Sverige är ett av världens mest stabila, mest väletablerade och mest välfungerande länder. Nu visar det sig plötsligt att det inte räcker. Det räcker inte att vara stabil, välfungerande och väletablerad. Allt detta måste hela tiden värnas, stärkas, skyddas. Allt detta är en mycket skör verklighet. Corona-viruset har riktat ljuset på att det som hänt med försvaret har hänt med hela samhället. Försvaret har reducerats till en tiondedel. Livsmedelsförsörjningen har till 50% gjorts beroende av import. Viktiga lager av medicin och sjukvårdsutrustning saknas.

   Varför har det blivit så? Därför att alla har trott att allt alltid skall ”gå sin gilla gång”. Man har varit oförberedd för det oförutsedda. Ändå är det som Aleksander Solsjenitsyn säger: ”Historien är berättelsen om det oförutsedda.” Vet man inte det, är man som en kommun, där man lägger ner brandkåren, därför att det inte hade brunnit på länge.

Gångna tiders människor såg det inte så. Johan Arndt (1555–1621) talar om detta i Den sanna kristendomen (1609). Den tidens klimatkatastrofer var, enligt honom, naturens uppror mot människans dårskap. Den första delen av Gustav II Adolfs regering var fylld av nationella katastrofer. Kungen utlyste själv botdagar, då hela folket inför Gud skulle i kyrkorna bekänna sin synd och söka Guds förlåtelse. Kungen sade själv: ”Jag har ofta märkt hur mycket gott det förde med sig.” En Botdag fanns kvar i Svenska Kyrkan till 1984. Med en av dess böner bad man: ”… avvänd nådeligen våra synders rättvisa straff och gör oss till ett folk som fruktar och tjänar dig”. Den första läsningen ur Bibeln var Psaltaren 130: ”Ur djupen ropar jag till dig…”  Gustav II Adolf hade insett, att livsstilen i ett folk påverkar hela folkets förhållande till Gud – och Guds handlande med folket. 1878 – endast tjugo år efter svältkatastrofen 1858 – ställdes i katekesutläggningen denna fråga: ”Vad bör vi tänka om de olyckor, som träffar människorna här i världen?” Svaret är att vi aldrig ”bör anse dem såsom verkan av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av hopp, kärlek och förtröstan till Gud.”

   Johann Arndt, Gustav II Adolf och 1878 års män är alla döda. Hur skall vi kunna förstå dem? Hans Georg Gadamer – en av 1900-talets främsta filosofer – har lärt oss att vi förstår dem genom en horisontsammansmältning, som gör vår värld till ett med deras. Vårt möte med dem blir ett möte med människor, inte bara med tankar. Och i det mötet börjar de ställa frågor till oss. ”Har ni en större erfarenhet än vi av nöd och av Gud? Har ni något bättre att säga om de olyckor som drabbar människor, något sannare och djupare?”