Under relativt lång tid har ledande krafter och personer i Sverige eftersträvat att minska det kristna inflytandet. Främst har radikala akademiska kretsar gått, med understöd av partier och av massmedia som Dagens Nyheter. Det socialdemokratiska partiet har haft en liknande agenda. Det hör samman med att partiet från början är marxistiskt inspirerat, vilket innebär att grundhållningen är att endast materia existerar. Då utgör givetvis de kristna ett problem med sin övertygelse om en avgörande, icke-materiell verklighet. Ett av de verksammaste vapnen i denna kamp har varit osynliggörandet – de kristna finns egentligen inte, och om de finns saknar de betydelse och är snarast ett irritationsmoment. Sveriges Radio visar många exempel på detta.

  1.    Förhållandet kan belysas med det romerska rikets utveckling. Under 200-talet och början av 300-talet intensifierades förföljelsen av de kristna. Det motiverades med att de inte tillbad kejsaren som en gud. De erkände alltså inte att staten var det högsta. En annan anklagelse var ett de väckte de traditionella gudarnas vrede genom att inte offra till dem, och detta var, hävdade man, orsaken till rikets olyckor. De våldsamma förföljelserna fick ett slut genom Konstantins maktövertagande och Milano-ediktet 313. Det gjorde kristendomen till en tillåten religion.
  2.    Varför tog Konstantin detta steg? I traditionen har man fäst stor betydelse vid den uppenbarelse han hade vid en avgörande strid, när han såg ett kors på himmelen och hörde en röst: ”I detta tecken skall du segra.” Men det fanns också politisk klokhet i hans steg. Rikets största problem var samhällsmoralens förfall. Det fanns inga bärande, gemensamma värderingar. De som Diocletianus sökt hävda hade varit verkningslösa och fått motsatt effekt, bl.a. ett förlamande kontrollsystem. Konstantin insåg att de kristnas ärlighet, arbetsamhet, sammanhållning och pålitlighet var en potential för samhället, trots att de endast utgjorde en tiondel av befolkningen,
  3.     Konstantins insikt ställer en viktig fråga till Sveriges Radio, Dagens Nyheter och alla som odlar en likartad mentalitet. Det är denna fråga: Är de kristna i Sverige bra eller dåliga för samhället? Är de mer kriminella och missbrukande än andra – eller mindre? Är de mer föreningsaktiva än andra – eller mindre? Har de bättre social sammanhållning än andra –  eller sämre? Är de mer aktiva i näringsliv, kultur, utbildning och forskning än andra – eller mindre? Är deras ärlighet bättre än andras – eller sämre? Kort sagt: Är de en samhällspotential? Eller är de en samhällsbelastning? Men om kristna är en samhällspotential, så är deras mentalitet och tro också en tillgång.

Det är knappast så att Sverige har ett överskott av positiv potential. Vad säger det om samhället att endast 10 % av anmälda brott lagförs? Eller har vi ett överskott på ärlighet, arbetsmoral, kreativitet, ansvarstagande, social sammanhållning? Om Konstantin fått möta dagens svenska samhälle, skulle han förmodligen sagt: ”Tro inte att ni kan bygga ett hållbart samhälle med övervakning, makt, materialism och marginalisering. Ta vara på den potential ni har i de kristna. Det gjorde jag, och det blev ett samhälle som höll i tusen år – och mer.”