grammatik, men han kunde inte svensk mentalitet. Från sitt modersmål hade han det energiska, tillspetsade sätt att tala, som på ett olyckligt sätt kom fram i konflikter. Vid ett tillfälle hade han några gånger använt en tillspetsad formulering i debatt. En av hans medarbetare rådde honom att i fortsättningen avstå från uttrycket. Han svarade: ”Ja, men det är så bra att drämma till med.” Han förstod inte att på svenska är det inte bra att ”drämma till” — om man nämligen vill väcka förtroende. En svensk politiker skall tala som Thorbjörn Fälldin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Men talar man så på tyska kan det uppfattas som osäkerhet eller brist på engagemang.
Det finns ett talesätt att en tysk doktorsavhandling skall sluta med orden: ”Härmed är saken slutgiltigt avgjord.” Men i en engelsk avhandling skall det i sista meningen alltid finnas ordet ”kanske”. Man får inte vara ”too clever”. Hur är det på svenska? Vi visar inte tvärsäkerhet, inte ens när vi är säkra på vår sak, men vi spelar inte heller ödmjuka. Orden skall säga vad de säger. Det räcker så. Men för en italienare kan den inställningen signalera brist på intresse eller stelhet och känslokyla.
Svenska är också finlandssvenska. Gustaf Mannerheim var inte bara en stor härförare och statsman, han var också en språkets mästare, som med ordknappa formuleringar kunde nå in direkt till många. Berömda är hans ord vid avtackningen av den svenska brigaden 1940: ”Jag hälsar er svenskar, med vilka vi delat segrars ära och nederlagens bitterhet.” För en rysk eller fransk åhörare skulle det verkat stelt och kallt. Men detta är svenska, lysande svenska!