År 2009 utnämndes professor Per Eriksson till rektor för Lunds universitet. I en intervju i Sydsvenska Dagbladet fick han frågan vilken bok han hade på sitt nattduksbord. Han svarade: ”Bibeln.” Det blev upptakten till en kampanj som bland annat ledde till att flera professorer protesterade mot hans utnämning. Då ingrep förre universitetskanslern Carl Gustaf Andrén och klargjorde att enligt grundlagen får man vid tillsättning av statliga tjänster endast ta hänsyn till förtjänst och skicklighet – förtjänst är genomförd verksamhet och skicklighet är formell kompetens för uppgiften. Det visade sig alltså att det fanns många professorer som inte kände till grundlagen trots att de själva hade att bland annat hantera utnämningsärenden.

    Per Eriksson genomförde med stor energi sin uppgift som rektor. En gång fick han frågan vad en kristen kan bidra med i vetenskapssamhället. Han svarade: ”Barmhärtighet och rättvisa.” Man behöver inte ha varit länge i vetenskapssamhället för att inse att detta är ovanliga egenskaper där. Tolstoj trodde liksom Platon att människan blir ädlare av kunskap; det finns en berömd scen i Solsjenitsyns Augusti 14, där författaren låter två unga studenter fråga Tolstoj hur man skall övervinna mänsklig ondska. Tolstoj har inget annat svar är detta: ”Man måste lära dem.” Tänk om det vore så enkelt! Då vore våra universitet helt och hållet präglade av godhet, och alla tjänstetillsättningar vore sakliga och rättvisa.

   Men om det inte funnes ett spår av saklighet, rättvisa och godhet i vetenskapssamhället, så skulle det för länge sedan ha brutit samman. Per Erikssons svar på frågan om det kristna bidraget visar på uppgiften att vara ett energitillskott av barmhärtighet och rättvisa.

    Det finns en liten bok med den enkla titeln Jesus (Artos 2006), som sätter in denna uppgift i ett mycket större sammanhang. Författare är Lev Gillet – pseudonymen En munk från östkyrkan – en ortodox präst, verksam i Libanon. Han reflekterar i sin bok utförligt om förhållandet mellan Fadern och Sonen, hur Sonens ödmjuka hjärta avslöjar Faderns hjärtelag och hur Faderns hjärta präglar hela tillvaron. Lev Gillet skriver: ”Faderns hjärta är urbilden för Sonens hjärta.  Kanske är den mest tillfredsställande bild vi förmår göra oss av Fadern bilden av ett hjärta – den första rörelsen, som fortplantar sig överallt, den första kärleken, som sätter allting, stjärnor och människor, i rörelse. Varje slag av detta hjärta är ett kraftfullt flöde genom vilket Fadern ger sig själv.” När vi ser det så anar vi att varje tecken på barmhärtighet och rättvisa är ett pulsslag av Faderns hjärta, om än svagt. Då blir den kristna uppgiften att ge rum och fritt lopp åt denna puls, ja, förstärkning.